Citat:
Ursprungligen postat av
bammerz
Jo, men det biter inte på, för det är för obehagligt att fundera över. Jag tror många tänker så: Det är jobbigt och hotfullt och tittar man ut så ser det ju ändå ut som vanligt, så farligt kan det ju ändå inte vara..? Jag tror många i krigsdrabbade länder också tänker så, tills kriget kommer till just deras bakgård.
Precis.
Någon beskrev ett stycke ur en bok om de sista dagarna i Berlin när 2:a världskriget höll på att ta slut.
Folk visste att deras trupper var besegrade, att ryssen marscherade genom landet i riktning mot deras huvudstad. Att flygräderna snart skulle bomba.
Men de tog inte in det ändå...
För allt var ju som vanligt när man tittade ut. Solen sken. Barn lekte på innergårdarna. Folk drack kaffe på caféerna.
Inte kan allt det plötsligt bli något annat. Fast man liksom vet det ändå, men tänker bort, glömmer ett tag, och så slår det en igen, skjuter bort tanken.
Jag märker att jag till och med gör det själv. Mitt land är under invasion. Det väller in muslimska män i en takt av 700 000 per år. Man borde tänka på detta varenda vaken sekund, se över sin situation, agera, planera för en framtid där Sverige inom 5 år har en muslimsk majoritetsbefolkning.
Men utanför fönster är allt som vanligt. Och man lämnar bilen på verkstad, klipper sig, handlar och allt är som alltid. Fast man VET att det är borta snart, så glömmer man.
Som att ligga i sängen och veta att det brinner i andra rummet. Men man kan liksom ligga där i nu:et och inte behöva tänka på det.
Jag tror svenne är i det läget. Vet, men tänker bort. Ser sig omkring och nöjer sig med att det ser ut som det brukar. Han vet att det är borta snart, men han försöker att tänka bort och må bra, fast något gnager så han lyckas inte.