Böcker man bör ha läst

Jag vet inte ens vad som kan anses som bra svensk litteratur, det är inget man direkt fick lära sig i skolan (annat än att t.ex. Astrid Lindgren var känd) - Visserligen skulle man kunna söka svaret själv men då är jag också ibland väldigt lat. Jag är inte negativt inställd till att läsa bra svensk litteratur, men ge mig då tips - för jag är väldigt ignorant i frågan gällande svenska författare och deras verk.

Började läsa ganska sent och intresserade mig då för klassiker som man bör "ha läst" (sci-fi, politik etc.) som ofta är skrivna på engelska.

Allt av Heidenstam.
Edith Södergrans dikter.
Karin Boyes dikter och romanen Kallocain.
Bertil Malmbergs dikter. Och romanen Åke och hans värld.
Lars Gustafsson: Tennisspelarna, Sigismund och Herr Gustafsson själv. Dikterna fram till och med Världens tystnad före Bach.

Detta är grundkursen i levande svensk litteratur.

Det är synd att Kallocain är både dålig och tråkig.

Strindberg, Piraten, Ekelöf, Kyrklund, Norén.
Röda rummet, valfritt, divantrilogin, Mästaren Ma, Biskötarna, Salome, Memoarerna.
Överkurs; Nils Ferlin.

Grundkurs: Hercules, Min son på galejan, Axel, Fänrik Ståls sägner, Flora och Pomona, Röde Orm, Ingenjör Andrées luftfärd, Ormens väg på hälleberget

Vadå böcker man bör ha läst?
Inte undra på att alla är så formade till lika sinnade slavar.

Välj själv vilka böcker du vlll läsa, i skolan blev man påtvingad att läsa saker och ting, helt sinnessjukt.

Vilka anser du vara Södergrans och Boyes främsta dikter ?

Hos Södergran gillar jag de krigiska dikterna. Som denna:

"O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig. / Du skall icke vila / innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.” [”Mysteriet” ur ”Framtidens skugga”, 1920]

Samt denna. Enligt uppgift var den inspirerad av en avrättning av röda inbördeskrigare i närheten av hennes hem, i Raivola på Karelska näset:

”Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt. / På kopparbanor över sjön går en visshet fram: / lik skola ligga bland alarna på en underskön strand. / Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden. / Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna: / Vad jorden är skön i denna ensliga stund.” [”Månens hemlighet” ur Septemberlyran, 1918]

Att avrätta krigsfångar är såklart ingen lek. Det är inte heroiskt. Men följande dikt är heroisk:

”Där står du själv, / en hjälte med omfött blod. / Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is, / som vore dödens bud icke skrivet för dig: / saliga vågor föra din köl framåt. [”Vanvettets virvel”, 1918].

I samma anda, sagostil med kraft, är detta:

”Marshjälmar i dimman... / Gäster sätta sig åter till kullvräkta bord. / Okända styra världen... / Högre, skönare, gudalika.”
[”Stormen”, 1918]

Södergran diktar sagoaktigt. Men även modernt krig fick henne att sjunga, som ”Pansartåg”:

”Femtio vagnar förhoppningar lät jag lasta till edert Amerika. / Hänsända vände de tomma... / Nu sänder jag pansartåg med stenhårda masker i hotande gluggar: / tusentals vagnar uppfyllelse vända de hem.”

Här har vi en nietzscheansk sak:

”Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. / Jag är en del av alltets stora kraft, / en ensam värld inom miljoner världar, / en första gradens stjärna lik som slocknar sist. // Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! / Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror / och höra nattens tysta flod / och stå på berget under solen. // Jag går på sol, jag står på sol, / jag vet av ingenting annat än sol. (...) Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen / och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.” [Triumf att finnas till” ur Septemberlyran, 1918]

En mer kontemplativ Nietzschedikt av Södergran är ”Vid Nietzsches grav”, från debutsamlingen ”Dikter” från 1916:

”[S]könhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva, / skönhet är att föra krig och söka lycka, / skönhet är att tjäna högre makter.”

En sista krigsdikt av Södergran får bli denna:

”Sångarna voro inga harpospelare, / nej – förklädda gudar – Guds spioner. / Gamla tiders sångare – trösten eder, / gott blod har flutit i edra ådror – / ymnigaste röda krigarblod. / Sångens anda är kriget.” [”Apokalypsens genius”, 1918]

- - -

Så Boye. Hon kan till exempel dikta: ”Vår skara slöt sig lätt och sjöng / i tigande mörkers hot.”

Och: ”Vilan dig väntar blott i strid. / Först mellan sköldarna givs det frid.”

Och: ”Jag drömde om blod i natt. Jag drömde om död i natt. (...) Jag drömde min död var fager och god. - - - / Så drömde jag i natt.”

Tuffa rader av en krigarnunna. De finns alla att läsa i samlingsvolymen "Dikter - Kallocain - Kris".

Läste för flera år sedan en bra, kort men fullmatad biografi över Dostojevskij och hans verk av den garvade litteraturvetaren Janko Lavrin (den kom ut som pocket någon gång på 60-talet, men står sig än idag) och apropå Bröderna Karamazov, som brukar ses som krönet på Fjodors verk och en av alptopparna i 1800-talets romankonst, säger han utan vidare ungefär: "Eftersom bekantskapen med denna bok har kommit att ses som en given del i den bildade européns kulturella bagage, så kan vi här undvara ett referat."

Just like that Romanen är ungefär tusen sidor lång och allt annat än enkel.

The Quest for a Moral Compass av Kenan Malik.

För tillägg:

Dostojevskij "Anteckningar från källarhålet".

John Kennedy Toole "Dumskallarnas sammansvärjning.

Bram Stoker "Dracula" (hitta gärna en äldre version språkligt, det lönar sig)

Gogol "Diary of a madman" (inte hans mest kända, but I love it!)

Nikolai Leskov "Lady Macbeth of the Mtsensk District"


Och, som alla andra vettiga människor redan rekommenderat: Röde Orm är en rätt uppenbar bok på tvångslistan. De ovan är tre måsten och två förslag.