Citat:
Ursprungligen postat av
BlancheDeGlace
Ja fy så hemskt! Hon hade väl blod under naglarna efter att instinktivt försökt få bort snaran runt halsen. Snacka om dödspanik och hjälplöshet.
Ja, verkligen!
Det är ett välgrundat antagande att hon en bra stund försökte få bort det som höll på
att ta hennes liv ifrån henne. Kämpade förtvivlat efter att få luft och kunna andas igen.
Att skräcken, paniken, rädslan, dödsångesten och det rent fysiska lidandet varade bara
alldeles för länge innan allt var över med fasorna och livet.
Man skulle innerligt önska givetvis att händelseförloppet begränsade sig till den kortaste
av stunder och därigenom lidandet men tyvärr om man ska vara realist så förhåller det sig
nog inte riktigt så.
Man gör offret en orätt varje gång man försöker teoretisera fram nånting mildrande i det
som tvingades genomlidas, så känns det.
Själv blir jag illa till mods vid varenda tillfälle jag betänker hur det var den där kvällen:
det skulle strax faras iväg, mopeden var redan grenslad och allt och bara några
korta ögonblick senare skulle färden hemåt vara påbörjad. Så nära iväg...och så
störtar plötsligt något alldeles oförvarnat och otänkbart fram; det stiger ut mänsklig
ondska med döden på schemat mitt i idyllen och framtiden som låg där så självklar och
storartad klipptes av abrupt och oåterkalleligt. Ett ungt liv som snart skulle ha varit hemma
kom ingenstans längre ty från skuggorna lösgjorde det sig som ville illa och beröva.
Det borde inte ha kunnat hända. Men ändå hände det mot alla odds och lärdomen
blir den att man kan aldrig vara försiktig nog och ingen plats någonstans är längre en
garanterat fredad zon. Ondskan drar sig inte för att vara ens utanför ens egen
arbetsplats mitt ute i landsbygdens härlighet och prakt.
Och det är just detta kring hur det såg ut här: att någon bara på ett ögonblick kan
ryckas från sin trygghet och skickas in i rena mardrömmen som förklarar en del av
vad som fick just detta fall att fastna extra mycket hos allmänheten inbillar jag mig.
Ty detta kan vi relatera till rätt bra allesammans. Det skulle lika gärna ha kunnat vara
någon av oss som hamnade i det dödliga helvetet, att vi i ett helt obekymrat tillstånd
står i beredskap att ge oss av någonstans i vardagslivet, men så kliver mörkret in
från ingenstans just och strävar efter att ta våra liv ifrån oss eller åtminstone förorsaka
oss väldigt illa. Utan mer motiv än det rent ondskefulla, skada och döda för lustens skull.
Mot sånt går det knappast att värja sig. Ingen har den beredskapen.
Det skulle faras hemåt på de lantliga grusvägarna...
Det fanns sedan goda möjligheter för Lisas blivande banaman att kunnat besinna sig i
nåt skede innan allt var för långt gånget. Han kunde hejdat sig. Stoppat upp och
tänkt:
vad är det jag håller på med egentligen? Det är ju sjukt och vidrigt.
Jag avbryter.
Dessa möjligheter har i och för sig de flesta gärningsmän med dödliga avsikter.
Bara alltför sällan händer det. De fullföljer det onda istället och just därför att de gör det
och inte bryter av medan tid är och betänker faktumet att livet är okränkbart, så
ska de också hanteras därefter. De är inte värda någon ömkan, något medlidande
för nåt sånt har de ju inte själva visat de personer de tagit liven ifrån.
Låt en sån som Lisas mördare, mister Nero himself, alltså behandlas som det empatilösa
kräk han är. Han är inte värd att bry sig om ett enda ögonblick mer.