Det här slags trådar och de resonemang som ryms i dem är såklart nödvändiga, och att ha någon slags kanon överhuvudtaget, som riktlinjer för vad den nyfikne men ännu okunnige bör söka upp, och som de konkretiseringar av allmänna estetiska, ideologiska (osv) ideal som alltid finns. De är inte bara nödvändiga, men också oundvikliga i det att vissa författarskap, epoker, stilideal alltid kommer upphöjas och få människor att enas kring. Litteraturhistorien och litteraturstudiet kan inte bli kanonlöst så att säga. Men det är samtidigt viktigt att vara medveten om att den här slags listor blott bör vara det första, men inte det sista, steget för den på litteraturhistorien nyfikne. Att träda in i litteraturhistoriens värld är inte bara att tillägna sig en kanon, en färdig lista över författare du måste läsa, utan tvärtom att utstaka sina egna vägar på de oöverskådliga marker som är den samlade litteraturen. Nöjet i att växa som läsare är, i alla fall i mina ögon,att finna sin smak, som kan vara förfinad, medveten och äkta utan att fördenskull älska allt som ingår i den stora listan över den kanoniserade litteraturen. Att mogna och växa som läsare handlar inte om att kryssa av alla de verk man "borde" läsa, utan få möjlighet att ägna mycket tid åt de kanske få verk som faller en i smaken. Visst har jag en strävan och önskan att läsa så stora delar av den kanoniserade litteraturen som möjligt, men än hellre vill jag få tid att tillbringa med den försvinnande lilla mängden böcker och författarskap (av hela den samlade litteraturen) som tilltalar och berör mig på djupet. Hellre än att läsa igenom all upphöjd litteratur vill jag förbliva och vandra längs de enskilda författares pennor som får morgonstjärnan att gå upp för mitt hjärta.
Jag känner på rak arm att jag skulle kunna ägna hela mitt läsande liv åt Montaigne, Nietzsche, Proust, Bibeln och kyrkofädernas skrifter – men egentligen inte med nödtvång så hiskeligt mycket mer. Dessa skrifter kan man strosa längs och ständigt finna tankar för dagen, lust att framhärda i utforskandet av sig själv och omvärlden. Nu är jag bara tjugotre bast, och kommer säkert i framtiden att sucka över denna tankegång, när min smak tagit nya vändningar flera gånger om. Men det är en i stunden ärlig ingivelse i alla fall. Mitt råd till alla nya läsare där ute är väl egentligen: Finn er smak! Tvinga er inte att plöja igenom mängder med litteratur ni känner att ni måste läsa bara för att. Utan sätt er tillrätta när ni hittat en bekväm stol.

(Sedan är det självfallet så att man ofta finner sin smak när man plöjer igenom uppradningar över vad man borde läsa. Men som sagt, det är bara ett steg på vägen.)