Säpo anställde AFA:it - kommer media våga kritisera det?

I februari valde antifascisten och journalisten Martin Fredriksson att gå ut med uppgifter om att han under flera års tid arbetat som hemlig informatör åt Säkerhetspolisen. Detta gjorde han enligt egen uppgift i två perioder, under åren 2004–2007 och 2009–2010. Enligt honom själv så ska han enbart ha sålt information om nazister, men det är en utsaga som varken är rimlig eller möjlig att verifiera. Istället måste vi utgå från att han givit information åt sin uppdragsgivare även om sådant som rör den antifascistiska rörelsen såväl som enskilda aktivister, eftersom Fredriksson haft tillgång till mycket information och haft god insyn i delar av den antifascistiska rörelsen. Även detta är omöjligt att få bekräftat i nuläget, eftersom de enda som vet exakt vad som utbytts mellan Fredriksson och Säpo är de båda parterna själva.

Varför är det Fredriksson gjort så problematiskt? Om han bara sålt information om nazister så har ju naziströrelsen försvagats av det, är inte det antifascismens uppgift och mål? Denna inställning har hörts från vissa personer i samband med Fredrikssons avslöjande, framför allt från personer som bara löst är kopplade till den utomparlamentariska vänstern och den antifascistiska rörelsen, men även ett fåtal aktiva antifascister har uttryckt sitt gillande gentemot Fredrikssons agerande. De främsta invändningarna är dessa:

Martin Fredriksson hade genom sina många år som aktiv antifascist fått tillgång till information som inte var hans att sälja. Med andra ord så hade han under åren arbetat sig till en position och ett förtroende som gjorde att många aktivister var villiga att dela sin information med Fredriksson, eftersom de trodde att den skulle stanna inom rörelsen och ingen hade anledning att tro att han sålde sådan information vidare till polisen. Den antifascistiska rörelsen är helt och håller beroende av att information om nazister kan flöda mellan aktivister och grupper när det är nödvändigt. Genom sitt agerande har Fredriksson skapat en osäkerhet och misstänksamhet som försvårar detta flöde, en utveckling som i slutändan enbart är till nazisternas fördel.

Fredriksson sålde informationen på eget bevåg, helt utan att lyfta frågan ens för sina närmaste kamrater och än mindre var han öppen med det i förhållande till den rörelse som han påstod sig vara en del av. Fredriksson visste mycket väl hur ett sådant polissamarbete skulle uppfattas av andra aktivister, han visste att han skulle frysas ut och därmed att hans tillgång till information från kamrater skulle begränsas kraftigt. Istället för att vara öppen om att han kontaktats av polisen med ett erbjudande som han avböjt så valde han att acceptera det och hålla tyst om det. Sveket är inte bara känslomässigt utan högst konkret: Om polisen i förväg informerats om olika mål för antifascistisk aktivitet har Fredriksson utsatt kamrater för ökade risker att gripas eller skadas i samband med antifascistisk aktivism. Dessutom är det omöjligt att veta om eller i vilken utsträckning Fredriksson har sålt information även om aktiva antifascister.

Fredriksson har själv uttryckt stolthet över att hans agerande inneburit hårda smällar för den svenska naziströrelsen, då hans information hjälpt polisen att agera mot nazister. Genom att i hemlighet skifta sin lojalitet från den utomparlamentariska vänstern till den statliga myndighet som har till uppgift att sätta antifascister i fängelse har han svikit både enskilda aktivister och rörelsen som helhet. Säpos intressen är oförenliga med vår rörelses intressen, det är omöjligt att vara dubbelorganiserad i två diametralt motsatta intressen på det viset utan att bli en nyttig idiot för den ojämförligt resursstarkare parten, i det här fallet Säpo. Med andra ord är Säpos vinst och skadorna på den antifascistiska rörelsen alltid mångdubbelt större än nazisternas förluster vid ett sådant samarbete.

Vi antifascister samarbetar inte med polisen och det finns mycket goda skäl till detta. Förutom de konkreta skäl som listats ovan så finns det fler ideologiska, historiska, taktiska och principiella skäl till varför ett sådant samarbete aldrig kommer att vara till vår fördel. Anledningen till att vi försöker säkra vår digitala kommunikation, inte snackar i förhör och helst behåller kännedom om olika aktioner till ett minimum av inblandade personer är just för att vi vill minimera risker. Detta gäller både risken att åka fast och risken att komma till skada, vilket är risker som alla aktiva antifascister måste förhålla sig till. Vi vet av flera generationers antifascistisk erfarenhet att de som ansvarar för repressionen mot vår rörelse aldrig kan vara våra samarbetspartners. Våra fienders fiender är inte nödvändigtvis våra vänner och den som lierar sig med dem som har till uppgift att sätta oss i fängelse är inte längre en kamrat. Martin Fredriksson har genom sitt agerande själv tagit steget ut ur vår rörelse, han bör i fortsättningen betraktas och hanteras som vilken polis som helst.

/Antifascistisk aktion Stockholm