Jag kanske också ska kopiera och klistra?
Citat:
*** dp kap. 2 Daniels bok föremål för prövning ***
Daniels bok föremål för prövning
FÖRESTÄLL dig att du befinner dig i en rättssal som åhörare vid en viktig rättegång. En man står anklagad för bedrägeri. Åklagaren hävdar att mannen är skyldig. Den anklagade har emellertid i många år haft rykte om sig att vara hederlig och rättskaffens. Skulle du inte vara intresserad av att höra vilka bevis svarandesidan lägger fram till mannens försvar?
2 Vi är i en liknande situation när det gäller Daniels bok. Dess skribent var en man som var känd för sin hederlighet. Boken bär hans namn och har aktats högt i tusentals år. Den gör anspråk på att vara autentisk historia, skriven av Daniel, en hebreisk profet som levde på 600- och 500-talet f.v.t. Bibelns tillförlitliga kronologi visar att boken omfattar perioden från omkring år 618 till år 536 f.v.t. och att den fullbordades sistnämnda år. Men boken är föremål för anklagelse. Somliga uppslagsböcker och andra referensverk antyder eller säger rent ut att den är ett bedrägeri, ett falsarium.
3 Ett exempel är The New Encyclopædia Britannica som medger att Daniels bok en gång i tiden ”allmänt ansågs vara en sann historisk skildring, innehållande äkta profetior”. Detta uppslagsverk hävdar emellertid att Daniels bok i själva verket ”skrevs vid en senare tidpunkt under en nationell kris — när judarna förföljdes svårt av [den syriske kungen] Antiochos IV Epifanes”. I samma verk dateras boken till tiden mellan år 167 och 164 f.v.t., och det påstås att den som skrev Daniels bok inte förutsäger framtiden, utan att han helt enkelt skildrar ”händelser som är historia för honom och framställer dem som profetior om framtida tilldragelser”.
4 Var har sådana uppfattningar sitt ursprung? Kritiken av Daniels bok är inte ny. Den började redan på 200-talet v.t. med en filosof vid namn Porfyrios. Liksom många andra i romarriket uppfattade han kristendomens inflytande som ett hot. Han skrev 15 böcker för att underminera denna ”nya” religion. Den tolfte var riktad mot Daniels bok. Porfyrios förklarade att boken var ett falsarium som skrivits av en jude på 100-talet f.v.t. Liknande angrepp gjordes på 1700- och 1800-talen. Enligt den högre bibelkritiken och rationalismen är profetior — förutsägelser av framtida händelser — en omöjlighet. Daniel blev deras favoritoffer. Han och hans bok ställdes så att säga inför rätta. Kritikerna hävdade att de hade många bevis för att boken inte skrevs av Daniel under judarnas landsflykt i Babylon, utan av någon annan flera hundra år senare. Angreppen blev så våldsamma att en författare till och med skrev en försvarsskrift som han kallade Daniel in the Critics’ Den (Daniel i kritikergropen).
5 Har kritikerna några bevis för sina självsäkra påståenden? Eller stöder vittnesmålen svarandesidan? Det är mycket som står på spel. Det gäller inte bara denna gamla boks rykte, utan också vår framtid. Om Daniels bok är ett falsarium, är dess löften för framtiden i bästa fall bara tomma ord. Men om den innehåller äkta profetior, är du säkert ivrig att få veta vad de betyder för oss i vår tid. Med detta i tankarna skall vi undersöka några av de anklagelser som riktats mot Daniels bok.
6 Ta till exempel den anklagelse som framförs i The Encyclopedia Americana: ”Många historiska detaljer gällande tidigare perioder [till exempel exiltiden i Babylon] har kraftigt förvanskats” i Daniels bok. Är det verkligen så? Vi skall betrakta tre uppgifter som man menar är felaktiga.
FALLET MED DEN SAKNADE MONARKEN
7 Daniel skrev att Belsassar, ”son” till Nebukadnessar, härskade som kung i Babylon när staden intogs. (Daniel 5:1, 11, 18, 22, 30) Kritikerna gick länge till angrepp mot den här uppgiften, eftersom man inte fann Belsassars namn nämnt någon annanstans än i Bibeln. Forntida historiker uppgav i stället att Nabonid, en efterträdare till Nebukadnessar, var den siste av de babyloniska kungarna. År 1850 sade Ferdinand Hitzig att Belsassar tydligen var en produkt av skribentens fantasi. Men tycker du inte att Hitzig drog förhastade slutsatser? Skulle det förhållandet att man inte fann denne kung omnämnd — i synnerhet under en period, om vilken man medgav att man bara hade tillgång till knapphändiga historiska uppteckningar — verkligen bevisa att han aldrig existerat? I alla händelser grävde arkeologer 1854 fram några små lercylindrar i ruinerna av den forntida babyloniska staden Ur i det som nu är södra Irak. Dessa kilskriftsdokument från kung Nabonid innehåller en bön för ”Bel-sar-ussur, min äldste son”. Till och med kritikerna måste medge att detta var den Belsassar som omtalas i Daniels bok.
8 Men kritikerna var ändå inte nöjda. ”Det bevisar ingenting”, skrev en av dem, H. F. Talbot. Han hävdade att sonen i inskriften kunde ha varit bara ett barn, medan Daniel framställer honom som regerande kung. Endast ett år efter det att Talbots kommentarer publicerats grävdes fler kilskriftstavlor fram, vilka uppgav att Belsassar hade sekreterare och en stab tjänstefolk. Denne Belsassar var sannerligen inget barn! Andra tavlor avgjorde slutligen saken. De berättade att Nabonid var borta från Babylon flera år i taget. De här tavlorna visade också att han under de perioderna ”anförtrodde kungamakten” i Babylon åt sin äldste son (Belsassar). Vid de tillfällena var Belsassar i själva verket kung — sin fars medregent.
9 Somliga kritiker, som fortfarande inte är nöjda, invänder mot att Bibeln inte omtalar Belsassar som Nabonids son, utan som Nebukadnessars son. En del hävdar bestämt att Daniel inte ens ger en antydan om Nabonids existens. Men ingen av de invändningarna håller vid en granskning. Nabonid tycks ha gift sig med en dotter till Nebukadnessar. Det skulle innebära att Belsassar var Nebukadnessars dotterson. Både hebreiskan och arameiskan saknar ord för ”farfar”, ”morfar”, ”sonson” och ”dotterson”. Uttrycket ”son till” kan betyda ”sonson till”, ”dotterson till” eller till och med ”avkomling av”. (Jämför Matteus 1:1.) Dessutom ger Bibelns berättelse rum för att Belsassar var Nabonids son. När Belsassar blir förskräckt av den olycksbådande skriften på väggen, erbjuder han desperat tredje platsen i riket åt den som kan uttyda orden. (Daniel 5:7) Varför tredje och inte andra platsen? Hans erbjudande tyder på att första och andra platserna redan var upptagna. De var upptagna av Nabonid och hans son, Belsassar.
10 Daniels omnämnande av Belsassar utgör således inget bevis för att de historiska uppgifterna ”kraftigt förvanskats”. I stället är det så att Daniel — trots att han inte skriver Babylons historia — ger oss en mer detaljerad bild av den babyloniska monarkin än sådana forntida profanhistoriker som Herodotos, Xenofon och Berossos. Varför kunde Daniel redogöra för fakta som de inte nämnde? Därför att han var på plats i Babylon. Hans bok är ett verk av ett ögonvittne, inte av en bedragare som levde flera hundra år längre fram i tiden.
VEM VAR MEDERN DARIUS?
11 Daniel berättar att en kung som omtalas som ”medern Darius” (eller Dareios) började regera sedan Babylon omstörtats. (Daniel 5:31) Detta namn har ännu inte hittats i profana eller arkeologiska urkunder. The New Encyclopædia Britannica hävdar därför att denne Darius är ”en uppdiktad gestalt”.
12 Somliga forskare har varit mer försiktiga. När allt kommer omkring betecknade kritikerna en gång också Belsassar som ”uppdiktad”. Utan tvivel kommer det att visa sig att kritikerna har fel också i fallet Darius. Man har redan funnit kilskriftstavlor som visar att persern Cyrus (Kyros) inte antog titeln ”kung av Babylon” omedelbart efter erövringen. En forskare säger: ”Den som bar titeln ’kung av Babylon’ var vasallkung under Cyrus och inte Cyrus själv.” Skulle Darius kunna vara regentnamnet, eller titeln, på en mäktig medisk ämbetsman som var satt att öva tillsyn över Babylon? Somliga menar att Darius kan ha varit identisk med en man vid namn Gubaru. Cyrus insatte Gubaru som ståthållare i Babylon, och profana uppteckningar bekräftar att han härskade med betydande makt. En kilskriftstavla säger att han utsåg underståthållare i Babylon. Det är intressant att Daniel nämner att Darius tillsatte 120 satraper som skulle styra det babyloniska riket. — Daniel 6:1.
13 Med tiden kan mera direkta vittnesbörd om denne kungs verkliga identitet komma i dagen. I alla händelser utgör arkeologins skenbara tystnad i den här frågan knappast något skäl till att beteckna Darius som ”uppdiktad”, mycket mindre till att avfärda hela Daniels bok som ett falsarium. Det är mycket förnuftigare att se Daniels berättelse som en ögonvittnesskildring som är mer detaljerad än bevarade profana uppteckningar.