Shields at maximum!

Laser blir värme, det är rejält kallt i rymden... klart du hinner att "lossa, spränga" en bit av ditt skydd och sensorer ger detta reactive armor en färdväg som täcker lasern...

Du har alltså en "täckplåt" som kan "skjutas/sprängas" iväg om en laser träffar...

Iofs när jag tänker på det så gör det ingen större skillnad... den kommer ju så småningom om bränna hål på denna också... hmm...

Skulle det inte fungera att ha någon flytande material som blixtsnabbt kunde bilda 'denna plåt' via lokala elektro/magnetiska spänningsökningar? typ.. kanske går det att 'punktvärma' med polariserat ljus.. om det är någonsorts detektor som kontrollerar effekten?

tänk er att kvicksilver får flyta helt fritt i ett rum.. det är kallt och därför är kvicksilvret i en gitterformation (kristallstruktur?) det värms upp av dessa strålar ni disskuterar.. och kristallstrukturen i kvicksilvret blir nu mer åt -plasma hållet.. ? det blir en släöt yta iaf.. och skulle kunna vara en bra formmall till en sköld? typ faradays cage (stavning!!?)=)

Faaan! det låter ju som en grym idé!

Då kvicksilver är reflekterande så enbart det göra så att det blir mycket mindre värme av lasern...

Man har typ fickor där man pumpar ut kvicksilver när man kommer till 2.7 kelvin så fyller man dessa med het kvicksilver som stelnar till en sköld... och man har mer på lager typ...

Sedan om den är bra på att sprida värme (det borde det vara) så är detta i en riktigt bra sköld tror jag för värme (laser)...

ok.. you lost me with "det låter ju som en grym ide"... sådär säger aldrig någon till mig :P

men det är bara till att starta företag så kommer jag och hjälper dina produktutvecklare!

Vi skall bara göra det NASA gör först, sedan skall vi fixa en (läs flera) radar (enkelt dock, har kompisar som löser det) och en (flera) laser som faktiskt tar hand om riktigt jobbiga större objekt...

Sedan fixar vi en kvicksilver sköld (detta låter bättre och bättre) som tar hand om inkommande värme/laser via reflektering samt värmespridning...

Ja så var det den dära fusions reaktorn för att faktiskt få lite energi att driva skiten också :-)

Dock är fusions reaktor inte jätte långt i framtiden... om några år är det win/win... dvs det du matar in får du ut... några år till tror dom att dom faktiskt kan få mer ut än vad dom matar in... och voila... 30 år till kanske... då är den självstartande.... jaja drömma kan man...

Då kan vi kanske säga: "Shields at maximum!" all power to the shield! :-)

Vad gäller EMP uppstår den bara i atmosfären, utifrån jonisation av denna på ett assymetriskt sätt. Assymetrin uppstår genom att det är färre joniserbara molekyler ovanför kärnladdningen (mot rymden) än under den (mot marken) då ju atmosfärstätheten sjunker med höjden.
Således, ingen EMP effekt av att detonera en kärnladdning i rymden.

Röntgenstrålning: Heltäckande skydd från atmosfären.

Gammastrålning: Uppstår från infallande mycket snabba kärnpartiklar som faller in i
jordatmosfären. Dessa kärnpartiklars ursprung är vanligtvis från en supernovas extrema miljö.
Kan nå markytan och kallas då "kosmisk strålning".

Lasersatellit:
Jo, just lasersatellit, men markbaserad för just möjligheten till den enorma energipumpningen. Var projekt i USA:s "Starwars projekt" och lämplig kandidat var just frielektronlasern. Fördelen är att laserstrålen färdas med ljusets hastighet och inte med en betydligt mer begränsad hastighet hos en projektil.

Ballistik (alltså, kastbana) verkar på alla föremål som utsätts för gravitation. Närheten till Jorden och månen utövar detta. Laser behöver inte vara synligt ljus som ju speglar kan reflektera. Det kan vara allt från gamma till radiostrålning.

Reactive armor kan vara intressant, men är en högteknologisk teknik.

Projektiler med väldigt hög kinetisk energi kan man inte stoppa på annat sätt än genom att gömma sig i en grotta på Månen eller tex inuti en asteroid, eller ha ett jättetjockt betongskal, elr pansarstål

Kvicksilver som skydd mot kinetisk energi är ungefär 15 % effektivare än bly men också är det tyngre i samma mån, skulle nog kunna tänka mig att vanligt pansarstål är egentligen betydligt bättre.

Även tex meteoriter och rymdskrot kan ha mycket hög kinetisk energi. Jag har svårt att om man nånsin kan bygga en laser som är stor nog att förinta sådant.

Reaktivt pansar ( reactive armour ) fungerar möjligen vid 1-3 träffar --- blir det fler träffar så går projektilen igenom.


Eeh jag glömde ju en del om detta, ids inte leta om EMP, - men strålningen i sig utav kärnladdningen, gamma-, röntgenstrålningen, protoner och neutroner mfl bör räcka att slå ut de flesta satelliter, men jag vet inte om på vilket avstånd strålningen är tolerabel. Dvs om strålningen räcker för att slå ut satelliter i den sk geosynkrona banan på cirka 36000 km höjd ?

OBS det blir inget karakteristiskt svampmoln utav en kärnladdning i rymden, molnet blir sfäriskt och dras sakta ut till elliptisk form och kommer att snurra runt jorden ett tag innan det dras ut som ett band kring Jorden. Svampmolnets form bildas av att det stiger uppåt i atmosfären. Vår atmosfär är tillräckligt tät för att skydda mot denna strålning som molnet avger utom den strålning som sker precis i detonationsögonblicket.

Atmosfärens skyddande effekt motsvaras av samma täthet som vatten - cirka 10 meters vattendjup - om jag nu minns rätt.


Laser har ännu inte kunnat byggas för varken röntgen- elr gamma-strålning och det är möjligt att det inte heller går, Sk synkrotron-ljus kan i teorin fås att lasra - en sådan anläggning ( MAX IV ) håller ju på att byggas i universitetsstaden Lund i Skåne, Men energi behovet för en sådan placerad i rymden blir ju enormt stort tyvärr, och det blir ju onekligen en ömtålig konstruktion, svårt att skydda den. Dessutom tror jag att den i Lund inte kan ge någon större röntgenlaser-affekt.. Stora lasrar är inte några enkla prylar, pumpningen är som sagt en mycket energikrävande process, i de flesta fall så går större delen av energin förlorad.

Man kan i teorin bygga en röntgen laser men det enda sättet att pumpa dem som man vet just nu är med en kärnladdning men då går ju hela lasern sönder, alltså ett ettskottsvapen.

Nackdelen med en fusionsreaktor om bord på en sådan lasersatellit är att den måste bli stor, och dessutom göra sig av med en hel del överskottsvärme så mycket att att den blir mycket lättupptäckt med IR-detektorer på andra satelliter.

Att pumpa en stor laser ifrån Jorden verkar ju klumpigt, det behövs isåfall ett flertal speglar också i omlopp, ett väldigt svårt projekt att få att fungera bra.

Ang pumpningen ( excitering av det lasrande ämnet ) av laserna, lasermediumet, är i sig en energi krävande process och just nu finns det inte några metoder att kringgå den stora energiåtgången.

Mikrometeoriter har å ena sidan aldrig skadat någon astronaut eller (vad man vet, men det är svårt att veta varför en satellits delsystem plötsligt slås ut) satt någon rymdfarkost ur funktion. Men å andra sidan har mikrometeoriter fullständigt pulveriserat alla stenbumlingar på Månen(!) förutom de som kastats upp runt de yngsta kratrarna. Så de kan kanske bli ett problem för långvarig eller storskalig rymdfart utanför LEO.

Jo visst är det så (ang ballistik)... Gravitation existerar i någon form överallt :-)

"Speglar" reflekterar dock icke synbar laser också dock... men visst högre spektrum ger ju mindre tilll ingen verkningsgrad.

Nej visst är det så, vikt/energi är rätt avgörande helt klart...
Men man får tänka utanför boxen :-)

Och tanken är att man skall klara sig från så mycket hot som möjligt i ett rymdskepp...
Det NASA försöker med är väl någon form av strålningsskydd antar jag... och det är en start...


Japp, helt klart... men återigen så tänkte jag mer på en resa till exempelvis Mars där det just nu på vägen är väldigt lite rymdskrot (ännu...) men säkerligen en del metoriter (i små och stora storlekar)... Laser kanske inte behöver förinta utan få den att byta bana tillräckligt långt ifrån "skeppet" så den missar... det vill jag också kalla en "sköld"...

För att skydda ett långresande rymdskepp som inte längre accelererar så skulle man kanske kunna spruta ut ett gasmoln (en slags atmosfär) runt om sig i vilket mikrometeoriter brinner upp som meteorer. Allt annat än praktiskt idag, men det tycker jag låter som ett exempel på att interstellära farkoster kan skydda sig mot det problemet.
"Tänka utanför sfären", heter det sedan Copernicus gav ordet revolution en ny mening.