Citat:
Ursprungligen postat av Daudodidi
Okej, då är det en helt annan sak.
Rent spontant så låter det som någonting man borde kunna lösa, men både du och läkarna måste ju veta bättre än mig som utomstående i detta läget.
Om så är fallet så skulle de nog antagligen kunna acceptera dig.
Här är ett klipp från en dokumentär om Dignitas och när en kvinna får hjälp. Såg ganska fint ut faktiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=vlJ8onG92ek
Tack för att du postade det klippet! Jag såg hela dokumentären sedan:
http://www.youtube.com/watch?v=52fJRnhDjmo
Jag gjorde ett misstag och utsatte mig för för mycket ljud i Oktober 2011. I vanliga fall blir man bättre och bättre med tiden såvida man inte utsätter sig för nytt buller
(disco, konsert, gräsklippare etc) eller akustiska chocker
(pistolskott, smällare etc) Tvärtemot vad jag och läkarna förväntat mig har jag istället blivit sämre och sämre - speciellt fått mer och mer ständig värk.
Eftersom det kontinuerligt blivit värre under drygt 16 månader finns det väl egentligen ingenting som pekar på att det ska bli bättre igen. Någonstans går en gräns för hörselsystemets återhämtningsförmåga, och det verkar som jag gått över den gränsen nu.
Även om dokumentären var väldigt fin och jag håller med om allt i sak att alla borde ha rätt att avsluta sitt eget liv, kan jag inte förneka att jag samtidigt grät och kände stark ångest när jag såg den.
Egentligen vill jag absolut inte dö och jag har mycket att leva för, men tack vare ett dumt misstag har jag spolierat hela min framtid, jag kan inte med ord beskriva hur det känns att bara ha sig själv att skylla från att gå från en komfortabel smärtfri tillvaro, till ett helvete som får en att överväga självmord dagligen.
Jag kunde ha levt ett bra liv om jag bara tagit det säkra före det osäkra och inte klantat till det, men jag hade ingen aning om att det kunde bli så här illa då! Men det är så fruktansvärt onödigt att mitt liv skall gå till spillo pga oförsiktighet -
jag ångrar mig varenda vaken minut!
Det är nästan anledning nog att dö - att jag inte klarar av att leva ett helt liv i ensamhet, isolation, smärta och ständig ångest över vetskapen om det liv jag kunde levt utan den sista ljudöverexponeringen.