Citat:
Ursprungligen postat av
Zcapegoat
Självlart är det så att det i den överhängande majoriteten av mord som begås finns en relation mellan offer och gärningsman (och återfallsfrekvensen för mord överlag är extremt låg), men jag delar Darwinists oro här. Det finns dock en liten klick mördare som faktiskt av olika anledningar återfaller gång på gång och där motivbilden för oss övriga inte ter sig direkt glasklar (eller är glasklar i vissa fall om man betänker alla arsenikmördande "svarta änkor" under främst 1800-talet). Av allt att döma verkar faktiskt Kristoffer tillhöra den lilla klick mördare vars återfallsrisk är betydande. Notera att han inte bedöms ha lidit av en psykos eller annat psykosliknande tillstånd under gärningen. Du pratar om förebyggande åtgärder. Visst har vi återfallande mördare som befunnit sig i ett psykosliknande tillstånd under gärningarna (Herbert Mullin t ex), och de är rätt så behandlingsbara. När det gäller den lilla klick Kristoffer verkar tillhöra blir det lite mer komplicerat. Man har funnit en viss koppling mellan den korta varianten av MAOA-genen och traumatiska upplevelser i barndomen när det gäller ökad risk för grov våldsbrottslighet. Det finns även en korrelation mellan skador i prefrontala cortex (pannloben) och bristande impulskontroll vid exempelvis aggressivitet. Det är väl ungefär så långt man har kommit när det gäller den här typen av gärningsmän. Vad tycker du är lämpligt? DNA-test, hjärnscanning och soc-utredning på alla för att sedan konstant övervaka alla som "failar"?
Min åsikt är att det är ytterst beklagligt att vi har en lagstiftning som inte gör det möjligt att skydda allmänheten från denna lilla klick vuxna, myndiga mördare när behandlingsalternativen vi har idag är hopplöst ineffektiva mot just dessa människor. Jag är inte orolig för att råka ut för dessa personligen eftersom risken för detta är mikroskopisk, men jag är (liksom jag antar att Darwinist också är) orolig å andra människors vägnar.
Sorry för wall of text. Försökte hålla mig kortfattad.
Fånga upp barn i tidig ålder som uppvisar oroande beteenden. KA har varit udda/aggressiv mot andra barn sedan dagis, det hade redan då varit klokt att utreda någon eventuell diagnos, så att man tidigt hade kunnat komma med hjälpande insatser. Hjälpa honom att hantera känslostormar och annat. Han har varit oförstådd av omgivningen i 19 år, det är många år att gå med en inneboende känsla av att inte förstå andra människor, att bli så arg, att få så starka impulser när känslan går överstyr. Det är 19 år med förvirrade känslor som bara läggs på och till slut exploderar. I efterhand går det bara att vara efterklok, för när han var barn hade man kunnat behandla den här människan och
kanske lyckats styra honom bort från våldsamma fantasier. Men utan föräldrarnas samarbete och engagemang kommer man inte långt, dessutom brukar förnekelse även ligga nära till hands hos småbarnsföräldrar. "Nej mitt barn skulle aldrig.. hon är bara lite livlig av sig.. han är inte sådär hemma.. vi har inte gjort något fel.. det växer bort" etc.
Absolut vore det - nu när skadan är skedd - bra med en lagstiftning som såg till att dessa personer hamnade under livslång vård eller bevakning. Men jag tycker inte att USA med sina skyhöga straff har lyckats så bra heller med att skydda allmänheten.