Citat:
Ursprungligen postat av
Blot-Sven
Förekommer gammaldags bördsstolthet längre inom överklassen? Är det fortfarande naturligt att reflexmässigt se ned lite på familjer med senare introduktionsdatum än den egna? Att helt skita i att den egna familjen visserligen saknar pengar eftersom namn och anor är ruggigt gamla? Helst ska släktens anfader ha adlats innan reduktionen/räfsten, typ.
Jag har förstått att den egentliga överklassen (riddarhusadel/gammalt frälse) är strikt hierarkisk i sina mellanhavanden och interna relationer. Ibland är det nog lättare att bli accepterad som etablerad icke-adlig släkt med överklasspotential och -ambitioner än som lågadlig, icke-introducerad adel och liknande. Det är vad jag tror. Så länge man inte verkar omogen uppkomling är det helt OK att ha gjort sig en hacka i näringslivet eller industrin och på så sätt bekostat en "ståndsmässig livsstil".
Och så gillar överklassen givetvis att hänga med och omge sig med sköna, prestigelösa och kul typer från alla klasser, även om sådana personer förstås på sätt och vis alltid måste finna sig i att på något plan förbli exkluderade och inte riktigt räknas, när det gäller. Jag ser själv "överklassighet" i första hand som ett hemligt handslag eller en intern kvalitet som går i arv inom familjen. Överklassen har förmodligen en väl utvecklad överklassradar som genast sållar bort den som avviker på någon punkt eller som inte känns rätt. Det är ju självklart att en i vissa avseenden sluten och i övrigt högst särpräglad social miljö som överklassens formar individer stöpta i ungefär samma form.
Ja, det här sammanfattar det, tror jag. Insiktsfullt och klarsynt. Att börd inte längre skulle spela roll, som någon har påstått här, är ju rent nys. Börd i form av stamtavla, adligt efternamn och titel, har alltid varit det finaste man kan ha, finare än pengar och höga yrkestitlar till och med. Personer som är driftiga, tjänar mycket pengar och skaffar sig en position i näringslivet och/eller samhällslivet, kan - precis som du säger - få umgås med den gamla adeln i vissa sammanhang och under vissa förutsättningar. Men alla kommer alltid att veta att det finns ett förbehåll, när det kommer till kritan.
Det är ju därför dessa self-made men (eller ibland kvinnor, men då har det snarare handlat om att de gift sig till pengar än tjänat ihop till dem själv, som Mrs O'Neill t.ex.) alltid har haft som mål att gifta bort sina döttrar med adliga (eller ännu hellre kungliga) män. För då föds dottersonen med ALLT som morfar inte hade i sin ungdom: börd, namn, titel, pengar, status, respekt, möjligheten att gå i de bästa skolorna, rätt kontakter o.s.v..
Det går förstås att gifta bort en son också med en adelsfröken eller prinsessa, men det kräver att sonen är mycket duktig och driftig i sig själv. Annars finns det en risk för löje: att folk säger att han är adelsdamens/prinsessans gigolo, alltid går ett par steg efter henne och lever på fickpengar från henne. Han får inte heller fruns titel (motsvarande för en man menar jag) eller efternamn, och inte barnen heller. Jo Madeleines och Chris' barn fick ju bli prins och prinsessa, men det stämmer inte med konvenansen, många tycker att det var fel.