The Hateful Eight (2015)
Inbördeskriget är över, och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.
Jag har återvänt från en tidskapsel där jag var har befunnit mig någonstans på 60-talet. Jag fick bevittna en western film i det fantastiska Panavision 70mm formatet. Med en komplett Overture i början, en Intermission i mitten.
Jag har precis varit med om en upplevelse med 8 hatfulla personer.
The Hateful Eight är den åttonde Tarantino filmen och denna filmen är exklusiv sådan. Ett x-antal kopior visas just nu i 70mm formatet, vilket är en längre version av filmen.
Utav alla mina bioupplevelser är detta en av de bästa, om inte den bästa. Biografen själv var inrett i stil med western med hästvagnar på display och låsas snö på trätunnor. Det märks att Imperial i Köpenhamn har gått all-in på filmen, vilket uppskattas enormt.
Bioduken är den största bioduken jag har sett en film på. Borträknat nöjesattraktions filmer som är i 3D eller 4D som de gillar att räkna det som. Ljudet var mäktigt, speciellt musiken av Ennio Morricone som lägger den där extra lagret av hela känslan. Man fick också ett litet häfte med som var exklusiv för just Roadshow visningen, ungefär som innan man går på en teater, med info på filmen och skådespelarna. Faktum är så kändes hela upplevelsen som jag var på teater lite grann.
Men nog om upplevelsen nu. Hur var filmen? För om filmen inte är bra så är det bara upplevelsen som håller upp.
Som ni alla kanske vet är Tarantino min favorit regissör som lever just nu. Så jag ser alltid fram emot hans filmer oavsett vad. Även ifall han inte lyckades leverera med Death Proof har han inte misslyckat en enda gång i mina ögon och alla andra filmerna för mig är 5or i min bok.
The Hateful Eight är ännu en fantastisk film från Tarantino, men jag skulle inte ranka den högre än hans senaste Inglourious Basterds eller Django Unchained.
Först måste jag bara få det ur vägen. Fotot i denna filmen är magnifikt. Jag såg Macbeth igår och sa det var nog den snyggaste filmen jag sett från 2015. Men denna måste nog ta det priset. Att få se det på så pass stor skärm och i dess 70mm grandiosa skala gjorde det hela mer mäktigt. Det märks att Tarantino vill att man ska se filmen i detta formatet. Jag är också säker att i den digitala resolutionen som släpps nu nästa vecka inte har lika många naturbilder som denna har, just för att visa dess "storhet".
Lägg sedan på fantastisk musik från Ennio Morricone, hans första originella musik till en western på 40år. Han har inte förlorat sin touch och jag älskade varje bit av soundtrack filmen använde. Här lyckades Tarantino använda musiken till bättre användning än i Django Unchained, där rap musiken för mig stack ut och var det sämsta med den filmen.
Jag älskade speciellt musikstycket Ennio Morricone gjorde till filmen The Thing, men som aldrig användes till den filmen. Så nu här i denna använder Tarantino den biten, och passar mer än utmärkt. Den biten av musiken lyckades skapa sådan perfekt stämning som jag inte tidigare känt förr. Där är också en bit musikstycke från The Exorcist 2.
Detta är också en liten tillbakaform till den gamle Tarantino på 90-talet. Mindre budget, lite utav de gamla originella Tarantino skådespelarna och i grund och botten följer samma mönster som Reservoir Dogs där de mesta utspelar sig under ett och samma ställe. I Reservoir Dogs ett varuhus, denna en stuga.
Men det funkar för filmens fördel. För i grund och botten är detta en mysterium film, där man försöker lista ut vem den misstänkte är. Precis som Reservoir Dogs. Där av är den lilla ytan perfekt för att skapa större stämning bland karaktärerna och det blir mer spännande för tittaren. Dessutom spelar snöstormen en stor del till detta också.
Karaktärerna är lika underbara som vilken annan Tarantino film. Likaså med skådespelarna, de vet hur man får ut Tarantinos dialoger perfekt. Den som imponerade på mig mest var Walton Goggins som Sheriff Chris Mannix. Det var faktiskt han jag var mest orolig över innan jag såg filmen. I trailern och i de flesta klippen jag såg stack han ut mest med överspelade och verkade spela någon dum person typ.
Men så är inte fallet. Det funkar i kontrast med filmen, och hans karaktär är faktiskt den som utvecklas mest i hela filmen. Han vann mig över i slutet och hans skådespel vann mig över till slut. Det kom mig att tänka lite på Jack Nicholsons roller på 60-talet.
Kurt Russell återvänder också. Sist gick det inte så bra, trots att jag gillade honom i Death Proof så önska jag mig mer från karaktären. Detta känns i rätt form och att både han och Tarantino hittade rätt denna gången, kändes som Russell kom till rätta här.
Samuel L. Jackson gör nog en av hans bästa insatser i hans karriär. Vilket är ironiskt med tanke på hur mycket filmer han gjort på sistone och dyker upp i nästan allting. Men jag skojar inte när jag verkligen menar att han gör en av hans bästa insatser jag sett honom göra någonsin. Detta är tillsammans med Jules Winnfield och Ordell Robbie hans mest intressanta och bäst skådespelade karaktär.
Jennifer Jason Leigh gav något väldigt extra till hennes roll. Hon stack ut mest, inte för att hon var kvinna, men för sättet hon porträtta Daisy Domergue. Tillsammans med Charlize Theron och Daisy Ridley är hon en av mina favoriter utav de kvinnliga skådespelarna från 2015. Både i bästa skådespel och utav mest intressanta karaktär. Jag kan mycket väl se en nominering i bästa biroll här.
Sedan har vi dialogerna, något man inte kan undvika när man pratar Tarantino. Första två timmarna är ren Tarantino porr typ. Massvis med dialoger som är intressanta och man bara älskar höra dessa karaktärerna prata om vad det nu helt plötsligt pratar om. Jag älskade speciellt dialogen som innefattade Abraham Lincoln brevet, som också kommer senare i filmens slut och bara sätter den perfekta punkten på allting.
Vad jag också älskade är hur Tarantino leker med stämningen, något han gör för jäkla bra här. Första 2 timmarna är väldigt lugnade, mycket dialog. När karaktärerna börja tycka allting är inte som de ska vara och mysteriet börjar kicka in, blir det väldigt stämningsfullt. Där är flertals spännande scener där man sitter och undrar vad som kommer hända härnäst. Tarantino leker också väldigt mycket med musiken.
Sedan pang, blir det rena rama gore festen sista timmen. Väldigt Tarantino-isch, men det är exakt så man vill ha det. Att han bygger upp inför allt detta med sina dialoger och sakta men säkert byggs stämningen och musiken allt mer. Sedan har vi en final som påminner om Evil Dead.
Där är en minimal grej som jag dock kan finna störigt i filmen. Det förstörde inte filmen för mig direkt då jag var så pass inne i den. Det är också en viktig detalj i handlingen och är en spoiler så kommer inte säga vad det är.
Men problemet jag fick är att filmen hade kunnat vara 1 timme lång, och den är 3 timmar lång. När man väl kommer fram till den detaljen. Vilket såklart inte är roligt. Men sen kan man väl säga så om många andra filmer. Om man bara hade gjort så, så hade allting varit över. Men då hade man bara haft en film på 5 minuter.
Jag antar anledningen till varför de sticker ut extra mycket här för mig är just för att det är Tarantino. Han som annars brukar vara klipsk på sådana här grejer. Men här kände jag att i karaktärens natur kändes det inte rätt att vänta ut tiden så länge, och man hade kunnat lösa det på vilken sekund som helst.
I Django Unchained kändes det rätt i Dr. King Schultz karaktär att gå den där extra lång vägen, för det kändes typiskt honom som person. Här kändes det inte alls så karaktären hade gjort egentligen.
I sin helhet är detta en fantastisk film. Tarantino har ännu en gång lyckats, och samtidigt lyckas han bjuda på den bästa bioupplevelsen jag varit med om.
Karaktärerna är härliga, skådespelarna sköter sig hur bra som helst, dialogerna är rena Tarantino porren vilket vi alla älskar. Fotot och musiken var magnifikt bra. Att få se dessa naturbilderna på denna stora skärmen i Panavision 70mm samtidigt som Ennio Morricone musik spelas i bakgrunden är något jag aldrig kommer glömma bort.
Filmen leker väldigt mycket med stämningen. I den aspekten att filmen är lite av en mysterium film, man ska försöka lista ut vem som är den misstänkte. Att då isolera dessa personerna i en stuga under en snöstorm är genialiskt. Musiken lägger det där extra krutet, Tarantino bygger upp det sakta med många dialoger i början för att sedan bara gå hela vägen ut med massvis med gore. Man sitter och skrattar ena minuten för att sedan sitta på spänn när en person förhör en annan och man börjar höra Bestiality låten från The Thing (också komposterad av Ennio Morricone) i bakgrunden. Jag älskade det!
Där är den där lilla grejen jag störde mig på i slutet, men samtidigt var det aldrig något jag hängde mig upp på, då jag njöt så jäkla mycket av filmen.
The Hateful Eight är inte bara en fantastisk film, det är en upplevelse, och påminde mig också varför jag älskar film.
5 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt3460252/?pf_rd_m=A2FGELUUNOQJNL&pf_rd_p=1971070862&pf_rd_r =1BCHDJP7KV6R748R6CCG&pf_rd_s=right-6&pf_rd_t=15061&pf_rd_i=homepage&ref_=hm_cht_t2
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=gnRbXn4-Yis
Kanske en av få dugliga svenska kriminalfilmer? Om inte annat har den ett visst nostalgivärde för min egen del.
