Citat:
Jag har också reagerat över att många av de som kritiserar utredningen också skarpt reagerar på allt som har med känslor att göra, känslor för offret. Det kan vara en krönika av en journalist, en tidningsartikel eller när LH:s pappa eller Brandtler beskriver Lisa som en godhjärtad och snäll människa med empati. Kan också vara när LH:s familj beskrivs som en familj där mycket närhet och kärlek finns. Att man bryr sig om varandra. Kan vara när beskrivningar av familjens ofattbara sorg presenteras.Jag har inte skrivit om krönikören heller förut men den kritik som kommer är pga av att hon skriver med känslor - om du kollar så är de mesta (rent spydiga) reaktionerna om någon skriver utifrån offrets perspektiv. Då anses det klibbligt, melodramatiskt och tårdrypande. Det ses ett mönster på kritiken.
Det är snarare viktigt att detta framkommer likaväl. Det finns en sorg, det finns anhöriga och det finns en människa som gått bort i ung ålder på ett extremt sätt. Det kan lätt glömmas bort och bli en teknisk diskussion som faktiskt till och med välter över till råhet och oetiskt.
Det är bra att någon betonar offrets perspektiv. I trippelmordet reagerade anhöriga på detta, deras dotter försvann mitt i det hela - den som levt, den de älskade och som de mindes. En siffra i statistiken, en anonym i ett brottsfall som kom i skymyndan.
Det finns således två perspektiv: mordfall och sorg och krönikören gör ett bra jobb som lyfter fram Lisa.
Det är snarare viktigt att detta framkommer likaväl. Det finns en sorg, det finns anhöriga och det finns en människa som gått bort i ung ålder på ett extremt sätt. Det kan lätt glömmas bort och bli en teknisk diskussion som faktiskt till och med välter över till råhet och oetiskt.
Det är bra att någon betonar offrets perspektiv. I trippelmordet reagerade anhöriga på detta, deras dotter försvann mitt i det hela - den som levt, den de älskade och som de mindes. En siffra i statistiken, en anonym i ett brottsfall som kom i skymyndan.
Det finns således två perspektiv: mordfall och sorg och krönikören gör ett bra jobb som lyfter fram Lisa.
Kritikerna reagerar då med skällsord och kallar sådant för "känslomässigt svammel", "irrationellt och melodramatiskt" och man har t.o.m ifrågasatt varför det talas så mycket om att LH var en godhjärtat och skötsam människa och ondsinta vill få det till "att det är nog för att det var precis tvärtom".
Jag förstår inte dessa tankegångar, vad det är i detta de finner så hemskt? Hur kan man reagera negativt på känslor, familjeband, kärlek, godhet och att få vetskap om den oerhörda livslånga sorg som drabbat familjen? Obegripligt.
