Hur stor är er längtan efter kärlek?

Jag påpekar starkt att genuin kärlek finns, eftersom jag upplevt den tillräckligt länge för att konstatera dess existens.

Och lik förbannat dissar folk varandra till höger och vänster för meningslösa saker som vad man gillar för kläder, vad man har för bil och what not.

Jag funderade lite över det här när jag skrev mitt första inlägg i den här tråden. Kommer ni ihåg tiden runt cirka högstadiet? Jag vet inte hur det var för er då räckte det ju i mångt och mycket med Känslan. Människan är i sanning ett djur för det är ju våra djuriska drifter som gör att vi söker vissa saker hos en partner trots att det i dagens värld egentligen inte behövs.

Jag citerar återigen en gammal Dr Dre-låt: "What happened to just fallin in love with a nigga with a bus pass, just cause you love the nigga?"

I call bullshit. Du har helt enkelt aldrig varit kär, hade du varit så hade du inte förkastat det helt och hållet så här. Däremot finns det ju nån form av konstigt parideal där det ska vara på ett visst sätt eftersom det är så det är när man är ett par och jag förstår att det blir jobbigt att försöka leva upp till saker som inte är "jag", så att säga.

Sen är ju inte tvåsamhet för alla heller men å andra sidan så betyder inte heller tvåsamhet att man sitter ihop vid höften.

Han är en som en vandrande dildo för dig då du bara ser han som sexbuddy vilket inte var svårt att förstå.

Jag gick kärlekslös i många år, ja 6-7år någonting och tyckte mig inte sakna något, hängde med polare, drack öl och massa mekande med saker som sig bör när man är ungkarl och aningens händig blev det men så träffade jag min nuvarande sambo och hon slog klorna i mig innan jag ens förstod vad som stod på...

Iaf så är det ett beslut jag aldrig ångrat fastän jag från början var lite tveksam, först ville inte jag mer än att vara hennes killpolare och vara lite KK ibland när andan föll på men hon ville mer och ställde efter ett tag ultimatum; antingen lägga ner realationen/"kontakten" med denna kvinna och hoppa på singeltåget igen och jag valde då att (till)låta förälskelsen få fäste på riktigt så idag är jag upp över öronen förälskad i en jämnårig kvinna som dessutom har ett (snart) vuxet barn. Barn som jag heller aldrig skulle ha....

Detta har fått mig att växa mer som person än KBT, psykoterapi & läkemedel tillsammans klarat av så jag är så nöjd man bara kan bli!
Bonusbarnet mitt har jag också utvecklat känslor för, hans farsa är en idiot som varken har umgänge med sin son eller klarar av att säga grattis/god jul trots att vi bjuder till så han KAN komma om han vill. Nu är maten klar här hemma och jag tappade tråden lite på vad det var jag egentligen skulle komma till men om någon blev intresserad så citera så hittar jag tillbaks!

edit;
Nu har jag käkat.... Och det jag skulle komma till var att min längtan efter kärlek inte var så stor innan hammaren föll men när den väl gjorde det skulle jag inte vilja byta tillbaks för alla pengar i hela världen. Det enda som lider av detta är min ekonomi, tidigare kunde jag spara 10.000kr/mån, nu kanske 2-3 men det är'et värt. Får lagad (riktig) mat varje dag, lärt mig hur man prioriterar saker på ett sunt sätt (som vuxen) och har någon att krypa ner till i sängen till.

Längtan är rätt stor, det sätter lite käppar i hjulet för ens välmående om man säger så.

Har varit singel i typ 5 år, dock svårt att säga om livet skulle bli enklare eller mer komplicerat med besvarad kärlek. Den som lever får kanske se!

Ingen mening att ens skriva med dig då du ändå inte förstår vad du läser. Sista försöket sen får du tramsa vidare ensam. En sexbuddy låter jag inte träffa mina föräldrar, en sexbuddy pratar jag inte med om allt och inget, en sexbuddy myser jag inte med efter sex, jag slutar inte gå ut på krogen för en sexbuddys skull. Allt detta gör jag med min kille för att jag gillar honom.
Skulle dessutom inte jämföra honom med en plastkuk som ger 0 njutning.

Håller med, den största kärleken sitter inombords.

Kan lägga ner hela den där "kärleks-känslan" till typ mitt kök istället.

Heh - känns som om du förutsätter att kärlek känns likadant för alla, eller att jag ej upplevt det för att jag ej delar din bild av hur det ter sig, när du säger så.
Kan informera om att jag varit kär ett antal gånger - och det är egentligen ej känslan jag förkastar, den är underbar. Det är snarare vad människor gör av den känslan som ej rimmar väl med mig.
Det jag önskar att kärlek vore, eller vad det är för mig - tycks ej passa in i mallen för hur andra upplever det/agerar på det.

Som sagt - förnekar egentligen ej kärlekens existens, och ej heller att jag kan känna den.
Kan bara ej ta den känslan och göra "enligt standarden" med den, då jag tycker standarden är bullshit.

"Kom få dig ett skrovmål på M/F FBkungen! 200 pix, då ingår 3 vettiga kvinnor + 23 feminazis med multipla diagnoser. Pengarna tillbaka om du även ger dem multipla orgasmer, och de lovar då att bli vettiga i hjässorna sina"

Tyvärr så nappade några, men feminazisterna hade ljugit om det där med att bli vettiga. All fulretorik, cherrypicking m.m. bestod. Vid nästa resa fick de inte följa med, och de slickade istället upp varandra i fulbrygga på FB, och denna gången utan att få välförtjänt mothugg, ty alla männen var upptagna med att gangbanga de 3 vettiga kvinnorna.

OnT: oftast tämligen stor, men sakta men säkert avtagande i takt med att man inser att färre och färre kvinnor har kärlek som hög prio i livet, (iaf i detta livet. Kanske tror de på ett liv efter detta, men då det ej finns något som pekar på det så får man anta att de anser det vara ok att slösa bort det enda liv vi sannolikt har att tillgå).

Ja, de kan ha åsikten att "männen ändå bara vill knulla" men i kvinnornas sjuka frigörelse så ingår att leva loppan, och de går idag i bräschen för att glorifiera ett singelliv där sex är mer som ett gympass tillsammans, än det kvinnan förr stod för.

Ja, man är två om att dansa tango, men det är - kvinnan - som alltid sagt sig stå för något, och nu finns hon inte längre där som en samhällets sista utpost, varpå samhället upplöses. De knullar runt "som kräken till män minsann alltid gjort" men nu när det är kvinnor så är det helt plötsligt helt ok.

Och vill de ha barn, så är det inte sällan att de från redan början bestämt sig för att mannen bara är där för att ge henne barn, varpå hon dumpar o låter honom pröjsa år efter år....pröjsa på alla plan, efter att ha blivit lurad av kvinnan. En kvinna måste ju få göra precis vad som helst, utan att någon ska få kritisera henne. Ändamålen helgar medlen och MSM, och därmed tidsandan, välsignar, (i bästa fall - blundar för - för kvinnan är ju som bekant helig, anno 2016) all skit en kvinna tar sig för.

Kärlek behöver nog bli trendigt, för är det något vi vet om kvinnor så är det att de inte sällan är duktiga, lydiga trendföljare. Grässtrået som vajar i vinden.....(ja det finns undantag) (dock tämligen få). Men de glossiga magasinen kanske vet med sig att det finns mer pengar att tjäna på andra trender än de som har med kärlek att göra.

Och då pengar idag är nära på 'allt' + att kvinnor väldigt sällan klarar av, (eller vågar? gå emot strömmen - ajabaja, andra kvinnor kan frysa ut dig, kvinna. Det är tydligen synonymt med döden) att genomskåda uppsatta trender, så har vi idag väldigt lite som talar för en kraftigt positiv förändring. Kanske något positivt kan hända på 10 års sikt...eller 15..(med kraftig betoning på kanske).

Edit: självklart kan en kvinna även vara helt underbar, men det slår mig att en stark anledning till att män dricker, kan vara för att de då medvetet låter sig förblindas av allt som så många kvinnor innerst inne går för...ser man alltför nyktert på tillvaron, (där kvinnor ingår) så finns det risk att man undviker dem mer o mer för var år som går..

Så framtida kröken, gör att man pallar kräken?

Jaha, det är den här idealgrejen du motsäger dig, då är jag med och håller med dig. Men du sa att kärlek är en illusion skapad av människan och det är ju inte riktigt sant eller ens vad du menade. Om jag nu har förstått dig rätt. Om du tar och läser vad jag skriver i övrigt så ser du dessutom att jag på det stora hela tycker som du. Jag och idealbilden av kärlek är inte kompatibla.

När jag var i den åldern tog jag vad jag ville ha, och slog dem som inte höll med.
Väldigt primitiv men ingen 'sänsla' förutom vrede.

"When I was young I never needed anyone.. those days are gone"

Ganska mycket så, ja.
Men när man fått smak av kärleken och därmed *allt*så vet (snarare känner) man att 'me, myself and I' inte är the way to go, så att säga.
Man blir ödmjukare, lugnare/harmonisk och prioriterar helt annorlunda.

Är en man mellan 40-45 och singel sen 5 år.

Har haft två stadiga relationer, båda på ca 8 år, sen har det dött av.

Kan tillägga att jag har 2 barn runt 10 år som jag har varannan vecka.

Har betalt 2 yrkesutbildningar i mitt liv och det var inte mina

Jag går inte och är bitter över det, gläds snarare åt att mina ex har "klarat det"

Däremot så känns det som ifall jag skulle hitta någon ny så måste hon ha mycket färdigt, plugg, bra jobb, stabilt liv vad det gäller ekonomi och livserfarenhet.
Dessutom måste jag känna en riktig attraktion med utseende, humor intelligens etc..

Så det känns som om jag har för höga krav tyvärr.. svårt att hitta en ny soulmate.
Letar inte men håller ögonen öppna.

Jag trivs ganska bra med livet som det är, men ibland...saknar man nån väldigt mycket