Objektivt - finns det?

Borde inte detta klassas som objektivt då?
Subjektivt borde väl att börja tänka kring vilket nummer lotten låg i för ordning och börja fästa sina tankar kring lyckonummer och annat mycket hokus pokus.
Det kan ju knappast finnas något som heter allmän logik för rent logiskt sett kan man inte utesluta såna tankar utan att ha testat sig fram.

Dina slutsatser låter inte speciellt subjektiva, men om du nu anser det så borde man kanske fundera på om det finns någon språkbristning kring ämnet. Det kanske är ganska värdelöst att använda ord som subjektivt och objektivt om det hämmar istället för hjälper tankarna.

Matematiken är oberoende av symbolerna eller talsystem. 1+1 var lika med 2 innan det fanns människor som kunde räkna. 1+1=2 för evigt. Total abstrakt sanning.

Jag tror jag är med på hur du tänker. Den diskussion vi för nu är snarare om hur vi representerar abstrakta objekt i verkligheten - här med symboler. Som abstraktioner kan vi tänka vi oss 1 och 2 som objekt som "bara är" *. Problemet är att dessa endast blir tillgängliga när du tolkar dem för vad de är och hur dess abstrakta representationer gestaltas för dig och införlivas i någon slags icke-abstrakt verklighet. Vi kan aldrig behandla abstraktioner, utan vi behandlar i någon mening metaforer eller representationer för det som är abstrakt.

* och det är detta som jag uppfattar som något objektivt

Problemet? 1+1=2 är "tillgängligt" oavsett om du tolkar det eller inte. Oavsett om människors åsikt. Oavsett om mänskligheten lever eller inte så ÄR 1+1=2.

Vad är det du inte förstår med det?

Detta matexempel är dock ett dåligt exempel för att måla upp objektivitet (om det nu var tanken, orkar inte läsa igenom tråden).

Vi har ju maten som ett objekt och människans som subjekt. Smak och lukt existerar inte hos objektet. Dessa egenskaper är subjektbaserade, det vill säga skapas i kontakt med subjektet. Följaktligen kan vi tala om två sorters egenskaper hos objektet, subjektbaserade egenskaper och objektiva egenskaper (egenskaper som inte kräver subjekt-integration). Eller något som Locke skulle säga, primära och sekundära egenskaper.

Jag är inte så insatt i Locke och vet egentligen inte vad för slutsatser han drar kring de sekundära och primära egenskaperna. Någon som kan upplysa och på så vis bidra till tråden?

Om vi tar ett "meta" steg ovanför hela diskussionen och betraktar den från ovan hamnar vi i en paradox. Här är ungefär hur diskussionen ser ut:

(1) objektivitet finns eller inte
(2) använd förnuft för att argumentera
(3) använd sedan (2) för att avgöra om (1) är sant.

För att vara mer tydlig: vi behöver (1) för att kunna avgöra om (1) är sant i påstående (2) för att komma till (3).

Min tolkning:

Om det inte finns någon objektiv sanning alls -- och med det menar jag ett fundamentalt påstående om verkligheten -- alltså att det inte finns någon sanning och därmed inget som är vetbart, så kan du inte heller avgöra om det jag skriver nu, eller starke_adolf skrev tidigare, är sant.

Trots det kan alla som läser tråden i någon mån förstå vad vi alla säger. Hur kommer det sig?

Det finns en lösning. Den ser ut så här ungefär:

Verkligheten existerar oberoende av oss.
Vi har via naturligt urval fått en mental begåvning att se världen som styrd av regelbundna lagar.
Vi har inte alltid rätt men har tack vare observationer av verkligheten fått matematik som ger oss ett raster att bedöma sannolikhet.

När vi pratar om "objektivitet" menar vi antingen matematisk/logisk objektivitet eller statistisk sannolikhet. Men om du tänker lite djupare undrar du varför vi sätter sådan tilltro till logik och statistik, och om du tänker tillräckligt djupt -- djupt nog -- hamnar du här i den här tråden.

Och då får vi ett problem, nämligen detta:

Om objektiv verklighet inte existerar går det inte att avgöra om frågan starke_adolf ställer är sann. Men det är värre än så. För om något verkligt inte existerar förlorar inte bara frågan betydelse, själva språket, bokstävernas symboliska innebörd (de bokstäver jag skriver med) förvandlas till en semantisk gas.

Allt jag skriver här verkar som ett cirkel resonemang; jag kan inte argumentera för en objektiv verklighet om inte en objektiv verklighet faktiskt existerar som gör det möjligt att ha argumentet.

Min slutsats: Vi har utvecklats via naturligt urval i ett kosmos (som existerar) och fått en affinitet, en kärlek, till regelbunden verklighet. Vi kan inte vara framgångsrika om kosmos inte följer lagar som existerar oavsett oss. När vi lever våra futtiga liv på Tellus och plötsligt säger "objektivitet" menar vi något som är fundamentalt i kosmos, och när vi är som bäst kan vi alliera oss med det.

Objektivitet existerar men när vi säger ordet är det en sammanfattning av en grundläggande symmetri och regelbundenhet i verkligheten.

Det skrämmande med detta är att du inte ens kan ställa frågan om inte allt ovan var sant. Därav paradoxen jag startade med.

Bra skrivet. Det blir en paradox. Att säga att objektivitet finns blir som att använda det som ett axiom för att kunna prata om saker. Men att man gör det blir ett val, vilket i sig är rätt bisarrt - vad vore saker och ting om vi inte valde det? Kan man välja objektivt?

https://en.wikipedia.org/wiki/Axiom

För ett tag sedan var jag helt övertygad om att vissa saker är helt objektiva. Nu när man tänkt efter mer inser jag att det inte är så självklart. Människan har bara sina sinnen och hjärna att luta sig mot, dessa är väldigt specifika och kan skilja sig enormt i jämförelse med andra livsformer här på planeten, för att inte tala om eventuella utomjordingar som kan uppfatta samvaron här i universum på ett helt annat sätt. Ändock kanske det finnas universiella fundament som ingen levandes här undkommer. Lite spontana tankar bara, verkligen ingen fråga jag bär någon som helst expertis inom.

Objektivitet är eftersträvansvärt, men en omöjlighet som subjekt i en värld av relativitet,
Därför talar man inom vetenskapsteorin istället om intersubjektivitet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Intersubjektivitet

Det beror på vilka åsikter som åsyftas. Om du påstår att en viss låt eller film är den bästa är det en subjektiv åsikt (och subjektiva åsikter är mycket lättare att ge exempel på). Om du påstår att exempelvis att solen är för varm för en vanlig människa att bo på är det en objektiv sanning. Man kan t.o.m. påstå att något är både subjektivt och objektivt på samma gång. Tex kan man säga att naturen i sin egen verklighet där ute är objektiv men att alla varelser upplever den subjektivt. För att ta endast det rent visuella som exempel så uppfattar vi endast verkligheten då våglängderna är mellan ca 400-700 nanometer. Andra djur uppfattar andra intervall tex och uppfattar då världen på sitt unika subjektiva sätt trots att de olika våglängder (färger) som finns därute finns därute objektivt och oavsett om någon iakktar dem eller uppfattar dem.

Datan man inhämtar kan vara felaktig. Enligt annan filosofi kan man inte vara säker på det mesta.dvs felaktig datainhämtning.
Dina glasögon kan förvränga verkligheten, om de gör det eller inte, kan du inte veta.


Därför kan man inte hävda att den är 100% objektiv. Man kan bara försöka vara objektiv, där avaret har en högre sannolikhet att vara objektiv, vilket vi får leva med, dvs felmarginalen.