Citat:
Nu är jag visserligen inte marxist och analysen har gjorts tidigare i tråden om än i andra termer men något förenklat kan man konstatera att vurmandet för mångkulturalismen har blivit en klassmarkör bland såväl vita som rasifierade debattörer.
De senare framställer sig gärna som underdogs men tar sig fram genom att anta samma klassmarkörer som den privilegierade mediala och politiska medelklassen. Där styrs som bekant medlemsselektionen med järnhand. Rasifiering i sig räcker inte för att upptas i eliten utan acceptans av ideologin och en särskild livsstil när det gäller allt från umgänges och matvanor till design och klädstil är ett krav.
Det är en form av social kontroll medelklassen ägnat sig åt sedan den uppstod för att värna sina privilegier gentemot de lägre klasserna. Det blev t. ex. pinsamt uppenbart när samma mediala medelklassvänster med osande klassförakt attackerade SD-anhängare utifrån sina egna omhuldade markörer bostadsort, utbildning och stil och avfärdade sverigedemokrater som lågutbildade lantisar i Dressman-kostymer.
När Hanna Gadban uppmärksammade islamistisk extremism avfärdade t. ex. Aftonbladets Petter Larsson på ett liknande vis Gadban genom att ifrågasätta hennes "förmåga att läsa innantill".
http://www.aftonbladet.se/kultur/article17612671.ab
Ett annat hisnande exempel på hur en av de mest rebelliska rasifierade debattörerna - Athena Farrokhzad -ägnar sig åt samma gatekeeping som den mediala medelklass hon genom social frisering upptagits i var när hon på Aftonbladets kultursidor använde sin mediala makt för att totalsåga den danske poeten Yahya Hassan. Han uppmärksammade nämligen de lågutbildade invandrarnas delvis självförvållade misär som ett facit på det mångkulturalistiska experimentets misslyckande. "Jag skriver om underklassen" som Hassan uttryckte det och ironiskt nog kunde det inte bli mer hotfullt mot vänstermedelklassen som dominerar svensk MSM.
Det har nämligen inte skett något maktskifte inom vänstern. I takt med arbetarrörelsens expansion uppstod karriärmöjligheter där medelklassen manövrerade ut de oborstade arbetarna, liksom den mediala medelklassen idag stänger ute vita etniskt svenska arbetare som ifrågasätter det ideologiska paradigmet och arga unga män från underklassen som Yahya Hassan. Påfallande många rasifierade debattörer har akademikerföräldrar och strävar efter att i alla avseenden distansera sig från den svenska arbetarklassen, ungefär som salongsrebellen Promoe föraktfullt beskrev den i hiten "Svenne banan". Kampen förs alltså inte av köpta hovnarrar som Farrokhzad och Dominguez vilkas utspel är gokända av det etablissemang de tjänar.
"Identitetspolitiken uppfattas av många som ett radikalt och subversivt alternativ. Detta är helt fel. Det är i själva verket en avmobiliserande politik för navelskåderi och fredlig samexistens med kapitalismen. Historiskt har den sina sociologiska rötter hos ett skikt av vänsterintellektuella som demoraliserades av att revolutionen inte kom lika snabbt och problemfritt som 1970-talet hade tyckts utlova, men som ville fortsätta att vara i opposition utan att det skulle betyda en revolutionär kamp för ett annat samhälle."
http://www.arbetarmakt.com/2014/02/i...ler-klasskamp/
Det sista är centralt. De rasifierade debattörerna har ingen anledning att förändra ett samhälle där deras helt ofarliga kamp är en skattefinansierad karriärmöjlighet och de utgör normen utifrån vilken allting mäts I pk-medier. (Jag slutar aldrig förvånas över hur få av dessa debattörer som använder sin mediala makt för att fortsätta kampen mot de regimer deras föräldrar flydde ifrån utan i stället slår in öppna dörrar i ett av världens friaste länder.)
Det verkliga motståndet finns bland arbetarna som ratar vänstern för det nationalkonservativa SD (ett svidande underbetyg) och underklassen i förorterna som är ointresserad/omedveten om Dominguez sociala koder för framgång och tvärtom kritiserar konsekvenserna av den identitetspolitik hon och andra intellektuella rasifierade vurmar för men inte behöver leva med.
Den första kategorin bemöts med alla upptänkliga härskartekniker av medelklassvänstern och den andra med kompakt silent treatment. Ingen av dem är särskilt synlig i medierna, åtminstone inte på egna villkor eller utan vidhängande ideologisk brasklapp. Ju större hot, desto mer utstuderat häcklande och osynliggörande. Samhällets olycksbarn, de socialt utslagna, som prioriteras bort för flyktingmottagandet, låter medelklassvänstern helt cyniskt försmäkta under tystnad.
Vänstermedelklassen omöjliggör alla former av klasskamp genom att beskriva förtrycket i termer av genus och kön i stället för ekonomiska orättvisor och exploatering. Så kunde de oerhört privilegierade som Ernman, Schyffert, Virtanen och Farrokhazad bli galonjsfigurer för en vänster som förtrycker och osynliggör de allra mest utsatta, så till den grad att t.o.m. högerskribenter känner sig nödgade att påpeka det.
De senare framställer sig gärna som underdogs men tar sig fram genom att anta samma klassmarkörer som den privilegierade mediala och politiska medelklassen. Där styrs som bekant medlemsselektionen med järnhand. Rasifiering i sig räcker inte för att upptas i eliten utan acceptans av ideologin och en särskild livsstil när det gäller allt från umgänges och matvanor till design och klädstil är ett krav.
Det är en form av social kontroll medelklassen ägnat sig åt sedan den uppstod för att värna sina privilegier gentemot de lägre klasserna. Det blev t. ex. pinsamt uppenbart när samma mediala medelklassvänster med osande klassförakt attackerade SD-anhängare utifrån sina egna omhuldade markörer bostadsort, utbildning och stil och avfärdade sverigedemokrater som lågutbildade lantisar i Dressman-kostymer.
När Hanna Gadban uppmärksammade islamistisk extremism avfärdade t. ex. Aftonbladets Petter Larsson på ett liknande vis Gadban genom att ifrågasätta hennes "förmåga att läsa innantill".
http://www.aftonbladet.se/kultur/article17612671.ab
Ett annat hisnande exempel på hur en av de mest rebelliska rasifierade debattörerna - Athena Farrokhzad -ägnar sig åt samma gatekeeping som den mediala medelklass hon genom social frisering upptagits i var när hon på Aftonbladets kultursidor använde sin mediala makt för att totalsåga den danske poeten Yahya Hassan. Han uppmärksammade nämligen de lågutbildade invandrarnas delvis självförvållade misär som ett facit på det mångkulturalistiska experimentets misslyckande. "Jag skriver om underklassen" som Hassan uttryckte det och ironiskt nog kunde det inte bli mer hotfullt mot vänstermedelklassen som dominerar svensk MSM.
Det har nämligen inte skett något maktskifte inom vänstern. I takt med arbetarrörelsens expansion uppstod karriärmöjligheter där medelklassen manövrerade ut de oborstade arbetarna, liksom den mediala medelklassen idag stänger ute vita etniskt svenska arbetare som ifrågasätter det ideologiska paradigmet och arga unga män från underklassen som Yahya Hassan. Påfallande många rasifierade debattörer har akademikerföräldrar och strävar efter att i alla avseenden distansera sig från den svenska arbetarklassen, ungefär som salongsrebellen Promoe föraktfullt beskrev den i hiten "Svenne banan". Kampen förs alltså inte av köpta hovnarrar som Farrokhzad och Dominguez vilkas utspel är gokända av det etablissemang de tjänar.
"Identitetspolitiken uppfattas av många som ett radikalt och subversivt alternativ. Detta är helt fel. Det är i själva verket en avmobiliserande politik för navelskåderi och fredlig samexistens med kapitalismen. Historiskt har den sina sociologiska rötter hos ett skikt av vänsterintellektuella som demoraliserades av att revolutionen inte kom lika snabbt och problemfritt som 1970-talet hade tyckts utlova, men som ville fortsätta att vara i opposition utan att det skulle betyda en revolutionär kamp för ett annat samhälle."
http://www.arbetarmakt.com/2014/02/i...ler-klasskamp/
Det sista är centralt. De rasifierade debattörerna har ingen anledning att förändra ett samhälle där deras helt ofarliga kamp är en skattefinansierad karriärmöjlighet och de utgör normen utifrån vilken allting mäts I pk-medier. (Jag slutar aldrig förvånas över hur få av dessa debattörer som använder sin mediala makt för att fortsätta kampen mot de regimer deras föräldrar flydde ifrån utan i stället slår in öppna dörrar i ett av världens friaste länder.)
Det verkliga motståndet finns bland arbetarna som ratar vänstern för det nationalkonservativa SD (ett svidande underbetyg) och underklassen i förorterna som är ointresserad/omedveten om Dominguez sociala koder för framgång och tvärtom kritiserar konsekvenserna av den identitetspolitik hon och andra intellektuella rasifierade vurmar för men inte behöver leva med.
Den första kategorin bemöts med alla upptänkliga härskartekniker av medelklassvänstern och den andra med kompakt silent treatment. Ingen av dem är särskilt synlig i medierna, åtminstone inte på egna villkor eller utan vidhängande ideologisk brasklapp. Ju större hot, desto mer utstuderat häcklande och osynliggörande. Samhällets olycksbarn, de socialt utslagna, som prioriteras bort för flyktingmottagandet, låter medelklassvänstern helt cyniskt försmäkta under tystnad.
Vänstermedelklassen omöjliggör alla former av klasskamp genom att beskriva förtrycket i termer av genus och kön i stället för ekonomiska orättvisor och exploatering. Så kunde de oerhört privilegierade som Ernman, Schyffert, Virtanen och Farrokhazad bli galonjsfigurer för en vänster som förtrycker och osynliggör de allra mest utsatta, så till den grad att t.o.m. högerskribenter känner sig nödgade att påpeka det.
Jag vill i all enkelhet tacka dig för dessa rader. Hoppas innerligt att de läses av många!
(Ännu bättre vore om du lyckas få inlägget publicerat för en bredare publik).
Gång efter annan så påtalar jag i olika sammanhang detsamma som du gör. Från kulturvänstern och dess allierade möts jag av tystnad.
Den nyliberala statskuppen fortgår. Och dess nyttiga idioter är den "vänster" som ägnar sig åt allt annat än systemkritik
__________________
Senast redigerad av Vansternationellt 2015-12-28 kl. 05:13.
Senast redigerad av Vansternationellt 2015-12-28 kl. 05:13.
