Finns den optimala planeten?

Förstår din logiska slutsats och vem vore jag att säga att det nog inte är så?
Du kan ju ha väldigt rätt i det, evolutionen vi ser här på jorden kanske är den enda möjliga oavsett om den förekommer på en biljon planeter. För mig låter det inte troligt men jag har inget mer att grunda det på än en känsla för att den extrema mångfalden som totalt finns på biljoner planeter kanske bör uppvisa större variationer än de vi ser här framför ögonen på jorden. Men så ser jag det såklart bara för att det känns mest bekvämt...


Ja det får jag hålla med om, det har skett mycket positivt på den fronten senaste 50 åren. Hade det inte varit pengar och företag som styrde världen så hade jag kanske fått lite seriöst hopp om det hela. Men bara ett sånt enkelt exempel som att vi fortfarande 2016 är långt ifrån att ha en överrepresenterad eldriven bilpark säger rätt mycket om människans/företagens strävan efter en hållbar jord i harmonisk balans att leva på.. och det skvallrar lite om hur svårt det riskerar att vara även framöver oavsett om vi har lösningarna serverade framför näsorna.

Svar: Ja

Motivering: Universum är oändligt stort därför existerar allt någonstans. Därför finns det du beskriver någonstans.

Det är en intressant tanke det där. Du är iofs redan bekant med teorin men kan rekommendera den här gamla artikeln med Max Tegmark om du inte har läst den.

'Din tvilling kan finnas i en parallell värld'
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/d...rallell-varld/

Eftersom allt finns någonstans, varför finns inte allt här då?

Tack! Men det är sånt där man har kommit på då man flummat med hasch och gormat med polare. Tack för inlägget/länken.

Då jag rökte black widow en gång (kolla upp det) ej cb. Då ruset lagt sig, var en drog som var karate rus och lika plötsligt dog. Jag var övertygad jag bytte plats med min spegelbild. Yessir

Gillar som sagt tanken men tror inte på teorin hur mycket kvantmekaniken än säger att det måste förhålla sig så. Kan då inte säga hur och varför jag tror det brister men det känns helt enkelt inte sannolikt att precis allt som kan hända händer nånstans.

Tegmark angående konsekvenserna av en oändlig rymd:
"Reser vi tillräckligt långt kommer vi till ett identiskt universum, säger Max Tegmark.
På vägen dit kommer vi att passera alla andra möjliga varianter av vårt universum."

ConGOAT, tror du själv att det finns ett universum med en kopia av jorden och våra liv men där "du" från och med efter att du har läst den här posten plötsligt övergår till att för resten av ditt liv bara säga "Ingvar Feodor Kamprad, född 30 mars 1926 i Pjätteryd i Kronobergs län, är en svensk entreprenör och grundare av IKEA". Det är det enda du repeterar om och om igen enbart med paus för att sova och äta. Enda undantaget är när du har sagt det 14384 gånger - då säger du plötsligt "hamstersvansar är korta och klorblekta" baklänges på swahili och sen för resten av livet så fortsätter du repetera den första meningen merparten av din vakna tid. Precis när du sagt meningen totalt 30007 gånger blir du träffad i ögat av en korp med förgiftad näbb och dör ramlandes över en rosamålad tapir med tre ben. Fastsatta på korpens och tapirens ena ben finns ihoprullade turkosa lappar med texten "ConGOAT har just sagt meningen 'Ingvar Feodor Kamprad, född 30 mars 1926 i Pjätteryd i Kronobergs län, är en svensk entreprenör och grundare av IKEA' 30007 gånger".

Tror du på det scenariot?


Enligt Tegmark så måste allt som kan hända hända någonstans i en oändlig rymd tack vare kvantmekaniken. En sån enkel sak som platsbrist borde vara en anledning till att allt inte kan finnas här.

Ja och nej.
Finns gränsen, vart isåfall finns den? Vad är gränsen och vad består den av? Leder den till ett annat universum och varför just där till ett annat universum? Jag tror de paralella universumen är här ifall de nu är här, precis som flera Lager, precis som vissa tolkar hebreiska bibeln att det är oändligt antal nivåer av himmelriken och är på samma plan men ändå åtskilt långt ifrån, förstår du?
Eftersom du tänkte på det så borde det finnas tänker jag, om man gör om teorin "Jag tänker alltså finns DET" och ett universum där jag endast säger det 3006 gånger. Samt ett universum men enda skillnaden från detta att jag gör ett extra stavfel i denna text, ett universum vart vi blir osams i denna tråd osv. Men ett universum där det inte finns paralella universum borde också finnas.

Alpha och omega, big bang var alpha, ja men vad var före den lilla ärtans explosion? Vad är omega då?

Har hört någon gång forskare som pratat om de parallella universumen liggger i en rymd med universum, men borde det inte finnas en oändligt antal rymdar någonstans med oändligt antal universum och rymdarna ligger i en egen rymd and so on? Samt där det inte finns det och varför finns det inte här och nu?

Så ja universum är en rymd med fysiska och kemiska lagar men det är sådana distanser vi kan ej tänka och formulera och förstå. Men i ett universum borde vi kunna förstå och i det universumet finns ej paralella universum och varför inte här?

Jag tror universum på detta fysiska plan är bundet av lagar men finns det andra plan bundet av andra lagar?

http://www.buzzfeed.com/daves4/the-u...ary#.ccw991Gpg we are small. We are nothing. Men samtidigt allt eftersom detta utrymme är lika mycket utrymme som lika mycket utrymme är någon annanstans. Vi är en del av allt, vilket är underbart.

Vad betyder våran exsistens?

Tror jag på teorin att vi är övervakade av super intelligenta utomjordingar som suger våran energi till deras fördel? Svar ja. Tror jag att människor skrev bibeln? Svar nej. Tror jag det finns intelligent liv i vintergatan? Svar Ja. Tror jag människor byggde pyramiderna? Svar nej.

Finns en gräns i universum? Precis som en gräns finns på jorden, det finns en platsgräns på jorden. Svår fråga.

Jag hänger med. Jäkligt intressant fråga vart gränsen går! Ja du.. vart går den? Jag vet inte. Gissar att det i ett oändligt universum finns varelser som liknar oss på många sätt men jag tror knappast på kopior som snackar svenska och har tagit exakt samma fotsteg som oss genom livet. Det skulle innebära att den planeten har samma stjärnhimmel som oss och får samma bilder när de tittar både ytligare och riktigt djupt i sina teleskop. Minst sagt osannolikt...
Jag är helt övertygad om att scenariot jag målade upp med korpen och tapiren inte har hänt nånstans i universum oavsett om det är oändligt eller inte.


Nu är du inne på en helt annan teori, att nya universum skapas allt eftersom vi föreställer oss nya möjligheter och scenarion. Men det är som sagt en helt annan teori som jag inte ser någon anledning att behöva luta sig emot för att förklara varför man tror på teorin om att en oändlig rymd medför att allt som kan hända händer nånstans. Det är iaf inte ett kriterium i teorin Tegmark pratar om i artikeln. I den teorin är det kvantmekaniken som styr rakt igenom och allt som kan hända händer nånstans oavsett om det sitter människor på jorden och föreställer sig en massa möjligheter som i sin tur skapar nya universum.

Om nu inte ett nytt universum uppstår iom mitt tänkta scenario med korpen och tapiren - tror du ändå på scenariot enbart genom att kunna luta dig mot kvantmekaniken?
Finns "alla möjliga varianter av vårt universum" oavsett om vi föreställer oss dem eller inte?


Det beror helt på vad vi menar med universum. Skapades det ur ett redan existerande rum eller ur ingenting? Hur kan man ens prata om parallella universum när universum är allt som finns? Om universum är den oändliga rymden och det finns oändligt med big bangs i den rymden så varför säga att det finns oändligt med universum istället för oändligt med big bangs i universum?
Eller finns det t om. ett oändligt antal universum med ett oändligt antal big bangs i respektive universum?
I brist på utrymme bör vi då alltså snarare se det som ett oändligt antal dimensioner...?

Det finns mängder med tolkningar på de här frågorna och frågan är om det går att komma fram till något givande när de flesta av oss verkar ha olika tolkningar om det mest grundläggande.


Vad menar du med betyder? Vad det finns för värde i den eller?

Hm good point. Om universum är oändligt stort så borde det finnas oändligt antal med bigbang i universum därför är det nog platsbrist tänker jag. Det skulle alltså innebära att det finns ett universum du tar livet av dig 0.1sekunder in i ditt liv, ett 0.11, 0.12,0.13 i flera miljarder år i varje universum, jag har svårt att tro, det som finns är mest troligt det som finns här och nu. Det finns nog bara ett universum, om det fanns paralella, vad är då poängen med dom och vad är det för lag som håller fast dom?

Men det är nog svårt att veta gränsen, är det en svart vägg man smäller sig emot, pang, eller någon gegga som blir kompakt att det tillslut inte går att tränga sig igenom eller är det så förvirrande att ingen kraft kan hitta slutet, det går i cirklar så man tror det är oändligt.


Samt vad skapade begynnelsen? Vad var det ultimata alpha? Om vi säger universum är x miljarder år, vad var x^20 miljarder år sedan? Något måste ha existerat. Något kan inte uppstå från inget? Right?

http://haggstrom.blogspot.se/2014/03...gmark.html?m=1

Men jag menar lite så, eftersom det går att tänka på borde det exsistera. Men var.. Här och nu just här.. Eller vad.. Men du har rätt, det är något helt annat.

Finns det oändligt många primtal, om inte, vart går isåfall gränsen? Är universum oändligt, om inte, vart går isåfall gränsen? Finns en gräns? Om du "+" på 1 hela tiden 1+1 2+1 3+1 4+1 ...127272 + 1 ... Osv.. vart går isåfall gränsen, kan det finnas ett stopp? Om inte så borde universum vara oändligt och teorin om paralella universum spricka att det ligger iaf på samma fysiska plan. Möjligtvis att det är omöjligt att ta sig dit.

Om vi är så små, vad ska våran exsistens betyda i universum?

Hm.. Det där med stjärnhimmel fick mig att tänka till.. Hm.. Ja det kan inte finnas någon likadan i detta universum.. Därför borde det finnas platsbrist. Och detta med parallella universum kan finnas. Men då borde det finnas ett universum med varje tänkbart scenario, alltså något du tänker på.

När jag föreställer mig universums struktur så ser jag framförallt två tänkbara alternativ.
Antingen har vårt big bang uppkommit ur ingenting.. och eftersom detta eviga ingenting inte har några begränsningar så har därför oändligt med big bangs uppkommit och gått under, och kommer så göra i en evighet.
Men eftersom de alla uppstår ur ingenting så finns inget avstånd mellan dem. Varje big bang existerar då i sin egna dimension, med ingenting bortanför sina gränser. Men gränser finns ändå, kanske i form av ett krökt rum, så vi möter aldrig en vägg av nåt slag.

Eller så har vårt big bang uppstått i ett redan existerande evigt och oändligt rum. Långt bort från vårt big bang i det tomma rummet så hittar vi nästa big bang.. och ännu längre bort nästa.. och nästa i en evighet. Anledningen att vi inte kan se de andra big bangen i våra ultra deep field-bilder är pga de enorma avstånden mellan varje big bang, ljuset från dem har helt enkelt inte hunnit nå hit. I det scenariot finns inga gränser att ta på. När vi passerat sista stjärnan i vårt big bang så fortsätter helt enkelt rymden vidare i en enorm tomhet tills vi efter en väldigt lång färd stöter på nästa big bang.
Men rymden expanderar ju i vårt big bang, invänder vissa och menar att det borde innebära bevis för endast ett big bang som uppkommit ur ingenting. Men jag ser inga hinder med det. Big bang är en kraftfull händelse som väl lokalt skulle kunna få rymden att expandera utan att det för den sakens skull behöver påverka det resterande oändliga rummet?
Big bangs kanske inledningsvis bara är större versioner av svarta hål som drar till sig energi i såna mängder att det tillslut brister och exploderar/expanderar fram som nya big bangs.

För att återkoppla till trådens ämne så ser jag det som att oavsett om vårt big bang har uppstått ur ingenting eller i en redan existerande rymd så är universum oändligt och därför kan jag tycka att det vore konstigt om det inte fanns många "optimala" planeter.


Jag ser det som att utan gud så är den enda betydelsen och meningen med vår existens den betydelse vi själva tillmäter den. Finner du stor mening med ditt liv så finns det ju ingen som kan påstå att ditt liv är meningslöst.
Att som människa med sina blygsamma 70-80 åriga livstider sitta och filosofera om existensen och våra liv i det oändliga universum kan jag tycka i sig är värdefullt och meningsfullt på många sätt. Det är nästan som en hyllning till universum själv. Som Carl Sagan sa.. "We are a way for the cosmos to know itself."
Och det är vi alla en del av. Vackert!