Ah julen närmar sig och därmed den traditionella sitta-och-dilla-mer-eller-mindre på-fyllan-efter-att-familjen-gått-och-lagt-sig.
Glory days!
I en intervju med Corriere dello Sport så pekar Zeman på spelarnas inställning som ett av Romas problem. Man är inte redo att göra insatsen som krävs för att vinna. Frånvaron av en ”vinnarmentalitet” i Roma är det många som har snackat om genom åren.
Dels handlar det om primadonnor som vill ha särbehandling, missköter sin träning och som är respektlösa. Det vill säga tämligen oproffsiga i sitt beteende. Den biten borde en tränare kunna hantera, om han har klubbens backning.
Men en förlängning av denna inställning visar sig också i relationen mellan spelarna och tränaren. Utan tvivel är det så att spelarna alltmer står i fokus, och att deras makt har växt på bekostnad av inte minst tränarna. Zeman väljer att lyfta fram några spelare som var lojala mot honom Lamela, Marquinhos, Florenzi, och även Pjanic, trots att han klagade en hel del.
I Roma, och kanske i ännu större grad Cagliari, så har spelarna haft en galet stor makt. De kan i princip avsätta tränaren eftersom det är den enkla lösningen för klubben. Det hände för Zeman i Cagliari och i princip även i Roma.
Många undrar varför man sliter ut hjärtat ur klubben och tvingade bort Conti, Cossu och Pisano. Ovanstående är den enkla förklaringen. Annars hade man aldrig kunnat ta sig ur den situation där spelarna styrde klubben. Vansinnigt populära spelare som hade fansen med sig. Som kunde diktera villkoren för tränaren och ägaren.
Samma sak i Roma. Samma intima samspel mellan spelarna och fansen. Där tränaren och ägarna får anpassa sig efter vad de inflytelserika spelarna tycker. På gott och ont.
Spelarna agerar lojalt mot tröjan, men inte nödvändigtvis mot tränaren och ägarna. Spelarna behöver alltså inte alls vara osympatiska, men de är inte proffsigt lojala mot tränaren. Återigen för att förtydliga så handlar det mindre om egoistiska divor som enbart ser till sig själv, hur de bäst ska spela, och få mest möjliga speltid osv, utan om spelare som identifierar sig med klubben och anser sig ha tolkningsföreträde.
I Cagliari kan jag tycka att spelarna hade rätt. Cagliari spelar inte champagnefotboll, utan är kända för defensiv skicklighet och stort mod. Zeman var en felrekrytering. I Roma däremot skulle det kunnat ha slutat lyckligt eftersom de hade spelarna till det. I båda lagen var den defensiva registan negativ till Zeman. I båda lagen var den spelaren inflytelserik.
Detta är efter brytningstiden. Skiftet är redan genomfört. På gott och ont.
Under 1990-talet var det häftigt att se hur tränarna briljerade med sina system och tankar. Men samtidigt hatade jag deras fyrkantighet. Att Baggios briljans inte passade in i Lippis, Sacchis, Trapattonis eller ens Ancelottis system.
Och jag njuter idag av lojala spelare som lever för färgerna, Totti, Conti, De Rossi, Cossu osv... Men samtidigt hatar jag att överbetalda divor struttar omkring och inte lyder tränarens direktiv. Att allt fokus är på spelarna och inte på lagets resultat. Dessutom retar jag mig på hur klubbarna vill maximera sitt resultat och ofta är redo att hora ut sig.
Ancelotti har med värdighet anpassat sig till den nya världen. Zeman vägrar såklart att anpassa sig. Även om han delvis har gjort det mer eller mindre medvetet. Men 4-3-3 och offensiv fotboll är hans heliga system.
Under denna brytningstid är ultras viktigare än någonsin. De är vakthundarna. De säkerställer att eventuella förändringar sker med respekt till tröjorna. Ja, jag har en romantisk syn på skitstövlarna som står i kurvorna...
Glory days!
Citat:
Va ett tag sen. Men fredagsölen tvingar mig in att skriva av mig.
Ständigt detta roma. Är inte första gången men det är fan i mig rock n roll det här med att hålla på roma. Först efter bate kände jag att garcia måste iväg. Typ dom flesta andra kände samma sak långt innan det. Men har liksom gått för långt nu, spelar ingen roll om man tycker om eller tror på honom. Nåt måste hända. Nästan lite grann vad som helst måste hända. Och att byta en tränare som det känns som inte kommer längre, ja det är väl en rimlig lösning.
Men bröd och skådespeleri gott folk. Får inte glömmas bort. Gällde i rom förr, och mer än någon annanstans gäller det än idag. Eller tror ni verkligen zeman kom till roma för hans otroliga meriter?
Har snackats om bielsa, capello, ancelotti å nu mourinho och en uppsjö andra men här är ett vägval.
Antingen pröjsar vi vad de största namnen vill ha (inkl nya spelare) och tämjer publiken på det viset, eller så kör vi på ett zeman-val igen - spalletti. För att blidka pöbeln.
Jag tror inte nödvändigtvis det är rätt lösning men jag gillar den likafullt.
Å rock n roll till trots. Är jävligt skönt hålla på ett lag som lever. Andas. Dag ut, dag in. I symbios med livet. Dåliga dagar är följden förstörda julfester å planscher på reklamskyltarna, men hellre en levande piazza än en död. Är ju det som står mellan calcio och den totalt övermoderniserade fotbollen. Just därför är följderna av restriktionerna mot romas curva den bästa statuskontrollen vi kan få.
Vi (italien, calcio) lever. Medan man i england för länge sedan satt sig ner på ståplatsläktaren.
Å inte ens 10-0 i röva mot vare sig real eller genoa kan förändra det.
Ständigt detta roma. Är inte första gången men det är fan i mig rock n roll det här med att hålla på roma. Först efter bate kände jag att garcia måste iväg. Typ dom flesta andra kände samma sak långt innan det. Men har liksom gått för långt nu, spelar ingen roll om man tycker om eller tror på honom. Nåt måste hända. Nästan lite grann vad som helst måste hända. Och att byta en tränare som det känns som inte kommer längre, ja det är väl en rimlig lösning.
Men bröd och skådespeleri gott folk. Får inte glömmas bort. Gällde i rom förr, och mer än någon annanstans gäller det än idag. Eller tror ni verkligen zeman kom till roma för hans otroliga meriter?
Har snackats om bielsa, capello, ancelotti å nu mourinho och en uppsjö andra men här är ett vägval.
Antingen pröjsar vi vad de största namnen vill ha (inkl nya spelare) och tämjer publiken på det viset, eller så kör vi på ett zeman-val igen - spalletti. För att blidka pöbeln.
Jag tror inte nödvändigtvis det är rätt lösning men jag gillar den likafullt.
Å rock n roll till trots. Är jävligt skönt hålla på ett lag som lever. Andas. Dag ut, dag in. I symbios med livet. Dåliga dagar är följden förstörda julfester å planscher på reklamskyltarna, men hellre en levande piazza än en död. Är ju det som står mellan calcio och den totalt övermoderniserade fotbollen. Just därför är följderna av restriktionerna mot romas curva den bästa statuskontrollen vi kan få.
Vi (italien, calcio) lever. Medan man i england för länge sedan satt sig ner på ståplatsläktaren.
Å inte ens 10-0 i röva mot vare sig real eller genoa kan förändra det.
I en intervju med Corriere dello Sport så pekar Zeman på spelarnas inställning som ett av Romas problem. Man är inte redo att göra insatsen som krävs för att vinna. Frånvaron av en ”vinnarmentalitet” i Roma är det många som har snackat om genom åren.
Dels handlar det om primadonnor som vill ha särbehandling, missköter sin träning och som är respektlösa. Det vill säga tämligen oproffsiga i sitt beteende. Den biten borde en tränare kunna hantera, om han har klubbens backning.
Men en förlängning av denna inställning visar sig också i relationen mellan spelarna och tränaren. Utan tvivel är det så att spelarna alltmer står i fokus, och att deras makt har växt på bekostnad av inte minst tränarna. Zeman väljer att lyfta fram några spelare som var lojala mot honom Lamela, Marquinhos, Florenzi, och även Pjanic, trots att han klagade en hel del.
I Roma, och kanske i ännu större grad Cagliari, så har spelarna haft en galet stor makt. De kan i princip avsätta tränaren eftersom det är den enkla lösningen för klubben. Det hände för Zeman i Cagliari och i princip även i Roma.
Många undrar varför man sliter ut hjärtat ur klubben och tvingade bort Conti, Cossu och Pisano. Ovanstående är den enkla förklaringen. Annars hade man aldrig kunnat ta sig ur den situation där spelarna styrde klubben. Vansinnigt populära spelare som hade fansen med sig. Som kunde diktera villkoren för tränaren och ägaren.
Samma sak i Roma. Samma intima samspel mellan spelarna och fansen. Där tränaren och ägarna får anpassa sig efter vad de inflytelserika spelarna tycker. På gott och ont.
Spelarna agerar lojalt mot tröjan, men inte nödvändigtvis mot tränaren och ägarna. Spelarna behöver alltså inte alls vara osympatiska, men de är inte proffsigt lojala mot tränaren. Återigen för att förtydliga så handlar det mindre om egoistiska divor som enbart ser till sig själv, hur de bäst ska spela, och få mest möjliga speltid osv, utan om spelare som identifierar sig med klubben och anser sig ha tolkningsföreträde.
I Cagliari kan jag tycka att spelarna hade rätt. Cagliari spelar inte champagnefotboll, utan är kända för defensiv skicklighet och stort mod. Zeman var en felrekrytering. I Roma däremot skulle det kunnat ha slutat lyckligt eftersom de hade spelarna till det. I båda lagen var den defensiva registan negativ till Zeman. I båda lagen var den spelaren inflytelserik.
Detta är efter brytningstiden. Skiftet är redan genomfört. På gott och ont.
Under 1990-talet var det häftigt att se hur tränarna briljerade med sina system och tankar. Men samtidigt hatade jag deras fyrkantighet. Att Baggios briljans inte passade in i Lippis, Sacchis, Trapattonis eller ens Ancelottis system.
Och jag njuter idag av lojala spelare som lever för färgerna, Totti, Conti, De Rossi, Cossu osv... Men samtidigt hatar jag att överbetalda divor struttar omkring och inte lyder tränarens direktiv. Att allt fokus är på spelarna och inte på lagets resultat. Dessutom retar jag mig på hur klubbarna vill maximera sitt resultat och ofta är redo att hora ut sig.
Ancelotti har med värdighet anpassat sig till den nya världen. Zeman vägrar såklart att anpassa sig. Även om han delvis har gjort det mer eller mindre medvetet. Men 4-3-3 och offensiv fotboll är hans heliga system.
Under denna brytningstid är ultras viktigare än någonsin. De är vakthundarna. De säkerställer att eventuella förändringar sker med respekt till tröjorna. Ja, jag har en romantisk syn på skitstövlarna som står i kurvorna...
