Shields at maximum!

Nu snackar vi!

Låter som ypperlig idé!

Men solvinden? kanske dock puttar lika mycket (lite) på skeppet som gasen runt om dock... dvs gasen stannar kvar runt skeppet pga av mikrogravitationen...

Att det inte skett under rymdpromenaderna får väl anses vara ett tecken på att de inte är så många mikrometeoriter som har befarats, eller så farliga. Men pga den höga hastigheten, de kan penetrera allt i stort sett.

Hastigheten ja den kan ju variera ifrån 10 km / sek och uppåt, med sådana hastigheter så blir ju även små partiklar livsfarliga.

En mikrometeorit som väger blott 0,1 gram och färdas med 10 km / sek har samma energi som en gevärskula på 10 gram som färdas i 1000 m / sek. Hur litet är då 0,1 gram ? - ja som jämförelse väger ett tändstickshuvud ungefär detsamma.

Man har ju nattetid försökt mäta hur många meteoriter som träffar jordatmosfären och de är ju många, men å andra sidan är ju Jorden stor.

Det är ju inte så att man tar hem satelliterna när de är defekta, annars hade man ju kunnat undersöka varför de fallerat. Jag tror rätt mycket på att det är komponenterna själva som felat, tex kondensatorer var förr suspekta manicker som brukade lägga av efter ett tag, Läckage etc.


Nix pix, det funkar inte, isåfall behövs det enorma mängder gas, och den läcker ut hela tiden, nej det går inte om inte ditt rymdskepp är typ lika stort som Mars eller helst betydligt större, då kan det hålla kvar en atmosfär ( om gaserna är av en hög molekylvikt ) av sin egen gravitation.

Runt ett vanligt rymdskepp kan inte gasen bli så tät att den alls utgör någon bromsande effekt.

Kvicksilver-ide'n är dock inte helt uppåt väggarna - Det finns nämligen en intressant egenskap hos kvicksilver det är den att när kvicksilverskölden har träffats av ett föremål, rymdskrot eller mikrometeorit, och om den ej penetrerats. Man kan då smälta kvicksilvret genom att värma upp den över -39 C, då lagar skölden sig självt, fiffigt faktiskt.

Själv tror jag mest på sk sandwich konstruktioner ( tänk plywood ) , och en lämplig variant är förmodligen många lager aluminium-plåt med mellanliggande gummiskikt som är förstärkta utav kevlar eller nylonfibrer.

En ide' som jag tror skulle vara framgångsrik är att gjuta in små volframkarbid- eller stål-kulor i gummimassan, dessa kulor kommer att göra att en infallande projektil/mikrometeorit kommer att avvika ifrån en rak bana, och därmed lättare fångas upp i sandwich-konstruktionen, Men det kan behövas typ många många lager i en sådan konstruktion, kanske 100-tals ?

Vad gäller alla ballistiska projektiler såsom gevärskulor, granater osv så är annars bland annat bland de bästa materialen att stoppa dem är helt vanliga sandsäckar, Nackdelen är förstås den höga vikten. Sandsäckar är oftast bättre än pansarplåt pga att säckarna tål 1000-tals träffar, medans plåten tål bara en viss deformation över en viss gräns, sen spricker den.

Det är rätt stor skillnad mellan att skydda sig mot laddade partiklar, där ett elektromagnetiskt fält kan blockera dem, medans oladdade partiklar, projektiler och mikrometeoriter blockeras bara utav materia, ( massa ) ju tätare och tjockare desto bättre.

Man kan också tänka sig ett tjockt lager med tex typ stålull eller bomull som också tar upp energin med hjälp av sk elastisk/inelastisk spridning.

Forskningen inom detta område är ju tyvärr rätt så begränsad genom att vi inte har några kanoner som kan åstadkomma så höga kinetiska hastigheter, De nya sk rail-guns som är elektromagnetiska kan kanske nå upp till 9 km / sek, men ingen sådan är färdigbyggd ännu.

Jag har börjat att virka en sådan rail-gun utav stålull och pianotråd, hehe - , fast jag har en beställning ifrån SJ om nya järnvägsspår att virka också utav stålull som jag måste först fixa, hehe


Nix pix, gasmolekylernas medelhastighet enligt Bolzmann är mycket större än flykthastigheten i ett område med mikrogravitation, det innebär att all gas försvinner ut i rymden på kort tid.

Det är därför små himlakroppar inte kan hålla kvar någon atmosfär alls.

Rymdfärjan tog ned instrument som byttes ut på Hubble, och jag har sett en bild jag inte hittar nu där dess utsida pepprat med flera tiotals kratrar. Men utan att ha tagit någon skada annat än på plåthöljet. De vägde nog alla betydligt mindre än 0.1 gram. Åsså själva rymdfärjan så klart, men den var inte uppe mer än en dryg vecka åt gången. Det har påståtts att man knappt kan dricka ett glas vatten, åtminstone orenat i naturen, utan att få i sig mikroskopiska meteoriter som nån gång har seglat ned från kosmos.

Man kanske kan hålla kvar "atmosfären" med elektromagnetiska krafter?

Men idén kommer nog från interstellära resor i relativistisk fart, och ett gasmoln bara framför rymdskeppet. I så höga farter borde det väl fungera. Sci fi.

Här beskriver en medarbetare vid Bigelow hur deras utfällningsbara rymdstation skyddar sig med många olika lager av olika slags material som fyller olika funktion. En tredje testversion ska skickas upp, denna gång till ISS, med nästa Falcon 9 troligen i november:
http://spirit.as.utexas.edu/~fiso/telecon/Gold_7-1-15/

Mikrometeoriter borde väl vara laddade? De bombarderas själva av joniserande strålning. Hela rymdstationen blir elektriskt laddad om de inte vidtar motåtgärder.

Stoftmoln i så fall. (Elektriskt laddade) micrometeoriter mot micrometeoriter som vallas av magnetiska småfarkoster.

Ja, man kan tex jonisera gasen medans man släpper ut den ur rymdskeppet och hålla kvar denna sk "Jonosfär" med ett elektromagnetiskt fält, men felet är att det behöver vara mycket stort.


Ja, processerna i rymden gör att närapå allt blir laddat, hur mycket det vet vi inte, mer än att elektroner mycket lättare knuffas ut vilket gör alla mikrometeoriter positivt laddade. Det krävs betydligt mer energi att knuffa ut en proton, men visst finns den möjligheten också. Nackdelen är nog att dessa objekt totalt sett har bara liten laddning jämfört med massan, plus den höga hastigheten gör att ett elektromagnetiskt fält som ska klara av att "böja av" banorna för dessa måste vara dels starkt och dels monumentalt stort - Om det ens är realistiskt möjligt att designa något sådant ? Ursäkta jag låter negativ - men det är uppenbarligen ett besvärligt problem, tackolov i verkligheten verkar inte vara så stort. Förekomsten utav antalet mikrometeoriter är nog mycket svårt att bestämma, de reflekterar ju tex ej laser-strålning om de är under en viss storlek, minns ej vilken.

Undersökningar av somliga stoftpartiklar i Jordatmosfären ger vid handen att stoftets spetsiga segment är statiskt positivt laddade medans "groparna" är negativt laddade, vilket i sin tur kan göra att de kan "klumpa ihop" sig automatiskt.

En större meteorit på flera kg kan ha en kinetisk energi på > 100 ggr anslagsenergin ifrån ett skott ifrån en M1 Abrahms stridsvagn, och om en sådan träffar ett rymdskepp den slår igenom det som en skokartong. Enda skyddet mot sådant är att rymdskeppet är indelat i sektioner i hopp om att åtminstone en del av besättningen klarar sig. Eller istället att befinna sig i en grotta på typ Månen eller någon större himlakropp...

Mest tycker jag att sådana tänkta sköldar är just bara Sci-Fi-fantasier... Visst är det kul att fantisera men det är inte realistiskt ?


Hmm - ja ett gäng shepherds, fåraherdar, drönare, som sopar rent runt rymdfarkosten, nackdelen är väl det enorma antalet skulle jag tro, sen måste de ha en egen framdrivning och navigering, ett stort logistiskt problem.

kan inte den joniserade gasen släppas ut som i ett 'kraftfält' typ batteri..?
jag tror att det kanske skulle bli lite som ett batteri som drivs likt en supraledare - dvs producera solenergi i en 1:1 ratio (om batteriet får vara i rymden)

det skulle ju iaf vara ett soft motiv till att bygga en sk. rymdhiss?



ELLER.. så kanske man kan använda detta som en protonkanon? att 'batteriet' är ett kraftfält som laddar jonerna.. och sen jetstrålar ut gasen - denna gas kan vi väl antända med en statisk-laddning?
skickas denna jetstråle ut i små korta pulser, så kan väl gasen 'kretsa' runt en explosiv projektil..? som antänder hela 'paketet' ... 'hela' tiden.. eller ja.. som en automatisk laser stråle?

eller så använder man den kanske som propulsion? - genom att antända gasen med en statisk urladdning-utanför farkosten@skrovet

Hur vet man att små himlakroppar någonsin haft en atmosfär? kanske lite offtopic dock...

Hur som helst, då stryker vi den idén :-)

Något måste ju ladda batteriet och det kan man göra med solpaneler elr en fusions/fissions-reaktor. Energiprincipen gäller även i rymden. Men tex solpaneler är väldigt ömtåliga för alla typer av projektiler elr strålning, och ger som mest drygt 300 Watt per kvm ( m2 ) Inte mycket om man ska behöva pumpa ett kraftfält.

Ett plasma som är tillräckligt tunt uppför sig som en supraledare, men tappar energi genom att stråla ut en del av dess energi i form av tex radio-strålning, mikrovågor elr synligt ljus.

Ett plasma som befinner sig i rymden blir mycket tunt vilket gör att strömtätheten inte kan bli annat än mycket svag, vilket ger en ytterligare svårighet i att upprätthålla ett kraftfält - Plasmat vill så att säga av sig självt avdunsta ut i rymden


Det du beskriver är en sk jon-motor som visst fungerar, men tyvärr är kraften den ger otroligt svag, det tar åratal att accelera en sådan till höga hastigheter. Den synnerligen svaga kraften har en annan allvarlig nackdel att den inte räcker för att bryta en bana runt en tung planet, tex Jupiter. Då är det ofta bättre att ge den en ordentlig knuff med en kemisk raketmotor.

Nja att använda laser för framdrivning är ett himla slöseri med energi, åtminstone de metoder vi har idag för att få ämnen att lasra, Däremot så finns det radioastronomiska objekt som masrar, dvs det är mikrovågsstrålning som fås att lasra, det är mera energieffektivt men antennen som behövs för framdrivning lär behöva bli helt enorm.

Hittills har vi inte hittat några astronomiska källor som kan lasra, men helt omöjligt är det inte - tex två neutronstjärnor som snurrar nära varandra kan i teorin ha en så hög mekaniskt gravitationell stabilitet att emitterad UV-/röntgen-strålning kan lasra

Nej det är faktiskt en intressant fråga - man kan om man får tag på en stenbit av himlakroppen hetta upp den i en ugn och leta efter tex ädelgaser, särskilt då de tyngre ädelgaserna såsom Krypton och Xenon. Hittar man dessa så har himlakroppen haft en atmosfär någon gång. Särskilt om man kan mäta förhållandet mellan Neon/Argon/Krypton/Xenon kan man få en uppfattning om den tidiga atmosfären......

Jag går inte in på detaljerna om syre- och kväve-molekylerna, det blir lite mer komplicerat.

Helium är ofta ingen ide' att leta efter, eftersom den nästan alltid finns på alla himlakroppar, dels kommer heliumet ifrån solvinden men även ifrån radioaktivt sönderfall av himlakroppens mineraler.

Gasers medelhastighet lyder under Boltzmann-fördelningen och är temperatur-beroende och är det mycket kallt såsom tex på Pluto så är gasernas medelhastighet låg och de är sannolikt frusna och finns som is på planeten, de utgör alltså inte en atmosfär i den meningen som finns på Jorden.

I teorin kan en tänkt liten stenplanet med starkt magnetfält ha en atmosfär som mest består av en mycket tunn jonosfär liknande den på Jorden, risken är dock stor att den blåses bort av solvinden.

allt jag hitta om dessa Masrar du pratar om är detta.. och en kort blogg artikel ifrån 2005 - kan jag läsa mer - någonstans?

Masrar - http://arxiv.org/abs/astro-ph/0506245
"Extremely Luminous Water Vapor Emission from a Type 2 Quasar at Redshift z = 0.66"
vad betyder detta redshift Z = 0.66? original' deplacement i z-planet, på 66%? aka 2/3?

1)
1)Kan man binda plasman i en gravitationell 'brunn'? - eller kommer plasman ändå att vilja sprida ut sig?

Om den går att binda i en brunn...
jag gjorde en 'tankeövning' för mig själv, förut - där jag beräknade hur 3 identiska trissor(som snurra i samma hastighet-med samma vikter) kunde få 5 olika egenskaper, beroende på hur jag gick tillväga när jag smälte 'bort' 1 vikt, med laser.



2)
jag tror inte antennen behöver vara enorm? ..
jag tror att vi måste binda vår plasma så att den inte flyr.. kan den inte fly någonstans... så måste effekten kunna amplifieras enormt mkt? och därav behöver inte storheten "enorm" betecknas ihop med vår antenn?

Här finns mer att läsa om masers:
https://en.wikipedia.org/wiki/Maser
https://en.wikipedia.org/wiki/Astrophysical_maser
De är motsvarigheten till lasers fast i mikrovågsområdet, radiovågor, som det nu ser ut så kan man inte få någon hög energitäthet i en sådan, men eftersom tex Kvasarer är gigantiska astronomiska objekt så blir ändå energifluxen i en sådan maser mycket mycket stor,

Mera forskning på astrofysiska masers kommer att bli mycket intressant, framförallt utgör masrarna väldigt exakta mätobjekt som kanske kan ge mycket bättre mätvärden än vid synligt ljus.

Dessa masers kan sägas vara en naturlig motsvarighet till lasers, fast det är mer en tillfällighet att de uppstått. Att de uppstått beror på att det föreligger gynnsamma förhållanden i somliga astrofysiska objekt ute i Universum

Z-talet är inget annat än ett mått på hur stort rödskiftet är, dvs hur fort det studerade objektet rör sig bort ifrån oss, enkelt uttryckt.

Jag vet ej vad du menar med en gravitationell brunn ? För att du ska kunna ha ett gravitationsfält så måste det finnas mycket massa, runt en vanlig satellit ellr rymdskepp så är fältet mycket mycket svagt, så svagt att det kan just inte hålla något alls kvar i omloppsbana. Därför det kallas för tyngdlöst.

Nackdelen med att göra plasma experiment härnere på Jorden är att själva vakuum-kammaren utgör en inneslutning av plasmat och det kan ju tänkas att det uppför sig annorlunda i rymden. Det finns säkert spännande experiment man kan utföra i rymden angående att skapa ett plasma runt farkosten, Tex att kunna mäta hur mycket det avdunstar eller flyr ifrån farkosten. Det lär nog aldrig gå att få någon större täthet på ett sådant trots kraftiga magnetfält etc att det kan utgöra något effektivt skydd så som en Sci-Fi shield är tänkt.

En annan nackdel med att skapa ett plasma runt sin farkost är att du antagligen gör dina egna instrument helt blinda, du kan tex inte kommunicera elr navigera pålitligt etc. Dessutom kan du ju rentav bränna sönder dina egna solpaneler etc,

I och för sig kan man ändå ägna sig åt tex tröghetsnavigering plus sk död räkning men det är i längden inte att rekommendera, eftersom felen förstoras hela tiden, så länge plasmat är aktiverat. Tills du stänger av plasmat och återigen kan kontrollera navigeringen emot stjärnorna, och andra himlakroppar.

Om en Sci-Fi shield ska konstrueras så bör det vara en design som är självuppehållande och helst också självpumpande, men här är omöjligheten att uppnå någon större täthet (density) en så att säga rätt meningslös ansträngning att skydda sin farkost.

Som exempel så är plasmat inne i Solen inte heller så särskilt tätt, det har lägre densitet än tex vatten, men genom att Solens plasma är så stort och djupt så blir det effektivt ändå, i att tex kunna fånga alla partiklar.

Jag vet ej hur du menar om snurrande trissor osv - Man kan ju med centrifugalkraften (centripetal-acceleration) simulera ett gravitationsfält men det är inte riktigt detsamma. Tex så är centrifugalkraften orienterad efter rotationsaxeln medans gravitationsfältet är orienterat enbart efter masscentrum.

Det är i praktiken ett avståndsmått. z=0.66 verkar motsvara cirka 6 miljarder ljusår. Så många år som fotoner som är så rödförskjutna har färdats, själva konceptet "avstånd" blir komplicerat där ute i den krökta expanderande rumtiden. Astronomer talar om rödskiftning därför att det är det de kan mäta direkt, avstånd är en tolkning man kan göra baserat på det. På liknande sätt som man kan mäta hur ljusstarka stjärnor är i skenbar magnitud, medan deras verkliga storlek och avstånd är mer osäker.

Horisonten för fotoner i universum är rödförskjuten z=1100. Där är den kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen (på ungefär samma frekvens som din mobiltelefon), då och där universum var bara 0.00038 miljarder år gammalt och för tätt för fotoner att förflytta sig mer än bråkdelar av millimetrar, ungefär som inuti Solen idag. Men redan 0.66 är far far away. Tänk dig att de fotonerna har färdats så länge så långt att själva rummet de passerat genom har expanderat så mycket att blåsipporna blivit röda som rosor.

1.jag tänkte 'bara' svara 'lite snabbt', på just detta.. just nu ikväll...
2. Såhär menar jag med snurrande trissor osv.. och - mitt tankeexperiment är väl inte riktigt samma sak som "centripetal-acceleration"?
3. jag instämmer inte i detta om att orienteringen inte kan vara 'densamma' - låt mig förklara varför jag tycker att det du skriver inte riktigt stämmer... det emot slutet är väl mest aktuellt.. det första bara för att det var 'dna'skruven.. självaste höljet .. *är någonstans i något kladdigt notepaddokument.. eller om detta var höljet och det andra är skruven.. (?) *



OM vi har en 'massa' identiska trissor som i sin tur har identisk vikter uthänga på sig... trissorna är 'perfekta' kloner. vi trissar upp våra trissor och alla dessa får samma spinn/hastighet....

eftersom alla våra trissor är perfekta kloner och har samma ursprungs hastighet('spinn') så kan vi reglera hastigheten och därmed deras rörelsemönster genom att ta bort vikterna.

Hur gör vi det?
jo.. vi kan göra på flera sätt.

Men.. kan vi göra det med.. värmestrålning? (tanke experiment för att kunna 'omvandla' elektromagnetiska 'man made' till .. 'universe made'...)

detta gör vi genom att ex. stå över trissan med en stark laser?
vi riktar den längst med trissans kropp - vi behöver inte ens rikta den en bit ut ifrån kroppen - men vi gör det iaf, ingen atmosfär vid kopplingen.




"svag koppling" - gravitations "brunn" åt plasma - lasern bränner igenom kopplingen, trissan kommer att accelerera för varje varv som kopplingen håller - denna tillfälliga acceleration sker i steg, varje steg är ett varv och varje steg har en energinivå som bestäms av kopplingens styrka, dessa steg kommer att förflytta trissans mittpunkt, som sedan likt en fjäder snärtar tillbaka när kopplingen bryts, vikten och trissan kommer att fördela energivolymen sinsemellan, vikten kommer inneha en negativ laddning och trissan positiv - trissan kommer få en lutad axel bort från rotationsriktningen, vikten får en speglad axel av trissan, vi får två nya konstanter med parallella omloppsbanor(?) fast i motsatta färdriktningar ?

Men deras gravitationella "mittpunkt" i rummet är densamma.. de både objekten upptar alltså samma 'viktkapacitet'? men över en större volym?


har vi en trissa med flera vikter(dvs kopplingarna) och har tillräckligt många vikter som slungas iväg,
kan vi här bygga ett 'gravitationsfält' som vi kan använda för att förflytta massa om vi introducerar massan på utkanten av vårat tanke experiment?

i mitt huvud så blir varje vikt som en sorts drivaxel som har en gravitationell 'vevstake'?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjulaxel_(t%C3%A5g)
nu är såklart tåghjul vikt-balanserade att fungera i par - men ist för att para ihop vevstakarna.. så är de seriekopplade (likt bandvagnshjul)

vår 'vägbana' (gravitationsböjning) kommer då att se ut som en 'hockeyrink' - i profil..!
'massan' dvs plasman vi transporterar (transporterar vi i liknelsen - på utsidan av rinken - dvs på publiken-sidan...)
Denna plasma, måste väga mindre än vikterna, som är i omloppsbana - eftersom det är vikterna som skapar gravitationsfält, som kommer push-N-pull:a det vi vill transportera. (läslasman)

betyder det att;
0. vi har byggt en 'oval newton-vagga' - som hålls ihop av 'ett' gravitations-'kors'-axel
1. massan:s(varsblirtransporterad) -'vikt' måste vara mindre än triss-vikternas 'viktkapacitet i det fria'
2. desto mindre viktkapacitet vi transporterar - ju snabbare snurrar våra "tåghjul" - desto kortare kommer vår transport tid att bli - för 'massan' "masscentrum" kommer i kontakt med 'nästa nav' gravitations-kraft tidigare.

vilket borde göra så;
1 - vår plasma pumpas runt med en jävla fart?
2 - denna plasma borde gå att styra genom att 'ta bort' en vikt i vagg-systemet..(vilket förbrukar vaggan iofs)