Sverige: landet där det råder stor bostadsbrist

Den här "kostnadsbilden" då talar om, är den beräknad på dagens situation (eller snarare situationen innan amorteringskravet infördes) då pengarna är/var gratis och man kunde sitta och fisa med amorteringarna i bostadsrätten i 120 år? Vad händer med kostnaderna i bostadsrätten med amorteringskrav och när Ingves måste ge upp minusräntan? Men du kanske räknar med att någon kommunist kommer att hålla räntan på minus i eviga tider?

Ja, om de mindre bemedlade får låna några miljoner för nöjet att "äga" sin bostad, vill säga. Jag tror att bankerna har en hel del att anmärka på din minst sagt absurda logik. Eller hade du tänkt dig att dessa lägenheter skulle byggas och finansieras i ett eget universum utanför den existerande bostadsbubblan i Sverige?

1. Sen när är amortering en kostnad?

2. Vad tror du att hyreshus kostar att producera och vem kommer få betala om räntan går upp?

Bättre att de har sina lån själv än att betala av på någon annans. Vad är billigast tror du?

Hur mycket ett hyreshus kostar att producera beror naturligtvis hur stort det är och hur många lägenheter som finns i det. Jag nöjer mig därför med att besvara hur mycket en hyreslägenhet kostar. En hyreslägenhet kostade ungefär 2,6 miljoner i genomsnitt år 2013, beräknat på en standardstorlek och en standardstandard (vilket jävla ord det blev). Det är ungefär hälften av vad en bostadsrätt i Stockholm kostar bolånetorsken.

Visst vore det "bättre" om fattighjonen fick låna några miljoner till egen bostadsrätt och handdukstork, men jag tror att bankerna kommer att anmäla avvikande uppfattning i den frågan.

1. Man kan inte beräkna genomsnitt på 1 lägenhet - det är t.o.m. matemagiskt bevisat.

2. I själva verket är nettokostnaden 2014, per bostadsarea, i genomsnitt, enligt SCB(säkerligen har de räknat fel någonstans) kring 44.000kr per kvadratmeter, alla kostnader inräknade, i Stor-Stockholm. (detta innebär att priset vid självkostnad är något lägre eftersom kvadratmeterarna som inte är boende slagits ut på bostäderna, liksom allt annat).

3. Detta innebär att priset på på 50 kvadratmeter i genomsnitt är kring 2,2miljoner kronor. Vilket inte torde vara obärbart med presumptionshyra och dagens räntor. Säkerligen är priserna något överskattade pga. markpriserna i staden samtidigt som prisbilden förklarar oviljan att bygga i områden där typ 110 kvadratmeter bostadsrätt säljs för typ 800.000 medan viljan att bygga är stor där samma lägenhet kan säljas för säg 10.000.000.

4. Du skrev tidigare att problemet skulle vara olösbart. Så vad är ditt förslag?, egentligen borde bankerna kunna låna ut 2.000.000 till lågavlönade. Räntekostnaden vid 5% är runt 100.000, vilket torde möjliggöra lån för en person med månadslön kring 360.000. Det synes som att du protesterar mot vindmöller likt don quijote.

Jag varken protesterar eller har något förslag på lösning. Jag talar bara om som det är. Att vi sitter med arslet i brödrosten och är körda.

Jag varken protesterar eller har något förslag på lösning. Jag talar bara om som det är. Att vi sitter med arslet i brödrosten och är körda.

Nästan alla problem kommer sig av att kommunerna försöker ordna fram lägenheter åt alla eftersom de är skyldiga att göra det enligt lag. Det omöjligt, det blir dyrt, det gör det omöjligt för normalinkomsttagare att få en hyreslägenhet på rimligt tid, och pressar säkert upp bostadsbubblan på ägarmarknaden också.

Lösningen är helt enkelt att anpassa lagstiftningen till verkligheten. Asylbedragare får nöja sig med våningssäng i sovsal. Kanske även medborgare utan betalningsförmåga får nöja sig med sovsal. Om några år kanske det kan finnas plats i Bert Karlsson's villavagnar.

En stor del av problemet nu är dock att det blir skattebetalarnas sak att ordna boende åt folk som struntat i att ta ansvar för sin egen framtid. Kan vi lösa problemet för skattebetalarna så är mycket vunnet.

I länder som har haft marknadshyra sedan Hedenhös dagar finns det ett överskott på bostäder. Det går inte att chockhöja en hyra eftersom hyresgästen då kommer att flytta till ett likvärdigt boende med lägre hyra och den chockhöjda bostaden riskerar att få stå tom. I ett system med marknadshyra fungerar det såhär:

1. I början byggs ett område med flotta bostäder och höga hyror i vilka samhällets mer bemedlade personer flyttar in.

2. En "hyresvärd" (alltså någon som är inne i byggsvängen och lever på att bygga och hyra ut) vill tjäna pengar och måste då bygga ett nytt område och försöka locka över hyresgästerna från område 1 med ännu flottare standard och med hyrorna satta för att hyresgästerna i område 1 verkligen ska vara intresserade av att flytta. Givetvis är hyrorna i område 2 högre, men det kompenseras av att standarden är högre. Nu blir det bostäder lediga i område 1 och hyresvärden tvingas frysa hyrorna eller rent av sänka dem för att kunna locka till sig nya hyresgäster. Det är naturligt att hyrorna i område 1, sett till hela bostadsmarknaden, tillhör de lägre eftersom standarden också är jämförelsevis lägre.

3. Ännu en hyresvärd bygger riktigt flott för människor med ordentligt tjock plånbok och kan locka över en del från område 2. Då får hyresvärden i område 2 press på sig och kan inte höja hyrorna hur mycket som helst. Hyrorna i område 2 måste av förklarliga skäl vara lägre än hyrorna i det spektakulärt flotta område 3.

Vad har hänt här? Jo, i bostäderna i område 1, som förr hade hög standard nog för att husera medelklassen bor nu människor med låga inkomster. Standarden ärvs alltså ner genom systemet genom att det alltid byggs fler och fler områden med högre och högre standard. Standarden måste alltid öka för att hyresvärdarna ska kunna locka till sig hyresgäster och kunna tjäna pengar genom höga hyror. Sedan byggs område 4, 5 och 6, med allt högre standard, och hyresgästerna flyttar med. Till slut blir då bostäderna i område 1 så oattraktiva att de inte går att hyra ut (hyresgästerna i område 1 har redan flyttat till område 2) och de måste rivas. Kanske för att ge plats åt område 7.

I en bostadsmarknad med marknadshyra finns det i regel alltid ett överskott på bostäder, vilket gör att hugade hyresgäster kan välja och vraka bland bostäder som har en hyra som motsvarar det man kan betala. Att det, som i Sverige, hyrs ut sunkbostäder eller nybyggnation med låg standard bara för att "man måste bo någonstans" existerar inte med marknadshyror. Hyresgästerna har möjlighet att vara kräsna, och ett par hundringar mer eller mindre i hyra kan vara avgörande om man skriver på eller ej.

Det finns dock ett stort, hårigt och svettigt MEN i denna diskussion, och det är att man måste ha haft systemet med marknadshyra sedan urminnes tider. Annars finns det ju, som i Sverige, inget överskott på bostäder som kan hålla press på hyrorna neråt. Om vi införde marknadshyror i Sverige rakt av så skulle hyresgästerna tvingas betala hyra tills de blöder. I Sverige "måste man ju bo någonstans", och utbudet av bostäder med lägre hyra är minst sagt mikroskopiskt. Beviset för att man "måste bo någonstans" finns att finna i den groteska överbelåningen för alla som "tvingas" köpa sin bostad. Att en etta på Söder kostar mer än en herrgård med 12 rum, engelsk trädgård och brygga nere vid den egna strandtomten ute på "landet" är ett exempel på det.

Om vi skulle införa marknadshyror när det fattas 750.000 bostäder, vilket Boverket hävdar att det gör i Sverige, så skulle alla pengar som Svenne har gå till att betala hyran, och normen för bostadsbidrag skulle behöva räknas upp enormt, vilket skulle få förödande konsekvenser för Sveriges ekonomi. Därför sitter vi med arslet i brödrosten här hemma i Sverige. Vi kan inte införa marknadshyror, vilket på lång sikt (och då menar jag lång) skulle åtgärda bostadsbristen. Återstår då att bygga baracker, Attefall-hus eller nya miljonprogram av spånskivor och masonit till dem som inte får låna till en bostad. Alltmedan bolånetorskarna med lånelöfte lånar med båda händerna som om det icke funnits en morgondag för att komma över en acceptabel bostad. Man "måste ju bo någonstans". Eller hur?

3. Nu verkar du ha ett bristande förstånd. Läs propositionerna till 1959 och 1987 års lagstiftning. Du kommer att upptäcka en betydande skillnad. Helt uppenbart var 1959 års lagstiftning avsevärt bättre än 1987 års lagstiftning. Här diskuterar vi hur vi ska lösa bostadsbristen, inget annat.

vänstersynen är bra konstig. Varför tänker ni planekonomiskt kring bostäder istället för att låta marknaden bygga bort bristen fullt ut?

Nästan alla problem kommer sig av att kommunerna försöker ordna fram lägenheter åt alla eftersom de är skyldiga att göra det enligt lag. Det omöjligt, det blir dyrt, det gör det omöjligt för normalinkomsttagare att få en hyreslägenhet på rimligt tid, och pressar säkert upp bostadsbubblan på ägarmarknaden också.

Lösningen är helt enkelt att anpassa lagstiftningen till verkligheten. Asylbedragare får nöja sig med våningssäng i sovsal. Kanske även medborgare utan betalningsförmåga får nöja sig med sovsal. Om några år kanske det kan finnas plats i Bert Karlsson's villavagnar.

En stor del av problemet nu är dock att det blir skattebetalarnas sak att ordna boende åt folk som struntat i att ta ansvar för sin egen framtid. Kan vi lösa problemet för skattebetalarna så är mycket vunnet.

På 60-talet körde (S) en brutal flytt-lass-politik. Klart det uppstod underskott på bostäder då.
I Norrland bl a uppstod folkliga motreaktioner med "vi flytt int" kampanj.


På 50-talet hade (S) inte hunnit socialisera så mycket och mycket fungerade enligt marknadsmässiga principer. Då hade vi start tillväxt och folk fick det bättre. Då kunde de köpa sig saker de inte hade haft råd med tidigare.

I Sovjet med socialism hade man stagnation och köer.
I "väst" med marknadsekonomi fick man tillväxt, ökad levnadsstandard och utbud i butikerna.

Vad du säger är att det är Sovjet-varianten med köer och stagnation du vill ha. Och är missnöjd med marknadsekonomi-varianten som innebär att folk inte behöver stå i kö utan kan gå till butiken och köpa sig saker. Något tillväxten möjliggör.