Citat:
Jag håller mer eller mindre med dig helt. Med det sagt ska jag försöka utveckla mitt instämmande lite. Inledningsvis bör framhållas att jag snart har gjort ett år av notarietjänstgöringen, tingsrätt.JackSm1ths inlägg om den gedigna promemorian (grattis förresten och vila lite nu!) får mig att reflektera över hur juristutbildningen står sig gentemot arbetslivet. Mer specifikt gällande övergången från juridikstudier till praktisk juridik.
Den där övergången gick smidigt för mig och, såvitt jag vet, för alla mina juristkompisar, men jag har noterat följande:
- Språket som man lär sig på juristutbildningen hör inte hemma i det praktiska yrkeslivet. Inom såväl den statliga som den privata sektorn är ledstjärnan att göra sig förstådd. En ambition som öppnar upp för intressanta frågor med hänsyn till att lösningen ibland blir den att inte redovisa det juridiska resonemanget, utan endast slutsatsen, och ofta kraftigt förenklad. Den som författar juridisk litteratur vet däremot att läsarna är jurister eller aspirerande jurister och kan ta ut svängarna på ett annat sätt.
- Under juristutbildningen hade man all tid i världen! Påståendet är inte helt sant, men flertalet nyexade jurister går till byrå- respektive domstolsvärlden, och riskerar att få uppleva hur det känns när tiden inte räcker till på riktigt. Det är en konstig känsla att efter utbildningen, som tog all ens tid i anspråk, nu överraskande inse att man hade mer tid till sitt förfogande (som äts upp av jobbet).
- Det är en enorm skillnad på juristjobb och juristjobb, vilket egentligen inte är konstigt, men i någon mån lämnade man universitetet och ansåg sig vara del av ett skrå, när sanningen snarare är den att man är del av en nischad samhällsvetenskaplig disciplin och kommer specialisera sig ytterligare. Frågan är om den där mytomspunna juridiska metoden är en tillräcklig gemensam nämnare? En jurist är en jurist är en jurist. Nej.
Någon annan som är i övergångsfasen från nyexad till icke-nyexad med liknande reflektioner?
Den där övergången gick smidigt för mig och, såvitt jag vet, för alla mina juristkompisar, men jag har noterat följande:
- Språket som man lär sig på juristutbildningen hör inte hemma i det praktiska yrkeslivet. Inom såväl den statliga som den privata sektorn är ledstjärnan att göra sig förstådd. En ambition som öppnar upp för intressanta frågor med hänsyn till att lösningen ibland blir den att inte redovisa det juridiska resonemanget, utan endast slutsatsen, och ofta kraftigt förenklad. Den som författar juridisk litteratur vet däremot att läsarna är jurister eller aspirerande jurister och kan ta ut svängarna på ett annat sätt.
- Under juristutbildningen hade man all tid i världen! Påståendet är inte helt sant, men flertalet nyexade jurister går till byrå- respektive domstolsvärlden, och riskerar att få uppleva hur det känns när tiden inte räcker till på riktigt. Det är en konstig känsla att efter utbildningen, som tog all ens tid i anspråk, nu överraskande inse att man hade mer tid till sitt förfogande (som äts upp av jobbet).
- Det är en enorm skillnad på juristjobb och juristjobb, vilket egentligen inte är konstigt, men i någon mån lämnade man universitetet och ansåg sig vara del av ett skrå, när sanningen snarare är den att man är del av en nischad samhällsvetenskaplig disciplin och kommer specialisera sig ytterligare. Frågan är om den där mytomspunna juridiska metoden är en tillräcklig gemensam nämnare? En jurist är en jurist är en jurist. Nej.
Någon annan som är i övergångsfasen från nyexad till icke-nyexad med liknande reflektioner?
- Vad gäller språket är det något av ett friskt uppvaknande att lämna universitetet. På utbildningen gjorde det ingenting om man slängde sig med en del ålderdomliga uttryck utan det sågs nästan som ett sätt att visa att man tillgodogjort sig materialet. I domstol får man emellertid snabbt klart för sig att man i mycket hög utsträckning kan – och bör – ersätta ålderstigna ord mot mer moderna. Detta är emellertid ingenting jag upplever ser som negativt utan det är tvärtom en positiv överraskning. Det är inte en persons förmåga att använda arkaiska ord, härstammande från kanslisvenskans mörkaste årtionden som gör en person till en god jurist. Istället är en god jurist någon som kan kan förstå förhållandevis komplicerade begrepp och förlopp och därefter ge uttryck för sin uppfattning på ett tydligt och lättförståeligt sätt.
- Angående tiden som står till förfogande i yrkeslivet måste jag instämma helt. Efter avdrag för träning och matlagning är det inte många kvällar i veckan som bjuder på några mer exotiska aktiviteter för undertecknad.
- Vad gäller tid till förfogande kan jag också inflika att det var ett mer bryskt uppvaknande när jag insåg hur lite tid som står till en jurists förfogande i domstol. Där handlar det ofta om att ta snabba beslut och att författa avgöranden under tidspress. Även komplicerade sak- och rättsförhållanden måste tillgodogöras i ett snabbt tempo.
- I allt fler stunder vacklar jag i tilltron till den s.k. juridiska metoden existens. Vad är detta för mytomspunnen metod? Hur tar den sig uttryck? När har man tillgodogjort sig den och när har man det inte? Fenomenet erbjuder långt fler frågor än svar. En annan sak är att man i yrkeslivet stöter på både högt och lågt i form av ombud. Vissa ombud är briljanta och tycks snabba som kobror i sinnet. Andra ombud verkar ha missat både en och två terminer under utbildningens gång.
