Citat:
Ursprungligen postat av
Oformad
Bedömningen gällande är dock fullständigt godtycklig och kan innebära närmast ingenting, alternativt att urban krigsföring i praktiken blir förbjuden, annat än om ser till att gå riktigt nära fienden och alltid låter honom skjuta först. Annars är ju dessa "lagar" mest avsedda för reguljära krig och förutsätter kombatanterna är två regimer som inte slåss på "liv och död" (För att formulera det lustigt.) och faktiskt har något att förlora.
Att man ägnade sig åt att terrorbomba fiendefolket under VK2 innebär inte per definition att man även gör så här. Överlag måste det ju vara ett av de mer "humana" inbördeskrigen någonsin - enligt de uppskattningar som finns är väl proportionerna döda civila:kombatanter 1:2, vilket väl snarare brukar vara 5:1 i dylika krig? Den urbana krigsföringen till trots.
Har mest svårt för hur nästa hela världssamfundet 2011 ställde sig i kör för att delegitisera Assad-regimen, i stöd för ett uppror, och sedan blir förskräckta när det visar sig att ett inbördeskrig - det antagligen vidrigaste fenomenet i mänsklighetens historia - blir blodigt känns ju lite löjligt, blodet till trots. Hade man varit beredda att sätta in trupper för att släcka elden så hade det varit en annan sak, nu är det bara fruktansvärt irrationellt. Att bomba Assadregimen till underkastelse/landsflykt var det bästa alternativet 2011 och är det bästa alternativet drygt fyra år senare...
Jag delar din uppfattning kring lagarna, och det en sak jag har funderat mycket om.
Du har rätt att lagarna är relativa och beroende av situationen - liksom vilka lagar som helst. Lagarna utvecklades i ljuset av de traditionella krigen, framförallt första och andra världskriget. Däremot har de även anpassats till att även innefatta urbana krig. Syrien använder tunnbomber, vilka är till sin natur oprecisa och tillverkade för att vålla så stor lidande som möjligt (de packas med järnskräp). Dessa släpps i områden som är packade med civila och andra skyddande grupper. Varningar till civila har inte lämnats innan attacker, förutom ett men då har den i princip varit avsedd för att få fienden att kapitulera och förlöjliga de med konspirationsteorier och hånande bilder, alltså kan det inte betraktas som seriöst eller effektivt. Assads tunnbomber träffa sällan målen, och i väldigt många fall finns det inga mål.
Syrien är en stat som bygger på att hålla befolkningen i schack genom militär och säkerhetstjänst. Det har aldrig funnits frihet i Syrien och enda sättet du kunde ha det bra var genom att underställa dig regimen. Om du inte var lojal sågs du med misstänka ögon och potentiell kollaboratör eller upprorsman. Det innebar att du blev gripen godtyckligt, torterad (ifall då du inte berättade det regimen ville höra) samt dömd på falska grunder. Detta är inget nytt om Syrien, det har alltid varit på det viset. En regim som Syrien, som ser hot överallt, kommer oundvikligen trappa upp militärdiktaturen i syfte för att konsolidera makten, och detta kommer att innebära färre fri- och politiska rättigheter för medborgare. Kristna har, enligt vad jag har hört, behandlats väl av regimen, och detta beror på att kristna själva har stöttat regimen för att alternativet anses vara en religiös diktatur eller en teokrati. Det gäller nog för alla minoriteter. Däremot har kristna som motsatt sig regimen på grund av krav på kulturella och politiska rättigheter behandlats som "terrorister". Det gäller också för kurder.
Det jag vill ha sagt är att en sådan stat har inget intresse av att följa folkrätten, varför skulle den göra det när världen ända betraktar Syrien som en skurkstat? Det finns inga incitament för Syrien att följa lagarna - varken på grund av humanitet eller på grund av att öka sin politiska popularitet i det internationella samfundet.
Edit: Angående civilian:combatant-ratio som du tar upp. Var har du fått uppgifterna ifrån? Alla dödsfall attribueras inte till Assadregimen. Det är vilseledande i en sån här lång och omfattande konflikt, samt med tanke på antalet olika parter, att använda sig av civilian-to-combatant-ratio eftersom det inte visar hur parterna har förhållit sig till folkrätten. Det kan vara en indikator i kortvariga konflikter, men även då är det inte tillförlitligt att använda sig av sådan metod. Det man bör utgå ifrån är hur attacker har skett i isolerade attacker och huruvida de har varit förenliga med proportionalitets- och distinktionsprincipen - vilka är de grundläggande principerna.