Linda var vag i sitt PM om vilka hon talat med som alla blev "rörande överens". Det verkade underligt att hon skulle ringa runt, själv återberätta kvinnornas berättelse, och därmed få alla som lyssnade "rörande överens". Dess andra hade ju inte haft möjlighet att bilda sig en oberoende uppfattning, de kunde ju bara på sin höjd nicka instämmande med Linda.
Men, kanske var en av de instanser hon pratade med vården. Någon som redan hade träffat Sofia och hunnit bilda sig en uppfattning att hon blivit våldtagen. Någon som kunde tala utifrån en "expert-roll".
Varför skulle Linda annars ha blivit så övertygad?
Det faktum att Linda var så vag om vilka hon talat med stöder denna hypotes. Vårdkontakter är sekretessbelagda, och i och med att Häljebo-Kjellstrand redan på fredagen avslöjat sekretessbelagd information, så fick kanske Linda rådet (av Borgström?) att inte nämna detta i sitt PM som skrevs först på måndagen.
En vårdkontakt förklarar alltså både vagheten och "rörande överens"-heten.
Frågan är varför Finné inte höll med. Kanske var den muntliga kontakten över telefon på fredagseftermiddagen mer övertygande än vad som fanns nedskrivet på papper. Eller så var hon rationell istället för känslosam.
Sofia verkar ha besökt vården tidigare under veckan, innan fredagen. Hon kan alltså ha besökt vården innan hon kontaktade Anna. Dessutom besökte hon sjukhuset på fredagen innan hon och Anna gick till polisen. Och, som sagt, sjukhuset kan ha blivit kontaktade av Linda, strax innan beslut om anhållan togs.
Vården kan alltså ha haft en avgörande roll. Kanske Sofia gav dem en övertygande beskrivning att hon blivit våldtagen? Eftersom de inte var polisen så kanske hon tänjde lite på sanningen och överdrev en smula, utan att känna att hon gjorde något fel. Eller så var de väldigt benägna att tolka in ett övergrepp i vad hon berättade.
Är det polisen eller vården som i första hand bestämt sig för att hon blev våldtagen?
Kom ihåg vittnet M*ries slutkommentar (s75 HäPM)
Citat:
M*rie ville säga att då Sofia varit på sjukhuset och gått till polisen blev det inte som Sofia ville. Hon ville bara att Julian skulle testa sig. Hon kände att hon blev överkörd av polisen och andra runtikring.
Alla papper från sjukhuset är naturligtvis väl skyddade av sekretess, inte minst efter Häljebo-Kjellstrands fadäs. Vi har inte sett dem, men de kan mycket väl ha en drivande roll i fallet.
Kanske var det sjukhuset som uppmanade henne att gå till polisen. Kanske var det därför hon gick dit trots att hon pratat med JA och stämt träff dan därpå, för att reda ut saken i samförstånd. Kanske var det sjukhuset som gjorde Linda m fl rörande överens. Kanske är det sjukhusets utlåtanden som motiverar Marianne.
För Sofias privatlivs skull är det naturligtvis vettigt att sekretessen av sjukhusets handlingar respekteras, men för rättssäkerhetens skull kan det vara precis lika viktigt att de inte hemlighålls. En man borde inte dömas av ett fåtal utifrån hemlig information, det går helt emot principen bakom rättssäkerheten. Det är ett dilemma.
Genom sekretessen kan fel inom vården mörkas. En av de underligaste detaljerna i Quick-historien var att terapeuten och kliniken efter avslöjandena blånekade till att ens känna till den kritiserade återgestaltnings-terapi (recovered memories) som Quick utsattes för, den som ville tolka morden som återgestaltningar av fantasifulla, vidriga sexövergrepp han skulle ha utsatts för som litet barn. Det underliga var den positiva bekräftelse han fick av vården när han fantiserade fram dessa övergrepp på honom själv. Det verkade vara det terapin gick ut på, att genom att "erkänna" att han varit med om dessa vidriga övergrepp så skulle han nå "verklighetskontakt" och därmed botas.
Har vården haft en bärande roll i upptrappningen av sexanklagelserna mot JA, vilket i sin tur lett till häktning av och intensifiering av jakten på JA, då blir det även skitenkelt för dem att blåneka med hänvisning till sekretessen.
Det ger en enorm makt till vården att verka i det dolda. Kanske lite för stor makt.