Objektivt - finns det?

Kan man ha en objektiv åsikt eller överhuvudtaget säga något objektivt?
Vad gör att vissa kan "agera" objektiva deltagare i en debatt t.ex. ?
Eller har jag misstolkat innebörden av det ordet ? Objektivitet torde väl knappast existera tycker man ju.

Svar nej, objektivitet finns inte. Man skulle kunna byta ut ordet mot "emotionellt oberoende åskådning" eller liknande, jag får inte till det.

Varför byta ord, det är ju så vi använder det redan befintliga ordet!

För att de flesta ser på "objektivitet" som ett allsmäktigt rättfärdigt sätt att se på saker, medan det är något annat.

"Objektiv är den betraktelse/skildring som förhåller sig neutral, ofärgad av omdöme, och bara återger/speglar vad som uppfattas" www.susning.nu

Således, man kan inte ha en objektiv åsikt. Däremot kan man rapportera saker utifrån ett objektivt perspektiv.

Men då alla uppfattar saker på olika sätt så blir ändå den inbillade objektiviteten subjektiv. Det går alltså inte att vara HELT objektiv, dock nästan helt objektiv.

Lås tråden

Detta skrev jag i en helt annan tråd förut. Håller ni med?

Jag vill hävda att uppdelningen mellan objektivt och subjektivt inte finns. Det är en illusion. Frågan angränsar till om ingenting är en del av universum eller inte.* Vid en första anblick antar jag att det låter helt vansinnigt, men förhoppningsvis är det inte så långsökt. Jag syftar på förhållandet mellan betraktare och avsaknad av betraktare. Förhållandet mellan åsikter och avsaknad av åsikter. Förhållandet mellan beroenden mellan ting och avsaknad av beroenden mellan ting. Jämför med ting och ingenting. Hur ser förhållandet mellan ting och ingenting ut i universum? Finns ingenting?

Exempel
Jag återkopplar till citatet ovan. En objektiv sanning kan ej vara objektiv för att den i sådana fall skulle kräva ett totalt oberoende av kontext. Något som är subjektivt är istället beroende av dess kontext. Med kontext åsyftar jag ett samspel mellan verklighet och ting, eller varseblivandet av tingets omgivande beroenden som du så vill. Antag att vi har ett påstående P. Sanningsvärdet för P är beroende av P, och kan därför ej vara objektivt. Sanningsvärdet måste därför vara subjektivt.** Även om ingen eller inget explicit uttrycker sanningsvärdet så är själva sanningsvärdet i sig subjektivt.

Åsikter på detta?

---
* Se (FB) Är ingenting en del av universum?
** eller obestämbart, men i alla sådana fall existerar inte grunden till diskussionen om subjektivt och objektivt. Det finns inget att tala om.

För egen del...

Objektiv sanning... man vill på något sätt säga att den finns... helst bland forskare... men nej den saknas även där... vissa områden dock exempelvis (gällande mestadels) mattematik är den väldigt nära men i de flesta andra områden så existerar den inte skulle jag vilja säga.. även om forskare inte håller med, där objektivitet skall hållas högst av allt...

Det är inte så att alla har en "agenda" utan mer du är färgad av din miljö/personlighet...

Man har helt enkelt inte all statistik, all vetenskap, alla fakta... ingen har...

Ett subjektivt svar är väl att man säger det smakade gott fast det var äckligt.
Ett subjektivt svar är väl också att jämföra med andra erfarenheter av kaffe och då säga nej även om det var helt okej.

Objektivt är väl att svara precis som man tycker och inte betrakta det i jämförelse, endast ge svar för bedömning varken bua eller prisa.
Så smakade de gott blir bara ja och nej utifrån vad man upplevde vid frågan, kanske knappt ens bedöma det som ett kaffe utan endast smak om det var positivt eller negativ upplevelse.

Så jag anser objektivt finns.
Är lampan tänd ja/nej, den är tänd.
Totalt objektivt svar om det är sant.
Att svara däremot lampan har varit tänd för det mesta, det är inte objektivt.

Det här är riktigt bra. Du använder din egen argumentation för att säga att din fråga är rättfärdigad. Eller ... säger du att din fråga (om din egen fråga) är helt och hållet orättfärdigad. Nu har du målat in dig i ett hörn eller hur.

Mitt svar: En paradox (du gjorde det här medvetet eller hur ... erkänn) kan bara knytas upp från utsidan. Här är vad du säger:


Det är ett intressant påstående.

Jag är naturligtvis bara en idiot, men här är hur jag tänker.

Kan du simma i en swimmingpool av subjektivitet och tänka "det finns inget vatten, det finns ingen gravitation" Kanske du kan. Men för att du ens ska kunna tänka den tanken behöver du förutsätta följande: "simma", "swimmingpool", "subjektivitet", "tänka", och "vatten".

Du säger det mycket vackrare med:


Om vi antar att du har rätt med ditt påstående att att allt "objektivt" är "subjektivt", och dessutom att det är sant, betyder det inte också att allt du säger är subjektivt. Då finns ingen korrelation mellan verklighet och föreställning, då finns inte ens bokstäver ... och vad som är värre ... då finns inte ens din uppfattning om sant och falskt. Din fråga försvinner i ett moln av gas.

Jag å andra sidan har aldrig köpt det resonemanget. Jag var runt fem år gammal när jag insåg att det inte fanns någon gud och att världen var ordnad på ett systematiskt sätt.

Vi har matematiska och logiska sanningar som är sanna oberoende av vår existens. Om det inte fanns en enda varelse i hela kosmos som kunde tänka skulle matematiska/logiska sanningar fortfarande vara sanna. Matte och logik behöver inte oss. Men vi behöver dem eftersom de korrelerar till hur verkligheten egentligen är.

Alla som tänker solipsistiskt eller förnekar existensen av objektivitet sätter en kork i sin egen mun.

Även orden är kontextberoende. De kräver i sin tur varseblivas i ett samspel med verkligheten för att vara greppbara.

Okej, låt oss anta att matematik och logik inte behöver oss. Vad är det utan oss?

Du verkar ha en annorlunda uppfattning om objektivitet och subjektivitet än vad jag har. Du förutsätter att rent subjektiva ämnen inte kan finnas. Finns inte moral enligt dig? Det låter som att du byggt upp en Platonsk världsbild där allt annat än en idévärld (objektivt) är omöjlig.

Jag tror inte på gud och jag är naturvetare så där är vi nog överens. Jag vill bara hävda att eftersom allt är beroende av sin kontext så är subjektiviteten en inbyggd egenskap. Det som kallas objektivt skulle vara tolkningen ur en icke-tolkares perspektiv (motsägelse).

Härligt med människor som har en subjektiv inställning om att säga objektivitet inte finns.
Vad är ens grejen med att ha diskussionen då?
Det finns massa exempel av saker som kan vara otroligt objektivt, om jag står på en våg och mäter mig den visar 95kg, någon frågar vad väger du och jag svarar 95kg. Vad i helvete är subjektivt med det?

Men absolut låt oss bara kliva över alla bevis och säga allt kan vara en dröm illusion, vad exakt spelar de för roll om saker är på riktigt eller inte då? Om jag har en hallucination, och någon frågar mig vad jag ser och jag berättar vad jag ser det spelar ingen som helst roll om det är på riktigt eller.
Ifall frågan är vad ser du? hur kan svaret vara subjektivt ifall man svarar på vad man ser?

Det är inte så jag tolkar objektivitet. Jag tolkar objektivitet som oberoende av betraktare. Någonting objektivt har i någon mening inbyggda egenskaper som oberoende av betraktare har dessa egenskaper. Som i en Platonsk idévärld. Tolkningar av objekt i idévärlden är subjektiva.

Vad är lampan när ingen tittar på den? Obestämbart. Hur ska vi veta när ingen observerar lampan?
Vad är lampan när någon tittar på den? För att svara på frågan måste vi tolka lampans tillstånd i en kontext. I ett samspel med en betraktare. Svaret blir subjektivt.

Det är klart att jag har en subjektiv inställning till ämnet, då det inte finns en objektiv inställning till ämnet. Diskussionsunderlaget ligger i att många (till exempel du) förmodligen inte håller med mig.

Det subjektiva i viktproblemet är att all information om din vikt avläses i en kontext som sker i samspel med dig själv.

Angående drogproblemet så anser jag att det inte spelar någon roll. Du ser det du ser, men det innebär inte att alla andra ser det du ser. Det kanske till och med alltid är så att du ser saker som andra inte ser vid samma tillfälle, bara att du inte vet att andra inte ser det. Däremot är det inte särskilt vettigt att lägga någon som helst tyngd i sinnesförvrängda bilder av verkligheten. Jag tänker att uppfattningar av ett ting alltid är subjektiva. Den gemensamma bilden av tinget kan närma sig ett tänkt, perfekt, objektivt ting men aldrig vara ett objektivt ting. Ingenting blir någonting annat än precis det vi varseblir oss om tinget. När vi talar om saker som vi tar för givet så talar vi om det gemensamma konsensus som råder kring tinget. Tinget är inget objektivt. Det finns inget objektivt. Däremot är tinget empiriskt belagt med en stark uppfattning om vad som definierar det.

Hur kan svaret på den sista frågan inte vara subjektivt? Det är ju din bild av det du ser och inte en tänkt icke-betraktares bild.