Vanliga fel svenskar gör när de talar engelska?

Jag märker att jag har två olika a utal där ett lägre fram i munnen som i drogen och ett betydligt längre bak som det engelska ordet cut.

Jag tycker att båda hennes uttal finns inom svenskan tex ordet galen kan uttals precis på detta viset med det långa aet elelr det korta aet.

En sak som är värd att tänka på är att vokalljuden varierar extremt mycket i det engelska språket beroende på dialekt. Så en liten uttalsskillnad i ett vokalljud har nog ganska liten betydelse.

Jag skulle inte uttala "hot" med något jänkartugg för övrigt,

Som jag förstår a-ljudet i svenskans 'galen' skulle jag stava det på amerikanska som 'aw' i amerikanskt 'saw'. Svenskar brukar emellertid uttala saw med mer inslag av å-ljudet. Det gör i mindre grad också britter som talar standardspråket, dvs received pronunciation.

Skulle jag försöka stava på amerikanska ett typiskt stockholmstraktens finlandssvenskt uttal av galens a-ljud skulle jag förmodligen inte kunna komma närmare än "ah," alltså ljudet i det länkade uttalet av 'hot', som ligger tämligen nara det kännetecknande ljudet i finskt uttal av 'Vaasa'.

Det aet jæg syftar på är det man får när man säger bandy tex.. säg galen med det a ljudet så vet du vad jag strävar efter

Men det var det jag betydde med anmärkningen att hennes 'lång' och 'kort' var totalt orelevant och potentiellt mycket förvirrande. Skillnaden mellan 'ah' och 'uh' har absolut ingenting med tidslängd att göra, och 'uh' är inte på något sätt en variant av 'ah' (inte mer iaf än t ex 'ä' eller 'o' eller 'å' är en variant därav) - det bara råkar låta så om man saknar en riktig 'uh'-vokal i sitt eget språk och mentala ljudlager. Det är därför folk inte märker hur sitt uttal avviker från modersmålstalares.

'Ah' är hög i halsen, 'uh' är låg.

'Uh' är troligtvis lättare att åstadkomma och lära sig genom att småningom öppna början till å-ljudet än genom att småningom stänga a-ljudet, men uttalsfysiologi och -teknik är inte ett ämne jag känner.

Jag kommer inte ihåg att jag någonsin skulle hört ett amerikanst uh-ljud i svenskst samtal eller tv/film. Det närmaste är väl i slutet av 'komma', men det är inte tillräckligt nära för att köra med. Man vill uttryckligen eliminera allt spår av a-inslaget, för det är det som avslöjar en. Amerikaner har mycket känsligt öra för den detaljen, hur än dåligt vi kanske ibland verkar märka andra uttalsskillnader.

En av mina många brister är att fastän jag uttalar ett bra o-ljud i 'komma', samt en bra svensk 'mm', blir slutet för ofta amerikansk 'uh' istället för svensk 'a'. Kanske har du hört andra amerikaner som behåller den ovanan trots annars bra uttal på svenska.

Jag har märkt att många svenska ungdomar säger "What a fuck" när de menar "What the fuck".

Men det där är ett slanguttryck som främst ungdomar använder för att låta häftiga. Det är inte ett misstag på det sättet du menar. Jag skulle snarare säga att det är en indikator på att talaren lärt sig tillräckligt bra engelska för att känna sig bekväm med det mest informella språket. Normalt sett snappar du upp sånt rätt sent i din språkinlärning.

What the fuck -> what da fuck -> whatta fuck

Jag kan tycka det är rätt kul att svenskar blandar friskt mellan olika engelska dialekter. Det är inget större misstag egentligen men det blir lite småroligt när man använder brittiskt vokabulär + stavning och uttalar saker som en jänkare.

Mest typiskt svenskt är utan tvekan i-ljuden. I synnerhet folk som kommer från Lidingö, Örebro eller Bohuslän. När någon uttalar i på det sättet så kan det i stort sett bara vara en svensk. Det låter extremt töntigt på engelska. Engelskt i-ljud ligger mycket längre bak i svalget.

Överhuvudtaget så använder svenskar engelska svordomar på ett olämpligt sätt.
Man bör låta bli att svära på ett språk man inte behärskar till 100%.
Det gör inte att man låter infödd, utan att man låter som en obildad invandrare eller utlänning.
Tänk dig själv hur det låter när invandrare svär på bruten svenska.

Att folk använder svordomar från andra språk [i inhemsk kontext] beror till viss del på att detta känns »ofarligare«. Dessa blir mer en interjektion i allmän mening än en svordom i specifik mening.

Om en invandrare svär på bruten svenska låter det som någon som svär på svenska. Det låter varken bättre eller sämre än om en genuin svensk (alltså exempelvis en skåning) svär på obruten svenska.

Verkligen observant iakttagelse men det stämmer faktiskt - nu när du säger det så jag har hört det själv utan att riktigt förstå varför det blir fel.

Dessutom är det inte ett vidare känt fenomen heller - de flesta från de här trakterna tycker inte själva att de uttalar i på ett speciellt sätt, skulle jag tro.
Lidingö-i:et är i alla fall på utgång - och det har alltid haft lite spridning utanför Lidingö dessutom så det går inte riktigt att peka fingret på folk just därifrån.