Hemmafruar lyckligare än övriga kvinnor!

Italienska hemmafruar är mest missnöjda i Europa, visar en ny studie.
Rätta artikel

Tre av fyra säger sig vara olyckliga, vilket är en ökning sedan förra året. Som jämförelse är färre än hälften av de tyska hemmafruarna olyckliga. Dessutom säger varannan italiensk hemmafru att hon ångrar att hon gifte sig, och två av tre ångrar att de skaffade barn.

Tv-serien Mad Men kretsar kring Betty och hennes make Don Drapers olyckliga liv och äktenskap. Betty Draper personifierar den olyckliga hemmafrun som så ofta porträtteras i tv-serier om 50- och 60-talets USA

I år fyller Den feminina mystiken femtio år. Den är fortfarande angelägen läsning. Medvetenheten är viktig. Att vi alltid måste vara beredda på motgångar, särskilt efter framsteg, visade Susan Faludi redan med Backlash 1991. På 1940-talet gjorde kvinnorna i männens frånvaro sitt intåg på arbetsmarknaden. På 1950-talet blommade hemmafruvurmen. Kvinnan kunde nämligen inte längre hållas tillbaka med argumentet att hon var underlägsen. I stället hölls hon tillbaka genom att kvinnans arbete i hushållet jämställdes med mannens arbete utanför hemmet. Dessa arbeten var likvärdiga, sade man. Ingen borde gnälla.

Ändå var hemmafruarna olyckliga. Så olyckliga! Maj i Kristina Sandbergs romaner är trött och nervös, får hjärtklappning och yrsel. Det finns inget kroppsligt fel på henne, i stället behandlas hon av läkare med insulin mot oron. En läkare i Cleveland, USA, intervjuad av Betty Friedan, kallade det hemmafrusyndromet. Känslor av tomhet. Recept på lugnande tabletter. Brom och sömnpiller till natten för Maj.

”Jag vet inte vad det är för fel på kvinnorna nuförtiden” sa en psykiatriker oroligt till Betty Friedan. ”Jag vet bara, att någonting är fel, därför att de flesta av mina patienter är kvinnor.” En annan läkare i Pennsylvania träffade patienter med blåsor på händer och armar: ”Jag kallar det hemmafrusot. Jag har sett det så ofta på sista tiden hos unga kvinnor med fyra, fem eller sex barn, som begraver sig i sina diskhoar. Men det beror inte på tvättmedel, och det botas inte med cortison.”

Det Maj längtade efter var uppvaktning på mors dag, ett avbrott från vardagen som skulle kunna lindra såväl stora som små besvikelser. Den som sköter hem och hushåll har trots allt inget annat val än att forma sig efter husmodersidealet, där den lycka som finns är rosor och kaffe på sängen till mor. En gesternas befrielse.

Om olyckan talade få öppet. Hemmafruarna trodde att det berodde på dem själva eller på deras äktenskap. Som en kvinna intervjuad av Friedan: ”Andra kvinnor var nöjda med sitt liv, trodde hon. Vad var hon egentligen för slags kvinna, som inte kände denna mystiska tillfredsställelse när hon bonade köksgolvet?”

Maj då, som tror att alla andra klarar småbarnstillvaron så mycket bättre. Att andra inte känner längtan efter något annat. Det hon drömmer om är ostörda stunder i köket, när barnen är med sin pappa. ”Mammas timme”, som detta korta avbrott kallades på Betty Friedans tid. All annan tid har en hemmafru som uppgift att ha hemmet under kontroll.

Men inom kvinnorna fanns en röst och den manade Betty Friedan läsarna att inte längre avvisa. Rösten sa: ”Jag vill ha något mer än min man och mina barn och mitt hem.” Friedans teori var nämligen att det handlade om identitetsproblem. Kvinnorna hindrades från att växa och utvecklas. Att vara något mer än hustru och mor.