Händelsen inträffade för snart 3 år sedan, och den har ofta gjort sig påmind sedan dess. Jag har ingenting att tjäna på att skriva det här så jag ber därför ointresserade att lämna åsikter åt sidan även om jag fullständigt förstår och respekterar er åsikt som jag själv tidigare har delat.
Jag varför övrigt förstås öppen för att det kunde finnas liv där ute i rymden men trodde knappast på sånt som spöken, änglar eller så kallade ufos. Tvärtom brukade jag göra narr utav vissa vänner som gjorde det, genom att fälla dom med logiska argument.
En helt vanlig kväll är jag ute och promenerar med min barndomsvän, eftersom att det var klar himmel så bestämde oss för att titta på stjärnor, vi gick till den högsta punkten, vilket var ett närliggande klippa och den promenaden tog oss ca 20 minuter. Jag hade nyligen träffat en tjej så jag smsade titt som tätt under hela kvällen, och höll därför lite koll på tiden på mobilen.
Vi ligger nu på berget med ansiktet uppåt och stirrar på det stora himla valvet, det är bäck svart runt om oss och universums storhet får en genast att känna sig liten och obetydlig. Det går ca 1 timme utan att något märkvärdigt händer, vi ser satelliter, flygplan, och stjärnfall förstås. Sedan tar jag tar upp mobilen för en sista gång i samband med att jag delar ut en cigarett till min vän, klockan är nu 22:15.
Plötsligt ser vi en stjärna som rör på sig, den hade tidigare stått still på himmelen och jag trodde vid ett tidigare tillfälle att det var just polstjärnan. Den var i storlek med polstjärnan och utmärker sig direkt med sitt starkare ljus. Den följer en rak bana och rör sig i samma fart hela tiden. Ett typiskt mönster för en satellit. Jag försätter att hålla ögonen på den medans min vän spanar på något annat. Plötsligt börjar den röra på sig väldigt snabbt och ändrar riktning, det ser nu plötsligt ut som en fluga i himmelen, fast den lyser som en stjärna på jätte långt håll. Jag ropar genast till min vän, och jag befinner mig i schock tillstånd, vad är det för något?! TITTA!!
*Vi skriker ungefär 100 olika fraser i extas medans vi tittar på*
Den rörde sig runt på himlavalvet i konstiga och hastiga mönster, och i en sådan hastighet att detta uteslöt att det kunde vara någonting som jag tidigare kände till. Jag blev helt jävla ställd, ungefär som om en indian hade sätt tv:n för första gången. Helt plötsligt kände jag hur den närmade sig oss, ljuset blev starkare och större samtidigt som den pulserade rött/orange, ljuset var så starkt men ändå inte bländande. Den hade gått från att vara i storlek med polstjärnan till x4 gånger större.
Det hade nu gått cirka 30 sekunder sedan hade börjat röra på sig. Och ytterligare 5 sekunder som den verkade närma sig oss och det började nu bli riktigt obekvämt. Exalteringen ändrades snabbt till ångest och rädsla och jag skrek till min vän "vad som än händer, spring inte" jag ville knappast bli lämnad själv mitt ute i skogen. Ljuset verkade avta igen och man fick känslan av att den var påväg ifrån oss, sedan försvann stjärnan snabbt tillbaka över landskpet bort i fjärran.
Vi fick nu tillbaka modet när den var borta och vi var fulla uttav adrenalin, vi hoppade runt och kunde inte fatta vad som precis hade hänt, mitt hjärta dunkde som om jag hade sprungit ett maraton. Plötsligt så är stjärnan tillbakastrax över trädtopparna långt långt fram i horisonten. Det fanns en klippsats precis bakom oss, och vi började genast klättra upp i hopp om att kunna se lite mer över horisonten. Jag kommer nu på att jag har en ficklampa i jackfickan och börjar signalera mot stjärnan, min vän säger samtidigt "den är för långt bort". I samma stund reagrar stjärnan på ljuset och börjar genast röra sig mot oss.
Den går precis som tidigare från att vara en vit prick till att bli större och pulsera orange/rött ljus på bara några sekunder samtidigt som man kände att den närmade sig oss riktigt snabbt. Jag uppskattar att den lika stor som en gatulykta och rörde sig så snabbt att jag direkt uteslöt mänsklig technologi. Och min sista tanke är att det kanske inte var så bra idé att anta att det var ofarligt.
Mitt nästa minne är att jag står på klippsatsen och stirrar ut över horisonten, jag känner mig kraftigt desorienterad och vänder mig till min vän som står vänster om mig. Exakt samtidigt överlappar vi varandras röster; "vad hände nyss?" Vi hade ingenaning om vad som precis hade hänt, det var som om jag precis hade blivit väckt, och känslan av att jag inte visste vad jag precis hade gjort. Jag kunde inte komma ihåg hur det "Orb" liknande ljuset hade försvunnit tänkte jag för mig själv samtidigt som min vän upprepade samma vers för mig. Jag tog nu upp mobilen och såg att den där tjejen hade skrivit att hon skulle lägga sig, klockan var nu 23:45. Vad som kändes 10minuter hade helt plötsligt blivit över 1.5 timme och vi var förvirrade och blev genast rädda över detta.
Jag kan än idag inte förstå vad som hände den kvällen och hur ljuset försvann, men jag är oerhört tacksam för upplevelsen eftersom att jag nu VET att det finns mer där ute vare sig det är änglar, andra livsformer eller "ufos". Det finns mer där ute än vad dom berättar för oss, och jag är övertygad om att många fler vet om detta.
Jag är också tacksam för att jag fick uppleva detta med en vän som jag har kunnat prata om händelsen med, hade jag varit själv så hade jag förmodligen trott att jag var mentalt sjuk. Upplevelsen har dessutom stärkt vår vänskap och gjort att vi kommit varandra ännu närmare efter många,många långa samtal om vår upplevelse tillsammans. Jag är öppen för fler saker i livet och det känns verkligen som att allt är möjligt.
Jag känslan av att "orben" som vi kallar den är något levande snarare än något slags skäpp eller liknande , eftersom att det var helt tyst och pulserade ljuset och färgerna på ett skiftande sätt, typ som plankton ute i rymden är den bästa jämförelsen vi har kommit på.
Jag förväntar mig inte att alla ska ta detta seriöst och jag inser själv när jag skriver hur konstigt och otroligt allt måste låta men gör detta endast för att veta om det finns fler som haft liknande upplevelser, för då skulle jag gärna vilja ta del uttav dessa.
Ber om ursäkt ifall det är en dålig beskrivning då det är väldigt svårt att sätta ord på enormt starka känslor och upplevelser.
Jag varför övrigt förstås öppen för att det kunde finnas liv där ute i rymden men trodde knappast på sånt som spöken, änglar eller så kallade ufos. Tvärtom brukade jag göra narr utav vissa vänner som gjorde det, genom att fälla dom med logiska argument.
En helt vanlig kväll är jag ute och promenerar med min barndomsvän, eftersom att det var klar himmel så bestämde oss för att titta på stjärnor, vi gick till den högsta punkten, vilket var ett närliggande klippa och den promenaden tog oss ca 20 minuter. Jag hade nyligen träffat en tjej så jag smsade titt som tätt under hela kvällen, och höll därför lite koll på tiden på mobilen.
Vi ligger nu på berget med ansiktet uppåt och stirrar på det stora himla valvet, det är bäck svart runt om oss och universums storhet får en genast att känna sig liten och obetydlig. Det går ca 1 timme utan att något märkvärdigt händer, vi ser satelliter, flygplan, och stjärnfall förstås. Sedan tar jag tar upp mobilen för en sista gång i samband med att jag delar ut en cigarett till min vän, klockan är nu 22:15.
Plötsligt ser vi en stjärna som rör på sig, den hade tidigare stått still på himmelen och jag trodde vid ett tidigare tillfälle att det var just polstjärnan. Den var i storlek med polstjärnan och utmärker sig direkt med sitt starkare ljus. Den följer en rak bana och rör sig i samma fart hela tiden. Ett typiskt mönster för en satellit. Jag försätter att hålla ögonen på den medans min vän spanar på något annat. Plötsligt börjar den röra på sig väldigt snabbt och ändrar riktning, det ser nu plötsligt ut som en fluga i himmelen, fast den lyser som en stjärna på jätte långt håll. Jag ropar genast till min vän, och jag befinner mig i schock tillstånd, vad är det för något?! TITTA!!
*Vi skriker ungefär 100 olika fraser i extas medans vi tittar på*
Den rörde sig runt på himlavalvet i konstiga och hastiga mönster, och i en sådan hastighet att detta uteslöt att det kunde vara någonting som jag tidigare kände till. Jag blev helt jävla ställd, ungefär som om en indian hade sätt tv:n för första gången. Helt plötsligt kände jag hur den närmade sig oss, ljuset blev starkare och större samtidigt som den pulserade rött/orange, ljuset var så starkt men ändå inte bländande. Den hade gått från att vara i storlek med polstjärnan till x4 gånger större.
Det hade nu gått cirka 30 sekunder sedan hade börjat röra på sig. Och ytterligare 5 sekunder som den verkade närma sig oss och det började nu bli riktigt obekvämt. Exalteringen ändrades snabbt till ångest och rädsla och jag skrek till min vän "vad som än händer, spring inte" jag ville knappast bli lämnad själv mitt ute i skogen. Ljuset verkade avta igen och man fick känslan av att den var påväg ifrån oss, sedan försvann stjärnan snabbt tillbaka över landskpet bort i fjärran.
Vi fick nu tillbaka modet när den var borta och vi var fulla uttav adrenalin, vi hoppade runt och kunde inte fatta vad som precis hade hänt, mitt hjärta dunkde som om jag hade sprungit ett maraton. Plötsligt så är stjärnan tillbakastrax över trädtopparna långt långt fram i horisonten. Det fanns en klippsats precis bakom oss, och vi började genast klättra upp i hopp om att kunna se lite mer över horisonten. Jag kommer nu på att jag har en ficklampa i jackfickan och börjar signalera mot stjärnan, min vän säger samtidigt "den är för långt bort". I samma stund reagrar stjärnan på ljuset och börjar genast röra sig mot oss.
Den går precis som tidigare från att vara en vit prick till att bli större och pulsera orange/rött ljus på bara några sekunder samtidigt som man kände att den närmade sig oss riktigt snabbt. Jag uppskattar att den lika stor som en gatulykta och rörde sig så snabbt att jag direkt uteslöt mänsklig technologi. Och min sista tanke är att det kanske inte var så bra idé att anta att det var ofarligt.
Mitt nästa minne är att jag står på klippsatsen och stirrar ut över horisonten, jag känner mig kraftigt desorienterad och vänder mig till min vän som står vänster om mig. Exakt samtidigt överlappar vi varandras röster; "vad hände nyss?" Vi hade ingenaning om vad som precis hade hänt, det var som om jag precis hade blivit väckt, och känslan av att jag inte visste vad jag precis hade gjort. Jag kunde inte komma ihåg hur det "Orb" liknande ljuset hade försvunnit tänkte jag för mig själv samtidigt som min vän upprepade samma vers för mig. Jag tog nu upp mobilen och såg att den där tjejen hade skrivit att hon skulle lägga sig, klockan var nu 23:45. Vad som kändes 10minuter hade helt plötsligt blivit över 1.5 timme och vi var förvirrade och blev genast rädda över detta.
Jag kan än idag inte förstå vad som hände den kvällen och hur ljuset försvann, men jag är oerhört tacksam för upplevelsen eftersom att jag nu VET att det finns mer där ute vare sig det är änglar, andra livsformer eller "ufos". Det finns mer där ute än vad dom berättar för oss, och jag är övertygad om att många fler vet om detta.
Jag är också tacksam för att jag fick uppleva detta med en vän som jag har kunnat prata om händelsen med, hade jag varit själv så hade jag förmodligen trott att jag var mentalt sjuk. Upplevelsen har dessutom stärkt vår vänskap och gjort att vi kommit varandra ännu närmare efter många,många långa samtal om vår upplevelse tillsammans. Jag är öppen för fler saker i livet och det känns verkligen som att allt är möjligt.
Jag känslan av att "orben" som vi kallar den är något levande snarare än något slags skäpp eller liknande , eftersom att det var helt tyst och pulserade ljuset och färgerna på ett skiftande sätt, typ som plankton ute i rymden är den bästa jämförelsen vi har kommit på.
Jag förväntar mig inte att alla ska ta detta seriöst och jag inser själv när jag skriver hur konstigt och otroligt allt måste låta men gör detta endast för att veta om det finns fler som haft liknande upplevelser, för då skulle jag gärna vilja ta del uttav dessa.
Ber om ursäkt ifall det är en dålig beskrivning då det är väldigt svårt att sätta ord på enormt starka känslor och upplevelser.
