Citat:
Ursprungligen postat av
andersaanderssona
En bra fråga Ove.
Bevisligen så var det ju USA som vann kalla kriget. Där Sovjet både gick i ekonomisk och ideologisk konkurs några år efter mordet. Där deras agenter och proselyter i Sverige i ett slag blev utan uppdragsgivare. Men där steget blir långt till att anklaga USA, Nato eller CIA för att vara inblandade i själva mordet.
Trots att NATO-ubåtar kränkte svenskt fostervatten, SOSUS, Holmers inbjudan till Washington, ICs snara statsbesök och CIAs avlyssningsoperationer i Stockholm. Fakta som onekligen sticker i ögonen.
Min slutsats är att man enbart hade en fiende i Sverige. Det var Palme. Övriga var vänner. Där det som hände efter mordet bevisar denna sanning. Där man aldrig skulle riskerat denna vänskap om det kommit fram att det var USA eller dess allierade som utförde mordet.
För mig känns det helt enkelt inte rätt. Jag tror att mordet enbart hade svenska orsaker och utövare. Men som jag tidigare har påpekat, så kan inte amerikanska intressen uteslutas i bakgrunden. Man lämnade knappast in sitt veto om man hade sina föraningar. Och mordets ursprung kan mycket väl härstamma från starkt proamerikanska miljöer. Liksom att de miljöerna samtidigt var starkt kommunistfientliga.
Däremot blir det nästan omöjligt att se Sovjets intressen i att mordet utfördes. Och att man skulle vinna något på det. Inte ens deras agenter, proselyter eller informatörer i landet kunde vinna något. Eller GRU för den delen. Historien har väl snarare visat att man inte ens vann något kortsiktigt, hur konspiratorisk man än är.
Man kan säga att Sverige 82-85 störde med sin officiella politik en tyst överenskommelse, rubbade med sin politik balansen mellan Moskva och Washington. Både igenom tänkesättet från det gamla svenska historiespöket ”Mare Nostrum” och att hela tiden lyfta upp frågor som nedrustning och avspänning. Östersjön blev på så sätt ett konfliktområde för stormakterna, där Sverige balanserade på en egenhändigt uppspänd och allt slakare lina mellan Öst och Väst.
Det fanns en del tecken från Sovjet runt Gåsefjärdenincidenten,U-137, som indikerade att något var på gång. Radio Moskva gjorde i början av oktober(6-7:e) en svängning i propagandan där man efter en tids stiltje och nästan undfallenhet vad gällde att kommentera händelser runt Östersjön ex. det senaste amerikanska flottbesöket i Sverige, övergick till en hård attack med en väldigt skarp och i vissa drag rent förlöjligande linje.
Det finns en pendang till Hårsfjärden där incidenterna då föregicks av ett amerikanskt flottbesök, alltså samma mönster som vid Gåsefjärden. Det fanns alltså en redan krattad manege för NATO att använda, det fanns ett synsätt(politiskt, medialt, breda folklagret) från svenskt håll att utnyttja.
Analysen skulle alltså något förenklat innebära amerikanskt flottbesök resulterar i sovjetisk ubåtsaktivitet. Det svenska Försvarets analys av perioden för Gåsefjärdenincidenten som skrevs i rapportform av den så kallade Lundin-gruppen konstaterade att stormakterna alltid planerar för krig och det svenska Försvaret bara skulle ta hänsyn till sina egna(...) överordnade behov. I Östersjön fanns det ett sovjetiskt överordnat behov av att planera för krig, och att dessa planer även inkluderade svenskt territorium.
NATO och Marinen skådade inte given häst i mun utan kunde lugnt utnyttja ett sovjetiskt misstag(?) till sin egen fördel´. Samtidigt som Lundin-gruppen lägger fram sin analysrapport pågår det en hätsk officiell debatt som gör gällande att Olof Palme försvagar Sveriges position i Östersjön, att han likt en sentida Valdemar Atterdag ska brandskatta Visby och ställa den rådande territorialvattengränsen ur spel. Den signalspaningsorganisation som byggts, finansierats och bemannats av NATO och USA får inte verka i lugna vatten utan tvingas segla mellan stormbyarna på Östersjön.
Östersjön var för Sovjet och USA under den perioden inte ett första rangens prioriteringsområde. De två viktigaste prioriteringarna var situationen i Polen och Strategic Arms Limitation Talks-avtalen, SALT I och SALT II. Den enskilt viktigaste sovjetiska prioriteringen var utan tvekan under hela denna period att förhindra utplaceringen av Euromissilerna som skedde exakt ett år efter Hårsfjärden. I det fallet var den svenska politiken mycket positiv ur Moskvas synpunkt ända tills ubåtarna förstörde de goda relationerna mellan Sverige och Sovjet.
Vid det första toppmötet i Genève i november 1985 mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov, uttalade sig de två ledarna sig för gemensam säkerhet och kärnvapennedrustning, i termer som kunde varit tagna nästan ordagrant från Palmekommissionens rapport.
Den 26:e maj 1986 säger president Reagan upp SALT II avtalet och senare samma år så överskrider USA gränsen för utplacering av antalet missiler som angavs i avtalet, bara ett halvår efter Genevemötet. Protesterna når inte samma retoriska framgångar som det gjorde under OP, omvärlden kritiserar men accepterar i stora drag den omsvängning från avspänning till anspänning.
När sedan Ingvar Carlsson tillträdde som Sveriges statsminister, fortsatte återställningen av de goda förbindelserna mellan Sverige och USA. Ordningen och balansen är alltså i stora väsentliga återställd.