Psykiatrin är katastrofalt dålig!

~5 år.

Vill inte sova nu eftersom jag vill hjälpa dig.

Men du hjälper mig inte genom att skriva att mina barndomstrauman skulle bero på min diagnos.

För mig så låter det som ett väldigt dåligt skämt. Om jag skulle förklara mina trauman för dig så skulle du inte skriva så.

Så vilka trauman har du?

ok, att ställe diagnoser på en person som tar tunga droger kan ge missvisande resultat, om du verkligen känner att diagnosen inte stämmer inte på dig å tycker jag du ska kräva en ny utredning om du är helt drogfri under en längre period.

Om du inte gjort undersökning för personlighetsstörning så tycker jag absolut att du ska göra det då det också kan orsaka dom symtomen du har.

Nån form av regelbunden psykolog kontakt måste du ha för din depression, samt om du klarar av att tvinga dig till att göra ytligare saker för att må bättre i depressionen så är det daglig meditation samt nån form av motion 3 ggr i veckan, såna saker har en bra läkningsförmåga på depression.

Jag tror du redan provat en rad mediciner utan framgång, det är därför jag inte nämner psykofarmaka som behandling alternativ men om du inte provat så är det bra att prova det med.

Det vet jag inte om jag vill avslöja. Men kortfattat så handlar det om övergrepp, mobbing och utsatthet i största allmänhet. Jag blev tvingad att lämna en kär familjemedlem i smeten för att jag var för ung för att göra något åt det. Och det hatar jag mig själv och många andra för. Bland annat min egen mor.

Att be om en ny utredning känner jag bara kommer ta en massa onödig tid i onödan. Ingenting kommer förändras för att jag blir av med diagnosen. Jag hade en psykolog nu för lite sen, och vi kom väl i princip fram till vad mina problem var. Men sen då? Vad göra åt det?

Försöker meditera men det går sådär. Ska försöka mer. Samma med träning.

Jo, du har rätt i att jag har provat de flesta släktena av mediciner. Har dock funderat på att prova med SSRI igen. Jag gav upp efter bara några veckor då mina självmordstankar höjdes x10.

Man får försöka lämna sånt bakom sig. Lättare sagt än gjort så klart. Förstår inte vad du har emot aspergersdiagnos, det ger dig rätt till lss, lättare att få aktivitetsersättning osv.

Problemet med aspergerdiagnosen är ju att det inte finns något botemedel så psykiatrin kan i princip strunta i dig eftersom du kan inte blir bättre.

Men jag tycker du borde försöka acceptera dig själv och göra vad du känner för. Jag har varit nere i skiten. Är inte fri från besvär, det är ingen. Det hjälpte att acceptera att ingen kan hjälpa mig.

Okej. Så jag ska ta emot råd ifrån någon som har gett upp?

Vad jag har emot min diagnos är att vissa behandlar mig som om jag vore efterbliven och just som du skriver, att de struntar i en för att de inte tror att man kan bli bättre.

Ey, vad menar du med att ge upp. Jag är inte självmordsbenägen längre, kan kontrollera min ångest (hyfsat), inte speciellt deprimerad. Visst är det mörkt ofta men jag lever och livet är inte perfekt.
Detta från att befinna mig i ett mentalt helvete i över ett decennium.

Vad är det du vill göra då, jobba, studera?

Ok, alltså med en ny utredning och man kommer fram till nått annat eller bara kommer fram till det man kom fram till innan gör ju att man lättare och mer säkrare kan behandla dig med tex en psykolog, man vet mer vilka områden som måste stärkas.

Det du och psykologen kom fram till vad orsaken kan vara för ditt problem och dom tipsen psykologen har gett dig att göra föra att bli bra måste man hålla på med i många år, kanske livet ut för att må bra. Hjärnan är ju väldigt formbar så man kan forma om den ganska bra till det bättre och då kommer symtomen att lätta eller försvinna.

Meditation och motion måste du nog hålla på med livet ut om du vill få bra resultat.
Och vad gäller antidepp så prova en vända till och under en längre tid, ge det minst 2-3 månader om du inte får allt för svåra biverkningar. Känner du en lite förbättring efter 2-3 månader så är det bara att fortsätta då full effekt kan 9 månader för vissa.

Har du inge problem med ångest?

Menar inget illa. Bra för dig om du mår bättre. Men i min sits så är det inget alternativ att göra så.

Vad jag vill göra? Min vilja har blivit så nedtryckt genom åren så jag har inte längre någon aning. Jag är tveksam till om jag skulle fixa varesig det ena eller det andra. Men ett liv i bidragsberoende låter inte heller så kul.