Citat:
Ursprungligen postat av
outoftheblue
MN skulle mycket väl kunna göra något oetiskt - frågan är väl snarare om hon är kapabel att handla etiskt. Om Hurtig inte kände till anhållan så handlade inte han oetiskt. Marianne kanske inte hade några betänkligheter att bedra Hurtig och sen skylla på honom. Hon är ond. Inte undra på att nuvarande andvokater fått instruktioner att endast kommunicera skriftligt med manipulativa Marianne.
Jag skulle nog säga att hela ärende genomsyras av bristande etik, så jag tolkar inte in att något borde vara korrekt för att det skulle vara oetiskt att göra motsatsen.
Min poäng är att MN vet att om hon fattar ett anhållandebeslut och Hurtig blir medveten om det så kan förhandlingarna inte fortsätt. Detta betyder att om hon fattat beslutet den 27 september så måste detta undanhållas Hurtig för att kunna agera på det sätt som hon gör till åtminstone mitten av oktober.
Detta skulle vara grovt oetiskt, men detta i sig ser jag inte bevisar något, speciellt inte i detta ärende. (*)
Om man nu analyserar situationen, speciellt MNs, och den utlämnade mailtrafiken för att se om den är förenlig med ett antagande att beslutet fattades den 27 september så ser man ganska snabbt att scenariot inte går ihop.
Det första är det uppenbara, ett anhållande ska enligt regelverket registreras i nationellt register
(diskussionen om detta hade vi tidigare här), med resultat att den blir synlig för alla som slår på honom. Specifikt skulle det vara omöjligt att hålla övriga medarbetare i utredningen utanför om man registrerat den. Om hon inte registrerat anhållan skulle hon i så fall hållit Gehlin utanför detta i mer än två veckor, för vi vet att beroende på annan kommunikation att anhållan inte alls diskuterades internt innan 12 oktober:
Det som ohjälpligt punkterar den teorin är som jag ser det MNs SMS den 12 oktober 18.53
Utöver det måste anhållan diarieföras.
Nu, är det rimligt att MN skulle spela dubbelspel gentemot sin egen utredningsgrupp? Inte särskilt skulle jag säga, risken är uppenbar att någon skulle bli sur på henne, och det finns inget att vinna på att hålla sin utredningsgrupp utanför. Om man skulle vilja hålla anhållan hemlig gentemot Hurtig så finns ändå ingen vettig anledning att hålla den hemlig gentemot Gehlin. Speciellt som man planerade ett bakhåll på Assange den 6 oktober, då man sannolikt mer eller mindre stod och väntade på honom på Arlanda, om man då inte hade koll på formalian så skulle det kunna bli ett formellt fel. Och frågan om att utfärda en anhållan måste rimligen ha kommit upp då, eftersom Gehlin alldeles säkert ville ha direktiv för hur han skulle agera. Jag tror inte heller att MN skulle vågat riskera formalia-fel i det läget. Se dessutom diskussionen vid (*).
Slutsatsen är att man bara på detta material kan man dra slutsatsen att anhållan måste vara antedaterad. MNs etik behöver inte blandas in.
(*) En mer besvärande punkt för MN är att om hon avslöjas att medvetet framföra osanningar skulle detta kunna ge konsekvenser på flera olika sätt, både som jurist och som tjänsteman, något som varje jurist vet. Därför är det naturligt att om man som jurist far med osanning, se till att det inte går att bevisa uppsåt (§2 i brottsbalken), dvs. att man inte kände till att det var osanning. Detta har skinit igenom vid flera tillfällen, där hon undvikit att svara för att inte avslöja att hon känt till hur det förhållit sig.
Därför tror jag att påståendet att hon informerade Hurtig när hon gjort anhållan i sig är korrekt (eller åtminstone nära sanningen), och ett läckage av sanningen om anhållandedatumet. För den 27 september är det inte.