Gammelmedias annalkande död

Nä det är inte många människor och det är inte synd om dem. Medias lögner har däremot förstört livet för "många människor". Hela vårt samhälle är drabbat och lider av konsekvenserna av dessa lögner.

Sydsvenskan har tagit ner sin betalvägg och är helt öppen för läsning gratis igen, men förmodligen publiceras en del material enbart på papper. Deras redaktionschef Pia Rehnquist säger att betalväggen plockades bort för att man ville utveckla sin journalistik i samspel med nätet; troligare är väl att det inte lönade sig och att man haft en del påtryckningar från annonsörerna som ville ha fler sidvisningar. Hur det går framöver är svårt att säga, tuidningen har verkligen tappat journalistisk kvalitet och den har dessutom blivit mer och mer nischad på att vara en Malmötidning - övriga Skåne behandlas rätt styvmoderligt, litet på en höft, och hela tilltalet och perspektivet i SDS är väldigt mycket Malmö numera. Men betalningsviljan från den breda allmänheten i Öresundsmetropolen är inte så stark alla gånger - många familjer/hushåll har inte råd med en prenumererad svensk dagstidning, de kommer inte att ha det framöver heller - eller ser det inte som viktigt, andra har gett SDS på båten pga dess allt knackigare journalistik.

Tidigare axlade Sydan rollerna som både lokaltidning för Malmö (och för Lund), regiontidning för västra Skåne och en viktig röst på riksnivå; man hade den sortens ambitioner och gjorde det bra, men de senaste tio åren har man tydligt gått in i rollen som mest en malmötidning och släppt det mesta av de här andra rollerna, ungefär som DN har förvandlats till en mer och mer lokal 08-tidning med ett obesvärat lokalt tilltal och ämnesval. Numera finns det alltså en slags ledig marknadsnisch för Lund och Mellanskåne, och för rollen som skånsk/sydsvensk regiontidning, med andra perspektiv än Sydan (och då menas inte nödvändigtvis perspektiv långt ute till höger, men litet mindre ideologiserade idéer om journalistik och politik än vad Sydan kör med.

Jag slutade prenumerera på SDS på papper 2010, har tidvis haft en grundprenumeration online för 50-60 kronor i månaden eftersom de i princip är den enda dagstidningen i Malmö/Lundområdet numera. De utmärks inte direkt av sina kvaliteter som tidning, jag (och många andra) uppfattar SDS som ofta genant förutsägbar nuförtiden. Man ser verkligen att de har bestämt sig på förhand för vissa vinklingar, vissa slags berättelser, vissa signalord redan innan de skickade ut någon för att skriva. Och bristen på kritiska frågor och problematisering är ofta direkt löjeväckande. Med den bristen på journalistisk ambition tror jag inte de kommer att överleva som dagstidning i längden.

Aller Media redovisar en förlust på 109 miljoner för 2015:

http://journalisten.se/nyheter/forlust-aller-media

Visserligen består den största posten av en nedskrivning av Frida förlag men jag tycker ändå att det finns saker som tyder på sämre tider för Aller.

De minskade sin lösnummersvolym med 2,3 procent under 2015. Dessutom tror jag att detta tappet kan accelerera under 2016 då allt färre köper lösnummer generellt.

Det finns utan tvekan en viss överetablering av "livstilsmagasin" och veckotidningar i Sverige numera. Många av de här tidningarna håller ju på och praktiskt taget skänker bort prenumerationer med lockpresenter (som ibland är halvdana, ibland så bra att man frågar sig hur tidningen kan få budget på det de köper in för att skänka bort...). Ta en titt på tidskriftshyllan i en större ICA-butik, jag frågar mig ibland vem som betalar produktionskostnaderna för alla de här tidningarna? Det finns förstås en del utländska mediebolag med i bilden, men hur länge kommer dessa att pumpa in pengar till svenska glossy magazines och sport- eller damtidningar?

Köparna av veckotidningar dör bokstavligt talat ut och återväxten är dålig. Som någon här på flashback skrev i ett annat sammanhang. "Demografi är öde."

Jag är förvånad att så många av veckotidningarna fortfarande finns kvar - de var ju kärringtidningar redan på 30-talet. Det är imponerande att de fyllt på med nya läsare under alla dessa årtionden med sin blandning av recept, virkmönster och "doktorn svarar"-spalt.

Det är tidningar man prenumererar på och sedan klipper isär eller ger bort så djungeltrummespridningen från mamma till dotter och övrig släkt har varit stark men nu kommer det nog en riktig dipp - jag vet ingen under 60 som har någon veckotidning och även de äldre börjar mer och mer leta efter recept och stickmönster på nätet.

Bra att veckotidningar togs upp, men "gammelmedia" i bred bemärkelse innefattar även tryckta böcker. De senaste åren har jag bara köpt e-böcker via Google Play eller lånat dem via bibliteket. De tar ju inte plats.

En trolig framtidsutveckling är tyvärr att e-böcker vars inehåll blivit "felaktigt" pga den politiska utvecklingen blir "rättade" i smyg utan att man som läsare märker det.

Vad har du för belägg för det?

Det händer ju redan på papperssidan. Tintin och Pippi och Twains injuns. Det är ju faktiskt, förutom den taktila upplevelsen, en av papprets få fördelar; tryckt upplaga är tryckt upplaga. Det går inte att ägna sig åt historierevisionism hur som helst utan att det märks.

Med innehållet servat från molnet kan det bli så att vi alltid har legat i krig med Eurasien, och obekväma texter kan helt trollas bort, eller gömmas bakom krångel. Självklart kan även det noteras och protesteras emot, men det låter sig onekligen göras praktiskt lättare än att behöva skicka ut kommissarier för bokhylleinspektion..

Det förklarar deras flytt från Helsingborg efter att ha funnits här i _över 100 år_, de sa förra veckan att det var pg av att "få bättre kontakt med marknaden i Malmö". När man flyttar från en stad efter att ha varit här sen 1897 då är det något som inte står rätt till med budgeten


Nästan exakt identiskt med Helsingborgs Dagblad som Sydan äger, uppköpet av HD kändes väldigt meningslöst eftersom det blir bara mer av vad Sydan redan gör och mindre rapportering från hela Skåne. HD fick även lämna en superstor byggnad,sälja deras tidningspressar till Turkiet, och nu sitter de i en mindre lokal som de hade nere i stan på 1920-talet.

Det känns definitivt som vi kommer se en massiv kollapas av tidningarna de kommande åren eftersom varje år dör folk över 90, vilket är deras power base.

Detta är den enda roliga utvecklingen som händer i Sverige just nu

Det är ett generellt problem i svensk gammelmedia, men särskilt i dagspressen, att man inte längre kan eller vill ge utrymme åt genuint kunniga journalister som har varit med längre än ett par årtionden. Nu handlar det alltså inte om typiska karriärklättrare som byter åsikt likt förändringarna i kjollängden (typ Maria Schottenius eller Alex Schulman) utan om personer som verkligen kan skriva och som drivs av nyfikenhet och viljan att bli bättre. Den sortens skribenter kräver ibland utrymme, och de behöver rimliga arvoden och löner annars lämnar de journalistiken, men redaktionerna har slimmat ner det utrymmet förbi det tokigas gräns, och när journalister idag kommer upp mot femtio-strecket förlorar de ännu mer av detta utrymme. De som inte redan tagit sig fram till en chefsposition vid 45, och som kanske inte vill vara chefer eftersom de inte älskar administration och långa möten, är ofta tvungna att välja väg där. Antingen blir de PR-konsulter eller kommunikatörer, eller så satsar de på att skriva böcker, eller blir de lejda krönikörer (typ Lars Lindström) eller så gör de ett halvhjärtat försök att i alla fall bli chef - eller så lämnar de journalistiken och gör något helt annat, de försvinner som skribenter.

Tidningarna är inriktade på att ta in unga och formbara talanger och låter gärna dessa myllra över sidorna eftersom det kan locka in en lättrörlig publik och leda till nya prenumerationer. Samtidigt har arvodena för frilansare och villkoren för tidningarnas rookies dragits ner så mycket att ambitiös journalistik blir nästan omöjlig. Det här leder till en mycket smalare åldersspridning än förr bland tidningsfolket, och en tilltagande snuttifiering - dessutom är det idag inte längre vanligt att redaktionscheferna också är ivriga och vassa skribenter som själva är med och tar sig an tunga ämnen (bortsett från på ledarredaktionerna).

Tidigare kunde erfarna journalister och frilansare som t ex Jolo, P-O Enquist, Barbro Alving, Allan Fagerström, Jan Aghed, Erik Beckman fortsätta varva tidningsjournalistik och bokskrivande ända till pensionen och ibland ännu längre, de fortsatte att växa med sina uppgifter och förblev i närkontakt med sin samtid och sin publik. Idag har tidningarna inte det ekonomiska utrymmet (eller den viljan) att hålla kvar de här erfarna rävarna, varken inom den rena nyhetsjournalistiken eller på kultursidor och reportage. Därmed faller också de röster som har varit med ett tag bort; kvar blir mediekidsen och de unga journo-studenterna som man tar in därför att man måste om man ska "profilera sig" mot en ung publik, men varav de flesta i längden varken får något rimligt utrymme eller något kreativt motstånd och mothugg av de litet äldre och mer erfarna, som i snabb takt fortlöpande lämnar skutan. Slutprodukt: en alltmer fördummad och ungdomsfixerad dagspress.

Finns redan exempel på detta. T.ex Clean Reader:
http://www.antipope.org/charlie/blog-static/2015/03/an-exercise-in-futility.html