Citerar mitt inlägg från en annan tråd. Vår iver att vara till lags och att få TRO vet uppenbarligen inga gränser. Hur genomskinliga rövarhistorierna som serveras än är vill vi tro att det enda rätta är att tro vad, hm, barnen säger och därefter ta hand om dem. Lagligt eller ej, det kvittar, bara vi får vara oreserverat goda.
Allra godast av alla goda är nog de som är med i FARR (Flyktinggruppernas Riksråd). De lär flyktingarna (ja alla som kommer hit är givetvis flyktingar och mycket ömkansvärda) hur de ska bära sig åt för att få stanna, ja även hur de ska bära sig åt för att stanna även om den elaka staten inte anser att flyktingen har asylskäl och därför inte vill låta den stanna. Denna förträffliga organisation ger ut ett obskyrt alster vid namn Artikel 14, vilket man uppmanar till köp av. För att riktigt locka till köp (helst prenumeration förstås) erbjuder man smakprov. Man kan på hemsidan ta del av en alldeles (nåja) autentisk flyktbeskrivning förmedlad av två afghanska gossar. Häpnadsväckande dumheter står att finna där. Emma Söderman, en riktig toppensolidarisk och genomgod medlem, har varit behjälplig vid berättarprestationens nedtecknande, allmänheten till båtnad. Ali och Meisam heter gossarna som inte ville fly egentligen men var tvungna. 18 och 17 uppges de ha varit då den strapatsrika flykten företogs.
Som om inte regn och pengabrist vore nog påfrestande, grekiska poliser och greker överhuvudtaget skrämde och slog nästan livet ur de stackars pojkarna.
Skandalöst att vi EU-medborgare inte informeras tydligare om vilka mordiska barbarer de där grekerna är. Tur sanningen kommer fram genom detta förträffliga organ, Artikel 14. Nej i Grekland kunde gossarna verkligen inte stanna, det förstår var och en. De pengar de knappt hade från början höll på att ta slut efter alla ockerpriser på allting i det där helveteshålet Grekland. Våra tappre gossar såg sig nödsakade att fly vidare och då först till Italien.
Där hade de unga hjältarna tur som lyckades få ihop så mycket pengar plötsligt.
Ja se dessa övermänniskor i maffian! Komma åt att puckla på de arma flyktingarna även i trånga utrymmen där folk sitter packade som sillar.
Ack ja, vilka hjältar. Och vilka umbäranden. Jag undrar vad som hände med de andra? 45 från början, 35 i båten varav en då ska ha dött alldeles intill stackars Meisam och hans fastnade ben. Tur ändå att Ali, likt ett kuttersmycke, lyckades hålla sig fast där i fören under hela långa smärtsamma resan. Väl i land var de "mycket skadade", polisen tillkallade ambulans och de unga hjältarna togs till sjukhus. Det var ju bra kan man förledas att tro, men nej då, inte alls.
Detta är ju hårresande, gossarna var alltså tvungna att lämna fingeravtryck i ITALIEN, och bo på ett boende som inte var så bra som svenska motsvarigheter. Klart de var tvungna att fly vidare, trots de förfärliga svårigheter de måste övervinna på sin väg mot det förlovade landet.
Frankrike och Tyskland, även dessa skamfläckar till EU-länder svek de rädda små pojkarna som ju bara ville att man skulle ge dem det bästa av allt som de tyckte sig vara berättigade till. Men nu måste de ändå ha det värsta bakom sig, tänker man, men sådan tur hade inte Ali och Meisam, ännu återstod DANMARK innan de äntligen kunde nå tryggheten här i Sverige med hellyllemedborgare som exempelvis Emma Söderman med likar.
Vad ska man säga om detta? Danskjävlar! Vem hade kunnat tro att de var så gemena?
http://artikel14.se/vi-var-radda-men-vi-var-tvungna/
För den intresserade finns även Alis och Meisams vidare öden och äventyr att ta del av. Det blev både Dublinärende och papperslöshetsliv i Sverige så småningom.
Historier som denna tror alltså folk på, inte bara enskilda utan även organisationer och myndigheter. Man både baxnar och förtvivlar.
Allra godast av alla goda är nog de som är med i FARR (Flyktinggruppernas Riksråd). De lär flyktingarna (ja alla som kommer hit är givetvis flyktingar och mycket ömkansvärda) hur de ska bära sig åt för att få stanna, ja även hur de ska bära sig åt för att stanna även om den elaka staten inte anser att flyktingen har asylskäl och därför inte vill låta den stanna. Denna förträffliga organisation ger ut ett obskyrt alster vid namn Artikel 14, vilket man uppmanar till köp av. För att riktigt locka till köp (helst prenumeration förstås) erbjuder man smakprov. Man kan på hemsidan ta del av en alldeles (nåja) autentisk flyktbeskrivning förmedlad av två afghanska gossar. Häpnadsväckande dumheter står att finna där. Emma Söderman, en riktig toppensolidarisk och genomgod medlem, har varit behjälplig vid berättarprestationens nedtecknande, allmänheten till båtnad. Ali och Meisam heter gossarna som inte ville fly egentligen men var tvungna. 18 och 17 uppges de ha varit då den strapatsrika flykten företogs.
Citat:
Pass, det är bara ett litet papper, men utan pass så är man i stor fara. Vi, Ali och Meisam var i stor fara när
vi satt i båten från Grekland till Italien.
Citat:
Vi hade varit i Grekland i tre månader och två veckor. I Grekland var det värre än i Afghanistan, vi kunde inte tro det. Vi bodde många människor i en lägenhet, i ett rum var vi 20 personer. Det fanns inga glasrutor i fönstren så när det regnade så regnade det rakt in. Vi försökte sätta kartong för. Det läckte också in vatten från taket. Allt kostade pengar, att bo där kostade tre euro per natt, att duscha kostade också tre euro, maten var dyr och vi hade inte pengar. Varje dag så kändes det som att pengarna bara försvann.
Som om inte regn och pengabrist vore nog påfrestande, grekiska poliser och greker överhuvudtaget skrämde och slog nästan livet ur de stackars pojkarna.
Citat:
Ett stort problem i Grekland är polisen. Vi tror inte att polisen är riktiga människor, de har inte känslor som vanliga människor. De beter sig som vilda hundar.
Citat:
Polisen stod ofta utanför huset där vi bodde. När vi gick ut så skrek de efter oss och sparkade oss. Det var farligt att vara ute på natten, många pojkar blev dödade av greker. En gång såg vi en pojke sprin- ga, han hade tio personer efter sig. De jagade honom, han skrek ”neeeej, slå mig inte”. I Afghanistan skjuter talibanerna en direkt. I Grekland, när de slår, sparkar, skriker efter oss så känns det som att de dödar oss inifrån, långsamt. Grekland är värre än Afghanistan.
Skandalöst att vi EU-medborgare inte informeras tydligare om vilka mordiska barbarer de där grekerna är. Tur sanningen kommer fram genom detta förträffliga organ, Artikel 14. Nej i Grekland kunde gossarna verkligen inte stanna, det förstår var och en. De pengar de knappt hade från början höll på att ta slut efter alla ockerpriser på allting i det där helveteshålet Grekland. Våra tappre gossar såg sig nödsakade att fly vidare och då först till Italien.
Citat:
Vi kontaktade maffian, vi behövde betala dem för att ta oss med båt till Italien. Maffian är mycket farlig, de lurar många människor, säger att de ska hjälpa dem över gränsen men sedan slår de dem och tar alla deras pengar. Vi var rädda men vi var tvungna. Att fly från Grekland till Italien med båt kostade 3500 euro per person.
Där hade de unga hjältarna tur som lyckades få ihop så mycket pengar plötsligt.
Citat:
Maffian tog oss till ett hus utanför staden. Vi var 45 personer där. Det var mörkt, kallt, trångt och vi fick nästan ingen mat. På eftermiddagen kom en lastbil och hämtade oss. Den var liten, det var mycket folk, och trångt. Vi satt i lastbilen i åtta timmar, vi fick inte gå på taletten eller prata, smugglarna slog oss om vi pratade.
Ja se dessa övermänniskor i maffian! Komma åt att puckla på de arma flyktingarna även i trånga utrymmen där folk sitter packade som sillar.
Citat:
Jag, Ali satt längst fram, båten gick snabbt och jag var tvungen att hålla i mig allt vad jag hade för att inte trilla av båten. Varje gång båten slog så gjorde det fruktansvärt ont.
Jag, Meisam satt längst bak i båten. Mitt ben fastnade, jag kunde inte röra det. Varje gång båten slog så kom alla 35 personernas vikt över mitt ben och mina lungor. Jag bad dem, snälla, akta, men de kunde inte. När båten åkt ett tag var jag övertygad om att jag skulle dö på båten. Jag såg en man, som vi hade rest med, dö bredvid mig i båten.
Jag, Meisam satt längst bak i båten. Mitt ben fastnade, jag kunde inte röra det. Varje gång båten slog så kom alla 35 personernas vikt över mitt ben och mina lungor. Jag bad dem, snälla, akta, men de kunde inte. När båten åkt ett tag var jag övertygad om att jag skulle dö på båten. Jag såg en man, som vi hade rest med, dö bredvid mig i båten.
Ack ja, vilka hjältar. Och vilka umbäranden. Jag undrar vad som hände med de andra? 45 från början, 35 i båten varav en då ska ha dött alldeles intill stackars Meisam och hans fastnade ben. Tur ändå att Ali, likt ett kuttersmycke, lyckades hålla sig fast där i fören under hela långa smärtsamma resan. Väl i land var de "mycket skadade", polisen tillkallade ambulans och de unga hjältarna togs till sjukhus. Det var ju bra kan man förledas att tro, men nej då, inte alls.
Citat:
[...] läkarna var inte bra där. De hjälpte oss inte. Sedan kom polisen igen och tog oss till ett ställe där vi fick lämna fingeravtryck. Alla lämnade fingeravtryck i en och samma dator. Smug- glarna hade sagt att vi skulle säga att vi var över 18 år annars skulle vi bli inlåsta. Vi sa att vi var 19 år och 22 år. Efter sjukhuset kom vi till ett boende, men det var inte bra. Det var inte som boenden här i Sverige. Vi bestämde oss för att fly vidare.
Detta är ju hårresande, gossarna var alltså tvungna att lämna fingeravtryck i ITALIEN, och bo på ett boende som inte var så bra som svenska motsvarigheter. Klart de var tvungna att fly vidare, trots de förfärliga svårigheter de måste övervinna på sin väg mot det förlovade landet.
Citat:
Vår flykt genom Europa var mycket svår. Vi träffade många elaka människor och poliser som trakasserade oss. I Frankrike gick vi två dygn utomhus. Det var kallt och vi hade inga pengar att köpa mat. När vi korsade gränsen till Tyskland grep polisen oss. Vi var tvungna att ta av oss alla kläderna inför en stor polisman. Vi var mycket, mycket rädda. För att vi hade rest utan papper och hade fingeravtryck i Italien sa de att vi skulle få sitta i fängelse i tre månader. När vi kom till fängelset såg personalen där att vi var unga, vi tror att det var därför de släppte oss efter bara några dagar. Det var inte bra i Tyskland. Personalen på de boende vi bodde på var inte snälla och polisen trakasserade oss all- tid när vi var ute. Det fanns ingen framtid där för oss.
Frankrike och Tyskland, även dessa skamfläckar till EU-länder svek de rädda små pojkarna som ju bara ville att man skulle ge dem det bästa av allt som de tyckte sig vara berättigade till. Men nu måste de ändå ha det värsta bakom sig, tänker man, men sådan tur hade inte Ali och Meisam, ännu återstod DANMARK innan de äntligen kunde nå tryggheten här i Sverige med hellyllemedborgare som exempelvis Emma Söderman med likar.
Citat:
Gränsen mellan Tyskland och Danmark var svår att korsa. Vi blev upptäckta av polisen flera gånger. En gång lyckades vi ta oss över till Danmark där vi blev gripna av dansk polis. Om vi ville stanna i Danmark sa de att de skulle köra oss till ett boende i Köpenhamn. Vi blev glada och sa att vi ville stanna, men det visade sig att de lurat oss. Nästa dag körde de oss tillbaka till tysk polis, där fick vi sitta länge på polisstationen. Vi var mycket hungriga. Polisen satt och åt framför oss men när vi sa att vi var hungriga sa de åt oss att dricka vatten. Jag, Meisam blev arg och polisen gick med på att i alla fall köpa mat till oss om vi gav dem pengar.
Vad ska man säga om detta? Danskjävlar! Vem hade kunnat tro att de var så gemena?
http://artikel14.se/vi-var-radda-men-vi-var-tvungna/
För den intresserade finns även Alis och Meisams vidare öden och äventyr att ta del av. Det blev både Dublinärende och papperslöshetsliv i Sverige så småningom.
Historier som denna tror alltså folk på, inte bara enskilda utan även organisationer och myndigheter. Man både baxnar och förtvivlar.
