Bibelns profetior - Vilka har uppfyllts och vilka är falska?

*** dp kap. 2 Daniels bok föremål för prövning ***

Daniels bok föremål för prövning

FÖRESTÄLL dig att du befinner dig i en rättssal som åhörare vid en viktig rättegång. En man står anklagad för bedrägeri. Åklagaren hävdar att mannen är skyldig. Den anklagade har emellertid i många år haft rykte om sig att vara hederlig och rättskaffens. Skulle du inte vara intresserad av att höra vilka bevis svarandesidan lägger fram till mannens försvar?

2 Vi är i en liknande situation när det gäller Daniels bok. Dess skribent var en man som var känd för sin hederlighet. Boken bär hans namn och har aktats högt i tusentals år. Den gör anspråk på att vara autentisk historia, skriven av Daniel, en hebreisk profet som levde på 600- och 500-talet f.v.t. Bibelns tillförlitliga kronologi visar att boken omfattar perioden från omkring år 618 till år 536 f.v.t. och att den fullbordades sistnämnda år. Men boken är föremål för anklagelse. Somliga uppslagsböcker och andra referensverk antyder eller säger rent ut att den är ett bedrägeri, ett falsarium.

3 Ett exempel är The New Encyclopædia Britannica som medger att Daniels bok en gång i tiden ”allmänt ansågs vara en sann historisk skildring, innehållande äkta profetior”. Detta uppslagsverk hävdar emellertid att Daniels bok i själva verket ”skrevs vid en senare tidpunkt under en nationell kris — när judarna förföljdes svårt av [den syriske kungen] Antiochos IV Epifanes”. I samma verk dateras boken till tiden mellan år 167 och 164 f.v.t., och det påstås att den som skrev Daniels bok inte förutsäger framtiden, utan att han helt enkelt skildrar ”händelser som är historia för honom och framställer dem som profetior om framtida tilldragelser”.

4 Var har sådana uppfattningar sitt ursprung? Kritiken av Daniels bok är inte ny. Den började redan på 200-talet v.t. med en filosof vid namn Porfyrios. Liksom många andra i romarriket uppfattade han kristendomens inflytande som ett hot. Han skrev 15 böcker för att underminera denna ”nya” religion. Den tolfte var riktad mot Daniels bok. Porfyrios förklarade att boken var ett falsarium som skrivits av en jude på 100-talet f.v.t. Liknande angrepp gjordes på 1700- och 1800-talen. Enligt den högre bibelkritiken och rationalismen är profetior — förutsägelser av framtida händelser — en omöjlighet. Daniel blev deras favoritoffer. Han och hans bok ställdes så att säga inför rätta. Kritikerna hävdade att de hade många bevis för att boken inte skrevs av Daniel under judarnas landsflykt i Babylon, utan av någon annan flera hundra år senare. Angreppen blev så våldsamma att en författare till och med skrev en försvarsskrift som han kallade Daniel in the Critics’ Den (Daniel i kritikergropen).

5 Har kritikerna några bevis för sina självsäkra påståenden? Eller stöder vittnesmålen svarandesidan? Det är mycket som står på spel. Det gäller inte bara denna gamla boks rykte, utan också vår framtid. Om Daniels bok är ett falsarium, är dess löften för framtiden i bästa fall bara tomma ord. Men om den innehåller äkta profetior, är du säkert ivrig att få veta vad de betyder för oss i vår tid. Med detta i tankarna skall vi undersöka några av de anklagelser som riktats mot Daniels bok.

6 Ta till exempel den anklagelse som framförs i The Encyclopedia Americana: ”Många historiska detaljer gällande tidigare perioder [till exempel exiltiden i Babylon] har kraftigt förvanskats” i Daniels bok. Är det verkligen så? Vi skall betrakta tre uppgifter som man menar är felaktiga.

FALLET MED DEN SAKNADE MONARKEN

7 Daniel skrev att Belsassar, ”son” till Nebukadnessar, härskade som kung i Babylon när staden intogs. (Daniel 5:1, 11, 18, 22, 30) Kritikerna gick länge till angrepp mot den här uppgiften, eftersom man inte fann Belsassars namn nämnt någon annanstans än i Bibeln. Forntida historiker uppgav i stället att Nabonid, en efterträdare till Nebukadnessar, var den siste av de babyloniska kungarna. År 1850 sade Ferdinand Hitzig att Belsassar tydligen var en produkt av skribentens fantasi. Men tycker du inte att Hitzig drog förhastade slutsatser? Skulle det förhållandet att man inte fann denne kung omnämnd — i synnerhet under en period, om vilken man medgav att man bara hade tillgång till knapphändiga historiska uppteckningar — verkligen bevisa att han aldrig existerat? I alla händelser grävde arkeologer 1854 fram några små lercylindrar i ruinerna av den forntida babyloniska staden Ur i det som nu är södra Irak. Dessa kilskriftsdokument från kung Nabonid innehåller en bön för ”Bel-sar-ussur, min äldste son”. Till och med kritikerna måste medge att detta var den Belsassar som omtalas i Daniels bok.

8 Men kritikerna var ändå inte nöjda. ”Det bevisar ingenting”, skrev en av dem, H. F. Talbot. Han hävdade att sonen i inskriften kunde ha varit bara ett barn, medan Daniel framställer honom som regerande kung. Endast ett år efter det att Talbots kommentarer publicerats grävdes fler kilskriftstavlor fram, vilka uppgav att Belsassar hade sekreterare och en stab tjänstefolk. Denne Belsassar var sannerligen inget barn! Andra tavlor avgjorde slutligen saken. De berättade att Nabonid var borta från Babylon flera år i taget. De här tavlorna visade också att han under de perioderna ”anförtrodde kungamakten” i Babylon åt sin äldste son (Belsassar). Vid de tillfällena var Belsassar i själva verket kung — sin fars medregent.

9 Somliga kritiker, som fortfarande inte är nöjda, invänder mot att Bibeln inte omtalar Belsassar som Nabonids son, utan som Nebukadnessars son. En del hävdar bestämt att Daniel inte ens ger en antydan om Nabonids existens. Men ingen av de invändningarna håller vid en granskning. Nabonid tycks ha gift sig med en dotter till Nebukadnessar. Det skulle innebära att Belsassar var Nebukadnessars dotterson. Både hebreiskan och arameiskan saknar ord för ”farfar”, ”morfar”, ”sonson” och ”dotterson”. Uttrycket ”son till” kan betyda ”sonson till”, ”dotterson till” eller till och med ”avkomling av”. (Jämför Matteus 1:1.) Dessutom ger Bibelns berättelse rum för att Belsassar var Nabonids son. När Belsassar blir förskräckt av den olycksbådande skriften på väggen, erbjuder han desperat tredje platsen i riket åt den som kan uttyda orden. (Daniel 5:7) Varför tredje och inte andra platsen? Hans erbjudande tyder på att första och andra platserna redan var upptagna. De var upptagna av Nabonid och hans son, Belsassar.

10 Daniels omnämnande av Belsassar utgör således inget bevis för att de historiska uppgifterna ”kraftigt förvanskats”. I stället är det så att Daniel — trots att han inte skriver Babylons historia — ger oss en mer detaljerad bild av den babyloniska monarkin än sådana forntida profanhistoriker som Herodotos, Xenofon och Berossos. Varför kunde Daniel redogöra för fakta som de inte nämnde? Därför att han var på plats i Babylon. Hans bok är ett verk av ett ögonvittne, inte av en bedragare som levde flera hundra år längre fram i tiden.

VEM VAR MEDERN DARIUS?

11 Daniel berättar att en kung som omtalas som ”medern Darius” (eller Dareios) började regera sedan Babylon omstörtats. (Daniel 5:31) Detta namn har ännu inte hittats i profana eller arkeologiska urkunder. The New Encyclopædia Britannica hävdar därför att denne Darius är ”en uppdiktad gestalt”.

12 Somliga forskare har varit mer försiktiga. När allt kommer omkring betecknade kritikerna en gång också Belsassar som ”uppdiktad”. Utan tvivel kommer det att visa sig att kritikerna har fel också i fallet Darius. Man har redan funnit kilskriftstavlor som visar att persern Cyrus (Kyros) inte antog titeln ”kung av Babylon” omedelbart efter erövringen. En forskare säger: ”Den som bar titeln ’kung av Babylon’ var vasallkung under Cyrus och inte Cyrus själv.” Skulle Darius kunna vara regentnamnet, eller titeln, på en mäktig medisk ämbetsman som var satt att öva tillsyn över Babylon? Somliga menar att Darius kan ha varit identisk med en man vid namn Gubaru. Cyrus insatte Gubaru som ståthållare i Babylon, och profana uppteckningar bekräftar att han härskade med betydande makt. En kilskriftstavla säger att han utsåg underståthållare i Babylon. Det är intressant att Daniel nämner att Darius tillsatte 120 satraper som skulle styra det babyloniska riket. — Daniel 6:1.

13 Med tiden kan mera direkta vittnesbörd om denne kungs verkliga identitet komma i dagen. I alla händelser utgör arkeologins skenbara tystnad i den här frågan knappast något skäl till att beteckna Darius som ”uppdiktad”, mycket mindre till att avfärda hela Daniels bok som ett falsarium. Det är mycket förnuftigare att se Daniels berättelse som en ögonvittnesskildring som är mer detaljerad än bevarade profana uppteckningar.

JEHOJAKIMS REGERING

14 I Daniel 1:1 sägs det: ”I det tredje året av Jehojakims, Judas kungs, regering kom Nebukadnessar, Babylons kung, till Jerusalem och belägrade staden.” Kritiker menar att detta är felaktigt, eftersom det inte tycks stämma med Jeremias uppgift om att Jehojakims fjärde år var Nebukadnessars första. (Jeremia 25:1; 46:2) Motsade Daniel Jeremia? Ytterligare upplysningar klarlägger snabbt den frågan. När Jehojakim först gjordes till kung av Farao Neko år 628 f.v.t., blev han en marionett i händerna på denne egyptiske härskare. Detta var omkring tre år innan Nebukadnessar efterträdde sin far på Babylons tron år 624 f.v.t. Kort därefter (620 f.v.t.) invaderade Nebukadnessar Juda och gjorde Jehojakim till vasallkung under Babylon. (2 Kungaboken 23:34; 24:1) För en jude som bodde i Babylon skulle Jehojakims ”tredje år” ha varit hans tredje år som vasallkung under Babylon. Daniel skrev ur det perspektivet. Jeremia skrev ur ett annat perspektiv. Han betraktade saken som de judar gjorde som bodde i Jerusalem. Han uppgav därför att Jehojakims regering började när Farao Neko gjorde honom till kung.

15 Denna förmenta motsägelse bestyrker i själva verket att Daniel skrev sin bok i Babylon, när han befann sig där bland de landsflyktiga judarna. Det finns emellertid en annan uppenbar lucka i detta argument i kritiken av Daniels bok. Kom ihåg att den som skrev boken uppenbarligen hade tillgång till Jeremias bok och även hänvisade till den. (Daniel 9:2) Om skribenten var en skicklig bedragare, vilket kritikerna hävdar, skulle han då ta risken att motsäga en så respekterad källa som Jeremia — och till på köpet i bokens första vers? Naturligtvis inte!

TALANDE DETALJER

16 Vi skall nu övergå från det negativa till det positiva och betrakta några andra detaljer i Daniels bok, detaljer som visar att skribenten själv hade upplevt den tid han skildrade.

17 Daniels ingående kännedom om mindre detaljer rörande det forntida Babylon är ett övertygande bevis för att hans berättelse är tillförlitlig. I Daniel 3:1–6 sägs det till exempel att Nebukadnessar lät ställa upp en väldig bildstod som allt folket skulle tillbe. Arkeologer har funnit andra vittnesbörd om att denne monark försökte få sina undersåtar att bli mer engagerade i nationalistiska och religiösa sedvänjor. Daniel berättar också om Nebukadnessars skryt över sina många byggnadsprojekt. (Daniel 4:30) Det är först i nyare tid som arkeologer har bekräftat att Nebukadnessar verkligen låg bakom en hel del av byggnadsverksamheten i Babylon. När det gäller skrytsamhet kan nämnas att han till och med lät sätta sitt namn på tegelstenarna! Daniels kritiker kan inte förklara hur deras förmente bedragare på mackabéertiden (167–63 f.v.t.) kunde känna till något om sådana byggnadsprojekt — omkring 400 år längre fram i tiden och långt innan arkeologerna bringade dem i dagen.

18 Daniels bok uppenbarar också några viktiga skillnader mellan babylonisk och medo-persisk lag. När babylonisk lag var gällande, kastades Daniels tre kamrater i en eldsugn för att de vägrade att lyda kungens befallning. Flera årtionden senare kastades Daniel i en lejongrop för att han vägrade att lyda en persisk lag som var i strid med hans samvete. (Daniel 3:6; 6:7–9) Somliga har försökt avfärda berättelsen om eldsugnen som en legend, men arkeologer har funnit ett brev från det forntida Babylon som särskilt nämner denna form av bestraffning. För mederna och perserna däremot var elden helig. De tog därför till andra grymma straffmetoder. Lejongropen kommer därför inte som någon överraskning.

19 Ytterligare en kontrast kommer fram. Daniel visar att Nebukadnessar kunde införa och ändra lagar efter eget gottfinnande. Darius kunde inte göra något alls för att ändra ”medernas och persernas lag” — inte ens de lagar som han själv hade utfärdat! (Daniel 2:5, 6, 24, 46–49; 3:10, 11, 29; 6:12–16) Historikern John C. Whitcomb skriver: ”Forntida historia bekräftar denna skillnad mellan Babylon, där lagen var underställd kungen, och Medo-Persien, där kungen var underställd lagen.”

20 Den spännande berättelsen om Belsassars gästabud, som finns omtalad i kapitel 5 i Daniels bok, är rik på detaljer. Festen började tydligen med ett sorglöst ätande och en hel del drickande, eftersom vin omtalas flera gånger. (Daniel 5:1, 2, 4) På reliefer som avbildar liknande fester förekommer vin som enda dryck. Det är tydligt att vin spelade en mycket viktig roll vid sådana tillställningar. Daniel nämner också att kvinnor var närvarande vid gästabudet — kungens bihustrur och hans konkubiner. (Daniel 5:3, 23) Arkeologin bekräftar den detaljen i fråga om babylonisk sed. Att gifta kvinnor deltog i en fest tillsammans med män var anstötligt för judar och greker på mackabéertiden. Det är möjligen därför som tidiga utgåvor av den grekiska Septuaginta-översättningen vid återgivningen av Daniels bok utelämnar omnämnandet av dessa kvinnor. Men ändå skulle den förmente förfalskaren av Daniels bok ha levt i samma helleniserade (grekiska) kultur — kanske till och med under samma period — som den i vilken Septuaginta tillkom!

21 Med tanke på dessa detaljer verkar det närmast ofattbart att ett erkänt uppslagsverk (The New Encyclopædia Britannica) kan säga att författaren av Daniels bok endast hade en ”ytlig och bristfällig” kännedom om landsflykten i Babylon. Hur skulle en bedragare som levde flera hundra år längre fram i tiden ha kunnat vara så väl insatt i forntida babyloniska och persiska seder och bruk? Kom också ihåg att både det babyloniska och det persiska riket hade fallit långt före 100-talet f.v.t. Det fanns uppenbarligen inga arkeologer på den tiden, och inte heller kunde judarna på den tiden berömma sig av att vara väl insatta i främmande länders kultur och historia. Endast profeten Daniel, som själv upplevde den tid och de händelser han skildrade, kan ha skrivit den bok i Bibeln som bär hans namn.

BEVISAR YTTRE FAKTORER ATT DANIELS BOK ÄR ETT FALSARIUM?

22 En av de vanligaste invändningar som framförs mot Daniels bok gäller dess placering i de hebreiska skrifternas kanon. De forntida rabbinerna delade in de hebreiska skrifternas böcker i tre grupper: Lagen, Profeterna och Skrifterna. De tog inte med Daniels bok bland Profeterna, utan bland Skrifterna. Kritikerna menar att detta innebär att boken måste ha varit okänd, när de andra profeternas verk sammanfördes. Den antas vara placerad bland Skrifterna därför att dessa sammanfördes senare.

23 Men alla bibelforskare håller inte med om att de forntida rabbinerna delade in kanon i så strikt ordning eller att de uteslöt Daniels bok från Profeterna. Även om rabbinerna verkligen upptog Daniels bok bland Skrifterna, skulle detta då bevisa att den skrevs vid en senare tidpunkt? Nej. Högt aktade forskare har framfört flera möjliga orsaker till att rabbinerna kan ha uteslutit Daniels bok från Profeterna. De kan ha gjort det därför att de tog anstöt av boken eller därför att de tyckte att Daniel själv skilde sig från de andra profeterna, eftersom han hade ett världsligt ämbete i ett främmande land. Men det som verkligen betyder något är följande: De forntida judarna hade djup respekt för Daniels bok och betraktade den som kanonisk. Dessutom pekar vittnesbörden på att de hebreiska skrifternas kanon var fastställd långt före 100-talet f.v.t. Senare tillägg godkändes helt enkelt inte. Böcker som var skrivna på 100-talet f.v.t. godtogs till exempel inte.

24 Ett av dessa senare verk som förkastades har ironiskt nog anförts som argument i kritiken av Daniels bok. Den apokryfiska boken Jesus Syraks vishet skrevs uppenbarligen omkring år 180 f.v.t. Kritikerna framhåller gärna att Daniel inte nämns i bokens långa uppräkning av rättfärdiga män. De menar att Daniel måste ha varit okänd på den tiden. Detta argument godtas av många forskare. Men tänk på följande: I samma uppräkning nämns inte heller Esra och Mordokaj (båda betraktade som stora hjältar av de judar som levde efter landsflykten), den gode kung Jehosafat och den rättrådige mannen Job. Av alla domarna nämns bara Samuel. Måste vi avfärda alla dessa män som uppdiktade bara därför att de inte finns med i en uppräkning som inte gör anspråk på att vara fullständig och som förekommer i en icke-kanonisk bok? Blotta tanken är befängd.

YTTRE VITTNESBÖRD TILL STÖD FÖR DANIELS BOK

25 Vi skall återgå till det positiva. Det har sagts att ingen annan bok i de hebreiska skrifterna är så väldokumenterad som Daniels bok. Vi kan belysa det med följande exempel: Den berömde judiske historieskrivaren Josephus vittnar om dess äkthet. Han säger att Alexander den store kom till Jerusalem under kriget mot Persien på 300-talet f.v.t. Prästerna i Jerusalem visade honom en avskrift av Daniels bok. Alexander själv drog slutsatsen att de ord i Daniels profetia som de visade honom avsåg hans eget fälttåg mot Persien. Detta skulle ha varit omkring 150 år före det påstådda ”bedrägeriet”. Naturligtvis har kritikerna angripit Josephus på den här punkten. De angriper honom också för att han säger att vissa profetior i Daniels bok hade uppfyllts. Men som historikern Joseph D. Wilson påpekade: ”[Josephus] visste sannolikt mer om saken än alla kritiker i världen.”

26 Daniels boks äkthet blev ytterligare bestyrkt när Dödahavsrullarna påträffades i grottorna vid Qumran i Israel. Förvånansvärt många av de fynd man gjorde 1952 utgörs av rullar och fragment med texten till Daniels bok. Det äldsta har daterats till slutet av 100-talet f.v.t. Redan då var således Daniels bok välkänd och respekterad i vida kretsar. I The Zondervan Pictorial Encyclopedia of the Bible sägs det: ”Man måste nu överge uppfattningen att Daniels bok skall dateras till mackabéertiden, om så endast därför att det inte ger en tillräcklig tidsintervall mellan skrivandet av Daniels bok och dess förekomst i form av avskrifter i en religiös mackabéersekts bibliotek.”

27 Det finns emellertid ett mycket äldre och tillförlitligare bevis för Daniels boks äkthet. En av Daniels samtida var profeten Hesekiel. Han tjänade också som profet under landsflykten i Babylon. Flera gånger nämns Daniel vid namn i Hesekiels bok. (Hesekiel 14:14, 20; 28:3) Dessa omnämnanden visar att Daniel redan under sin livstid, på 500-talet f.v.t., var välkänd som en rättfärdig och vis man, värd att bli nämnd tillsammans med de gudfruktiga männen Noa och Job.

DET FRÄMSTA VITTNET

28 Vi skall till slut betrakta vad det främsta av alla vittnena säger till stöd för Daniels boks äkthet — Jesus Kristus själv. När Jesus talar om de sista dagarna, nämner han ”profeten Daniel” och hänvisar till en av Daniels profetior. — Matteus 24:15; Daniel 11:31; 12:11.

29 Om nu kritikerna skulle ha rätt i sin mackabéerteori, måste en av två saker vara sanna. Antingen lät Jesus lura sig av detta bedrägeri, eller också sade han aldrig det som Matteus uppger att han sade. Ingetdera är antagbart. Om vi inte kan lita på berättelsen i Matteus evangelium, hur skall vi då kunna lita på andra delar av Bibeln? Om vi tar bort de här meningarna, vilka ord skall vi då plocka bort härnäst från Bibelns blad? Aposteln Paulus skrev: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, ... till korrigering.” (2 Timoteus 3:16) Om Daniel var en bedragare, då var Paulus det också! Skulle Jesus ha kunnat bli lurad? Knappast. Han levde i himlen när Daniels bok skrevs. Jesus sade till och med: ”Innan Abraham blev till, har jag varit till.” (Johannes 8:58) Av alla människor som någonsin levat är Jesus den vi borde fråga, om vi undrar över Daniels boks äkthet. Men vi behöver inte fråga. Som vi har sett kan hans vittnesmål knappast bli tydligare.

30 När Jesus blev döpt, bestyrkte han ytterligare Daniels boks äkthet. Han blev då Messias i uppfyllelse av profetian i Daniels bok angående de 69 årsveckorna. (Daniel 9:25, 26; se kapitel 11 i den här boken.) Även om teorin att Daniels bok skrevs vid en senare tidpunkt skulle vara riktig, hade skribenten ändå kännedom om framtiden omkring 200 år i förväg. Naturligtvis skulle Gud inte inspirera en bedragare att uttala sanna profetior under falskt namn. Nej, Jesu vittnesmål godtas oförbehållsamt av människor som tror på Gud. Om så alla experter, alla kritiker i världen, gick till samlat angrepp och fördömde Daniels bok, skulle Jesu vittnesmål bevisa att de hade fel, eftersom han är ”det trogna och sanna vittnet”. — Uppenbarelseboken 3:14.

31 Många bibelkritiker tycker att inte ens detta vittnesmål räcker, men efter en noggrann granskning av ämnet kan man inte låta bli att undra om det över huvud taget skulle kunna finnas något bevis som räcker för att övertyga dem. En professor vid Oxforduniversitetet skrev: ”Det tjänar ingenting till att bara bemöta invändningar, så länge fördomen ’det kan inte finnas övernaturliga profetior’ kvarstår.” Deras fördomar förblindar dem således. Men valet är deras — och det är de som blir lidande.

32 Hur är det då med dig? Om du inser att det inte finns någon verklig orsak att tvivla på att Daniels bok är äkta, då är du redo för en spännande upptäcktsresa. Du kommer att finna berättelserna i Daniels bok dramatiska och profetiorna fascinerande. Men ännu viktigare är att du kommer att märka att din tro blir starkare för varje kapitel. Du kommer aldrig att ångra att du noga gav akt på Daniels profetia!

[Fotnoter]

Somliga kritiker försöker mildra anklagelsen för bedrägeri genom att säga att skribenten använde Daniel som en pseudonym, precis som vissa författare till icke-kanoniska böcker i forna tider skrev under antagna namn. Men bibelkritikern Ferdinand Hitzig hävdade: ”Fallet med Daniels bok är annorlunda. Om den tillskrivs en annan [skribent], blir det en förfalskning, och skribentens avsikt var att bedra sina närmaste läsare, även om han hade deras bästa i tankarna.”

Nabonid var borta när Babylon föll. Belsassar omtalas därför med rätta som kung vid det tillfället. Kritikerna anmärker att profanhistorien inte ger Belsassar den officiella titeln kung. Men forntida vittnesbörd visar att till och med en ståthållare kan ha omtalats som kung av människorna på den tiden.

Hebraisten C. F. Keil skriver angående Daniel 5:3: ”LXX [Septuaginta] har här, och även i vers 23, utelämnat omnämnandet av kvinnorna, i enlighet med det som var sed bland makedonierna, grekerna och romarna.”

Den uppräkning av trogna män och kvinnor som aposteln Paulus under inspiration gjorde i Hebréerna, kapitel 11, tycks däremot anspela på händelser som omtalas i Daniels bok. (Daniel 6:16–24; Hebréerna 11:32, 33) Men inte heller apostelns uppräkning är fullständig. Det är många, däribland Jesaja, Jeremia och Hesekiel, som inte nämns i uppräkningen, men detta utgör knappast något bevis för att de aldrig existerat.

Somliga historiker har påpekat att detta skulle förklara varför Alexander var så välvilligt inställd till judarna, som sedan länge varit Persiens vänner. Alexander hade vid det här tillfället dragit i fält för att förgöra alla Persiens vänner.