Men jag fattar fortfarande inte...
Hon anmäler honom för Gud vet vad, söker sedan skydd hos en väninna där han lyckas hitta henne...
för att sedermera släppa in honom i lägenheten efter att han brutit sig in i trapphuset??
Att han inte var vid sina sinnes fulla bruk visste hon ju redan sedan tidigare, men framförallt när han bryter sig in och slår sönder porten....eller han kanske alltid gjorde så när han ville ta en fika och porten var låst?
Någonstans i allt det här har hon ju inte fattat hur illa ställt det var med snubben. Nog för att jag älskar min hund, men är jag i behov av skydd så går mitt liv före. Det finns säkert någon vänligt sinnad själ som kan hjälpa mig med jycken....
Vi kvinnor har en skyldighet också. Att sätta gränser för hur andra individer får bete sig. Den gränsen överträdde han för länge sedan. Att då tacka nej till ett skyddat boende enbart pga en hund låter lite...naivt? Inte erbjuds man ett skyddat boende om det inte finns synnerliga skäl till det? Eller?