Citat:
Ursprungligen postat av
jipeess
nja alltså..
vad jag eller nån annan tycker får stå för var o en
det jag ville hitta svar på är om det är fastställd paradigm hos sakkunniga att religiositet är mental dysfunktion
jag har letat runt en del men hittar ingen validerad statistik eller något tro(!)värdigt material i ämnet
låt gå att någon tycker att religiösa är mentalt ofullständiga, ungefär som folk slentrianmässigt slänger ur sig att den o den politikern är mentalsjuk, utan att ha belägg för uttalandet, men är påståendet medicinsk förankrat?
har tex hört att nazismtrogna är mentalt efterblivna men är ens detta fastställt?
Överdriven religiositet kan gå under neuros, ja.
Neuros som är betingas av religiös övertolkning är ju i sin tur ofta oproportionell vad gäller att tillskriva sanning åt föreställningen på bekostnad misstro mot omgivning, och sägs kunna
A/ hämma social interaktion
B/ kan hindra relevant psykosocalt levande , vitalt utbyte, kan bli överdriven blygsel
C/ att det kan förklaras olika utifrån vilken befogenhet religionspsykologi har, i resp. sammanhang
D/ kan hindra adekvat kunskapsinhämtning, där naturvetenskapliga förklaringar, förskjuts och den som lider, lider utifrån att tro det är en smuts att känna fysiskt utlevande, att t.ex visa ömhet närhet eller att bli alltför personlig.. för det intima vållar den drabbade känslan av att synda mot sitt ideal - eller ha sex utanför den referensram som alltför sträng auktoritet pålagd den enskilde, tills den lider känslomässigt och/eller mentalt, utvecklar till slut passiv eller aktiv sexualneuros med förvrängt libido som den försöker angripa att ses som uttryck för synd..
E/ mindervärdeskomplex
Det är välkänt att t.ex jehovas vittnen, men många fler som är typiskt fundamentalistiska och skapar visioner av verklighetsfrämmande karaktär - dessa har andra värdegrunder än den gängse legitima, som inte utgörs av överdriven religiös förklaring.
Dvs, dét kan var omvänt, att den religiöst överaktive (eller hans auktoriteter) hämmar sin omgivande närkrets genom att tillskriva dem fel värde, när den starkt religiöse ju i takt med sin tolkade verklighetsuppfattning kan uppfattas som misstolkande och inte längre i kontakt med reell substantiellt giltig värdegrund och själv lider av att döma för hårt varvid allienering kan uppstå - det kan bli ett mentalt dilemma, utanförskapet som inte är en mental rubbning i likhet med t.ex scizofreni, är likväl drabbande för den enskilde, särskilt när den har hårt knutna band till ett kollektiv, som i sin tur ställer så hårda krav, att den behöver självförnedra sig, för att orka.
Det kan gärna bli mentalt, till slut.. detta då försvarsmekanismer går i gång, att underhålla stark och överdriven religiositet.
Men brukar benämnas som diskriminering, att t.ex tillskriva andra att vara "onda" , "syndiga, dvs dåliga" männsikor, osv.
Mer sällan man går djupare in på det, eftersom det är mycket resurskrävande.
Det är faktiskt en inte alls okänt, och tja.. inom paradigmens sakkunniga och då kan man väl nämna t.ex kuratorsverksamhet, psykiatri o.dyl men också läkarsällskap finns som förstår när psykosomatiska besvär blommar ut, dessa områden som du väl relaterar till "sakkunniga inom paradigmen" - där viss norm men samtidigt sakkunigheten gäller, där specialkompetens öht satsas på , något som är lite av bristvara idag.
Normer finns i alla samhällen, i de flesta kontexter.. så också det psykologiska - du ska då tänka på att starkt religiösa, (inte troende rent allmänt, dem som överidealiserar.. de får ofta problem att acceptera den vardagliga jargongen.. de kan bli oerhört grubblande, introverta och mala i cirklar över banaliteter) upprättar normer som kan gå stick i stäv med legitima normer som redan är brett tilltagna marginal för att ge plats åt olikheter - ibland kan religiösa inte ens acceptera referensramar utan lider av fördomarna som kan packas i den religiösa viljan att uppfylla enl dogma och streberaktig upptagning - utan talar om att redan genomsnittslevernet, är "förtappat" , därmed kan väldigt religiösa förlora sinnesbalansen omdömesförmågan där moraliserandet blir som en skiljevägg till den normalt utlevande världen .. de kan alltså bli mentalt översensibla(intoleranta, men många kommer över det.. det finns ju knappast någon statistik att hänvisa till.
Men, att vara intolerant, är ingen mental åkomma.. det är i vissa sammanhang, mentalt förkastligt att t.ex vurma nazism, men inte i motsvarande grad, mig veterligen mentalt förkastligt att umgås med överidealiserad gudsuppfattning, som också appliceras på omgivningen.
Detta eftersom religiös utlevelse, varit norm i tider när vetenskaplig upplysning aldrig fanns på kartan för allmänningen, de stora kollektiven hade att följa auktoriteter, bildade eller ej, idag har auktoriteter krav på sig, att vara legitimerade! Så har det ju inte varit under alla århundraden innan nutid.
Men en legitimerad, inom klinisk psykologi, eller psykiatri.. skulle tämligen lätt kunna iaktta en neuros, som härstammar ur överdriven religiositet. Många läkare kan också förstå det, men lägger ingen vikt vid det, för det skulle bli ett otroligt merarbete.
Så man avfärdar det hellre, liksom man avfärdar att det egentligen är något konstigt att t.ex män över 50.. dras till enbart yngre kvinnor.. det får gå under typ livsstil.
Liksom det där med paradigm, också skiftar utmed vilken skola respektive sakkunnig, ju förkovrat sig i, inte sant?
Det är alltså den överdrivet övertolkande religiöse som lider av förlorad omdömesförmåga, för att den ju ger avkall på livets realtida aktuella värden, till förmån från den fiktion/vision han umgås med i sitt intima.. som den starkt religiösa hämtar näring ifrån - dvs inte ur sin samtid, och kan uppleva sig förmer , hybris... åt det narcissistiska hållet resp. förminska andra, men också sin omgivning och tillskriva dem att vara dumma, korkade och generellt insiktslösa.
Men huruvid det är en s.kmental åkomma, det är nog från individ till individ! En som förminskar andra grundat sin gudsvision, kan göra det snyggt och socialt acceptabelt.. den är då medveten, sedan finns de omedvetna som brassar på tills de går in i väggen... och kraschar socialt fatalt, och får rejäla psykologiska hinder till slut när den inte förstår hur en långsökt religiös "patos" kan få effekt som går överstyr.
Beroende alltid på VAR den är lever och befinner sig, givetvis.
En buddhist som går i retreat, upplever sin omgivning som smått rubbad eller heltidsrubbad, medan den ju faktiskt tillämpar ett väldigt smalspårat personligt program, motstridigt verklighetens påkallanden och villkor i en värld som inte alls står så stilla invid nirvana, som viljan styrt den starkt troende. "alla talar så högt#, "de babblar" , "de saknar insikten" osv, den religiöse får då se sig som allienerad, i tron.. att den inte längre är människa. Men sällskapen brukar rädda den socialt avskurne, som avskiljer sig utifrån sin tro, och graden av mental störning som kan komma av stark allienering, är alltid strikt individuellt, från person till person.
En som inte klarar socialt normalt flöde.. där gudsvisionen är starkt dominerande och kastar skuggor mer än ljus, kan behöva medicinsk hjälp.. för att sonika stå ut, vissa enbart lotsas med lite KBT, andra behöver ruskas om mer, men de flesta har vad jag tror, sällskap eller kollektiv som förmildrar situationen.
Sedan är den omgivande kulturen självklart påverkande, ett sammanhang i Spanien eller Frankrike eller Italien, är inte som sammanhang i Norge SVerige eller Finland, där mentaliteten i sig är olik och också förväntning - en som avskiljer sig och kan få besvär här uppe, kan känna sig "botad" i mer tillåtande kultursfär .. så visst gör kulturnormer.. sitt till.
Sitta inbundet och snegla misstänksamt på andra, kan gå för sig här, men i andra kulturer kan det ses som abnormt.
Den som indikerar mer kliniska påtagliga besvär p.g.a sin ro/religion , har ju förlorat sin uskiljningsföråga, den lever sig in alltför starkt i fiktionens värld, (t.ex när en bok, blir sanningen själv, medan livet.. är förljuget, för den) och bygger alltför kraftiga framtidsscenarion och låter ju föreställningsvrlden dominera , klart att det kan bli enormt hämmande, att den får vad som kan gå under "social fobi" och beröringsskräck.
Man kan ju säga att en inbiten vars religiosiet har prio ett, upplever en bra mycket större friktion i levernet, än den som ser livet mer balanserat adekvat, som DET ÄR.
Därför, att det inte är så dramatiskt att säga att vissa, ibland många.. får mentala bekymmer, grundat sin religiösa övertygelse. Tyvärr.
Vad annars, kan du mena med paradigmen, i denna kontext? Jag kan ha missförstått dig, så klart.
