Tacky medelklassfenomen (jmf WT-tråden)

I heminredningsbutiken skyndar 30-something TCO-morsan fram till butiksbiträdet. "Ja, just det Solan, jag skulle behöva värmeljus också."

Gulsås?
Bearnaisesås är det jag använder och har hört. Slappa personer säga bara "bea".

Gulsås skulle ju lika gärna kunna vara café dé paris, currysås eller senapsås.

Det där med att ha ett "finrum" som var stängt större delen av veckan var rätt utbrett bland medelsvensson förr. Det fanns fortfarande på 80-talet , jag antar det hade sin peak på 40-70-tal.
Men nu är det väl ett ganska dött fenomen

Några av mina kompisars familjer hade ett sånt rum hemma på 80-talet . Många kallade det för allrum vilket för mig låter som något där man är ofta och gör många olika saker men precis som du skriver så var dörren stängd förutom vid bjudningar.

Ja, fast det här var speciellt sorgligt eftersom familjen bodde i en vanlig trerumslägenhet. Där ett av rummen (det enda med mjuka soffor) var off limits större delen av tiden! Man fick sitta på hårda stolar vid köksbordet, eller halvligga på kompisens säng!

Ja visst var detta fenomen sorgligt. I mina trakter kallades det för salen, men då var det i små stugor där arbetarklass bodde på landsbygden. Swimp har rätt i att det började upphöra på 70-talet, då kvinnorna började komma ut på arbetsmarknaden.

Innan dess var de flesta hemmafruar och det enda de hade att vara stolta över var det blankpolerade golvet i "salen". Mycket sorgligt. Tur att kvinnorna har börjat frigöra sig till slut, och vi får hoppas att de idioter som nu vill att de skall tillbaka i kedjor vid spisen dör ut eller genom ett under tar sitt förnuft till fånga.

Fast nu drar du konstiga slutsatser. Jag var hemma när barnen var små, och jag har flera väninnor som är hemma fortfarande fast barnen är större eller stora. De håller inte på och vaktar på något finrum. Det beror ju på hur man själv är, också.

Du var hemma när baren var små ja. Men jag antar att du inte går hemma hela livet och lagar mat åt en sur gubbe som skall ha maten på bordet 17:00 varje dag, och dammar och städar ett redan välstädat hus, och sen måste ställa upp på samlag när hannen har lust oavsett hur du känner dig.
På den "gamla goda tiden" var detta din plikt som kvinna, och din man kunde gå till prästen om du inte ställde upp, och då kunde han komma och tala dig till rätta. På den tiden kvittade det hur du var själv. Det var bara att ställa upp och finna sig.

Men nu har vi hamnat väldigt OT, end of diskussion.

Det var ju DU som drog det OT. Och den sorgliga bilden du beskriver stämmer som sagt inte ALLS på de familjer jag känner, där kvinnan är hemmafru.

Och angående den familj jag kände som barn, som jag beskrev, den med de små virkade dukarna och glasfåglarna. Mamman arbetade som sjuksköterska på Sophiahemmet...

Såg förresten en tant idag, som hade en gråvit kofta med "Odd Molly" i stora röda bokstäver broderat på ryggen. Det kändes rätt sorgligt... märkeskläder i all ära, men man kan ju vara lite diskret!

• Skryter om högrevsfärs eller entrecote från Ica's kyldisk.
• Köper Gant kuddar.
• Skryter om hur hela hemmet använder Iphone och Imac.
• Får inspiration från svenska b-modebloggare.
• Köper skjortor från Ralph Lauren och påpekar det är bästa kvalitén som finns att få.
• Börja spela golf för det är "fint"

Bubblare: Att rösta på Feministiskt Initiativ (F!).

Har något parti större andel väljare ur den tacky medelklassen? Tveksamt!

Jag tänker på karriärerna. När pseudorebellisk radikalism i universitetsstäderna övergår i tjänstemannejobb i storstäderna blir de dominanta konkurrenter som på fritiden sysslar med eko-livsnjuteri. Givetvis kommer den självförverkligande skiljsmässan som ett brev på posten. Jag tänker också på personligheterna: Många är barn till välbeställda uppkomlingar, i regel utbildade men oftast utan bildning, deras kulturella kapital är många gånger att vara bolltvåa på surdegsskiten. Offentlig gränslöshet är norm: mensaktivism på instagram, högljudda Twitterstormar, långdragna utvikningar om alldeles för personliga ting. Andra TM-människor syns mycket och högljutt inom konformistiska ramar, FI!-väljaren provocerar inom dem.

En väldigt subjektiv iakttagelse är att deras politiska engagemang är ganska exkluderande, lite som extremerna inom 60- och 70-talets bokstavsvänster. Då var medlemmarnas mål primärt personliga, självförverkligande och identitetsbildning, inte att som Palme sade "vilja något" samhälleligt (detta hade de förstås aldrig erkänt). Blev en vänsterpolitisk plattform för mainstream dög den inte, och man grundande en nytt och mer avancerat maosistställskap.