Varför vill många med psykisk sjukdom inte medicinera och bli friska?

TS verkar inte vara insatt i ämnet överhuvudtaget. Tror på fullaste allvar att enbart medicin gör människor lyckliga och vägrar dessutom att lyssna på de svar som ges.

Kunde inte sagt det bättre själv!
Dessutom svaren i tråden tyder också på att trådens rubrik inte enbart var ett hjärnsläpp utan att TS verkligen tror att mediciner gör underverk för hälsan.

Om det vore så enkelt skulle nog alla som mår dåligt ta medicin, för vem vill må dåligt liksom...

Därför att det finns inga mediciner som fungerar mot psykisk ohälsa, däremot finns det utmärkta mediciner för fysiska sjukdomar, tex blodtryckssänkande mediciner och antibiotika för att nämna ett par.

Lider man däremot av depression, borderline eller manodepressiv sjukdom så finns det inget som hjälper mer än mycket marginellt, de flesta mediciner ger dessutom en uppsjö av biverkningar som gör att det inte är värt att ta medicinen i förhållande till den lilla positiva effekt det ger.

Anti-depressiva tex är fullständigt verkningslösa, det enda som sker är att du blir avtrubbad, mindre kåt och torrare i käften, om nu någon blir hjälpt så är det till 100% en placebo-effekt. Dessa "mediciner" är populära av två orsaker: 1. Det genererar enorma intäkter till läkemedels-tillverkarna. 2. Det är bekvämt för en läkare att skicka hem en patient med en påse lycko-piller och ett "lycka till".

Anledningen är att psyket är långt mer komplicerat och mer outforskat än vad kroppen är, det går liksom inte att reparera en trasig barndom 30 år senare med ett mirakelpiller, det säger sig självt.

Nu talar jag för mig själv. Jag vill inte ta psykofarmaka eftersom forskningsfusket och datamanipulation är utbrett inom läkemedelsindustrin (hänvisar till boken Dödliga mediciner och organiserad brottslighet av Peter C. Götzsche). Sanningen är att ingen vet vad t.ex. depression orsakas av. Serotoninbristhypotesen har aldrig bevisats. Antidepressiva är knappt mer effektiva än placebo och man får otrevliga biverkningar. Man blir beroende av skiten och får fruktansvärd abstinens när man försöker sluta. Beroendet erkänns varken av tillverkarna eller sjukvården, så man kan inte räkna med någon som helst hjälp med att sluta trots att man är svårt läkemedelsberoende. Det är inte så enkelt att man tar psykofarmaka och sen blir "frisk". Om så vore fallet, hur kommet det sig att den psykiska ohälsan är större än någonsin trots att det aldrig har förskrivits så mycket psykofarmaka?

Gör de visst det!

Vad jobbig du är. Vad är ditt syfte, försöka reta upp så många som möjligt? Lägg av.

Precis så!

Då har du inte läst mina inlägg?

Om du bara visste hur fel du har 😕.Jag önskar att jag inte vore så insatt.

Vad menar du med att jag vägrar lyssna? Jag ifrågasätter, ställer frågor o utvärderar svaren jag får?

Att människor avstår från att käka psykofarmaka handlar inte om att det kostar för mycket pengar.
Kan du inte bemöta svaren i tråden som har verklig substans istället?

Som vilket?

Tycker också detta fenomen som TS tar upp är intressant.

Jag mår ganska dåligt, men har åtminstone inte självmordstankar. Jag umgås mycket med likasinnade o en del vägrar ju stoppa i sig medicin. Själv är jag väldigt glad i medicin, det har hjälpt mig extremt mycket. Jag har själv bett om t.ex. ECT-behandling också.

Ja du jobbar som sjuksköterska eller liknande, det har vi förstått.
Att det gör dig kunnig och "insatt" däremot är en annan femma.
Läs vad folk försöker LÄRA dig istället för att tro dig besitta svar som kommer från fabler ur en sagogobok, eller Eli Lilly.