Wikileaks grundare Julian Assange eftersökt för våldtäkt i Sverige

Ännu en detalj från de första dagarna:


Hur kan han ha fått intrycket att det ska ha varit så grovt? Eller bluffar han? Till och med Marianne klassar den ju som "mindre grov", och Finné och Irmeli såg ingen våldtäkt alls.

Anna ska ha varit himla arg på Assange efter att ha pratat med Sofia. Kan Sofia ha blåljugit ihop något, kanske som hämnd, något som fick Linda "rörande överens" med alla hon informerade? Men Finné som läst Lindas PM verkade inte ens där ha sett något som tydde på brott.

Fritz har f.ö. varit väldigt tyst på sista tiden. Kanske känner hon sig mindre självsäker nu när hon inte längre får stöd av Annas hjälpanklagelser.

En informell informationsväg kan ju ha varit att Sofia först överdrivit händelsen för Anna över telefon, och Anna sen i sin tur "vittnat" om detta för vänner, polis och Borgström. Sofia kan själv ha sagt helt andra saker till polisen, som trott att det Anna fick höra var sant och måste tas på allvar för att Sofia inte vågade säga "sanningen" till polisen. De agerar utifrån den värsta versionen.

Det är väl rätt safe för Sofia att överdriva när hon pratar med en privatperson som Anna? Inte som att ljuga för polisen. Det kan till och med ha varit en svartsjukehandling för att få AA och JA att bryta upp, och JA att återigen uppmärksamma henne.

Citatet är från maj 2011 (#31130), men vi tycker det finns en viss aktualitet genom att 'trenterx' nämner Carl Höglund, säkerhetschef hos MTG.
I tråden om bedragaren Manuel Knight har vi tittat litet närmare även på CH och konstaterar att han i sitt CV anger att kan genomgått Manuel Knight Academy -ett bolag som ägs och drivs av en person som falskeligen utger sig för att vara psykolog och f d elitsoldat i amerikanska Special Forces. Inget av detta är sant!


Carl Höglund som anger sig vara certifierad säkerhetschef har alltså blivit lurad/bländad av en bedragare -en bonnfångare som opererar i miljonklassen. Det är humor!
Att även Domstolsverket glömt att kolla vad Manuel Knight är för en skojare är ju däremot djupt oroande, inte minst med tanke på hur illa ärendet JA hanterats.

Länk till tråden om bedragaren Manuel Knight: (FB) Manuel Knight
I inlägget #136 diskuteras Carl Höglund.

Fem år sen: Fredagen den 3/9 2010

Wikileaks

Birgitta Jonsdottir går ut som Wikileaks-representant och kräver JA:s avgång. "I have strongly urged him to focus on the legalities that he’s dealing with and let some other people carry the torch." I samma artikel har man även pratat med en anonym Wikileaksorganisatör (som väl verkar vara Domscheit-Berg) som säger

Media

I Expressen skriver Leif Brännström och Micke Ölander "Därför dröjer Julian Assange-utredning". Där står att det var Mats Åhlund som beslutade att Eva Finné skulle ta över ärendet efter att ha fått ett samtal från Anders Perklev. Artikeln menar att det gjorde att ärendet blev konstigt.

"Mayito" kommenterar efteråt om hur "den gamla 'Säpoagenten' Leif Brännström gjorde comeback som reporter":

Expressen berättar också om om förhöret igår och Silbersky uttalar sig om att Assange däremot inte kallats till något nytt förhör, vilket han tycker är konstigt.

Jag tänker göra något så ovanligt som att nästan försvara Marianne. Jag tycker naturligtvis att hon är en osannolik idiot, men ändå:

Kan det vara så att hon till en början inte ansåg sig ha grund för brottsmisstankegraden "sannolika skäl" men att de rätt utförliga förhören med journalisterna JW och DB ändrade detta?

Dessa förhör genomfördes den 20 september men skrevs inte ut förrän den 23 september, en torsdag. Kanske såg hon det som taktiskt att förhöra dem båda samma dag (det var bara 10 minuters intervall mellan förhören) för att förhindra att de pratade ihop sig mellan förhören. JW hade varit utomlands och kunde inte ha förhörts så mycket tidigare. (Jag vet dock inte exakt när han kom tillbaka till Sverige.) Förhören är långa, upptar tillsammans 45 sidor i HäPM, och kanske är detta anledningen till att de tog flera dagar att skriva ut från ljudbanden. Marianne ville ju inte blanda in fler än nödvändigt, så det var troligtvis samma person som skrev ut dem.

Efter att förhören skrivits ut hade Marianne kanske en del av torsdagen + hela fredagen + en del av måndagen till att läsa och fatta beslut utifrån dessa, förutsatt att hon inte jobbade under helgen.

Kanske, kanske, la hon verkligen till den sista brottsmisstanken och stärkte brottsmisstankegraden för vissa av brottsmisstankarna måndagen den 27 september, och ansåg sig därefter ha stöd för en häktning, alternativt anhållan för förhör, om det är någon skillnad. För nu var hon redo. Hon verkar ha haft som idé att först förhöra vittnen för att ha material att konfrontera den misstänkte med under förhör. Nu plötsligt blev hon skyndsam, men krävde samtidigt att förhör skulle hållas i Sverige, med den misstänkte frihetsberövad.

Inte så att jag försvarar detta, men det kan ha varit så hon tänkte. Mån om sekretess som hon var ville hon till varje pris undvika att information om hennes anhållan skulle läcka, så kanske att den inte blev fri för vem som helst att läsa i "systemet" och nådde därför inte Arlanda-polisen i tid.

Samtidigt verkar det lite orimligt, dock inte omöjligt, att hon inte kände till hans inplanerade Berlinmöte. Och inte verkar hon ha varit särskilt ärlig gentemot Hurtig, men hon var som sagt hyperparanoid vad gällde läckor och var därför kanske både snål och vag med information, vilket kan ha varit en anledning till att hon ibland föredrog samtal över telefon hellre än skriftlig kommunikation.

Detta försvarar inte på något sätt hennes agerande efter den 27 september, men skulle kanske kunna förklara en del av hennes agerande fram till detta datum och dess påstådda anhållan.

Väskstölden passar inte alls in i detta, men vi vet inte om Marianne är insyltad i den. Ironiskt kanske, om det var väskstölden/beslaget som fick Assange att fatta misstankar och bli mer försiktig med att återvända till Sverige på Mariannes direktiv.

Som sagt, inget av detta ursäktar hennes snart femåriga förhalande efter den 27 september 2010.

Edit: Fast jag missade förstås den springande punkten om "allvarligt brott för vilket det är föreskrivet minst två års fängelse". Det måste alltså ha rått tvivel om detta, trots att våldtäktsanklagelsen återupptagits. Borgström pratade väl på ett tidigt stadium om ett års fängelse som troligt straff? En mindre grov våldtäkt är alltså inte ett allvarligt brott, eller ... ? Eller tvivlade till och med Borgström på att det var våldtäkt? Kanske försa han sig där. Mycket förvirrande. På vilket sätt kan det ha varit "uppenbart att skäl till häktning saknas" i deras ögon?

Frågan är om detta är normalt under överprövning, att saken först granskas i några veckor innan ett eventuellt beslut om anhållan görs. Eller är det normala tvärtom att en person anhålls i samma ögonblick som en överprövning påbörjas?

Det som ohjälpligt punkterar den teorin är som jag ser det MNs SMS den 12 oktober 18.53. För då SMSar hon Mats Gehlin om samtalet med Hurtig: "Jag nämnde att vi måste överväga häktningsframställning och efterlysning om det inte går att komma framåt på annat sätt." Att hon i de läget dels inte skulle meddelat Hurtig att anhållan redan skett vore djupt oetiskt därför att Hurtig bl.a. skulle riskera uteslutning ur advokatsamfundet om han förhandlade med kännedom om detta, dels skulle föra sin medarbetare bakom ljuset om att en anhållan existerade (vilket skulle kunna leda till formella fel i processen), verkar fullständigt orimligt.

Notera, detta resonemang har inget med övervägande om anhållans syfte att göra, utan enbart hur den administrerades.

Den mest naturliga anledningen till dateringen den 27 är säkert att det var "bäst" för MN.

Möjligtvis går det att argumentera att det är skillnad på anhållan och häktning:

Anhållande är ett provisoriskt frihetsberövande i avvaktan på häktning. Beslutet fattas av åklagare, genom att antingen låta ett gripande övergå i ett anhållande eller att anhålla en person i sin frånvaro. Anhållande förutsätter att åklagaren bedömer att det finns skäl för häktning (se nedan).

Domstolen kan på begäran av åklagaren fatta beslut om häktning.
Häktningsförhandlingen sker i domstol, senast fyra dagar efter gripandet. Det ska finnas sannolika skäl för att den misstänkte har begått ett brott som kan ge fängelse i minst ett år. Dessutom ska det finnas risk för att den misstänkte avviker, fortsätter att begå brott eller förstör brottsutredningen.

http://www.aklagare.se/Om-oss/Fragor-och-Svar1/Brottsutredningen/Vad-ar-det-for-skillnad-mellan-gripande-anhallande-och-haktning/

Kan det vara så att hon anhöll honom, men att det inte just då ledde till en "häktningsframställan" (vad det nu är - jag är inte så hemma på termerna)? I så fall undrar jag hur länge den anhållan kan ha ansetts aktiv eller giltig. Förföll den automatiskt efter ett tag, eller drogs den tillbaka utan att någon tidpunkt för detta är känd? Hon kanske inte såg det som oetiskt att inte meddela Hurtig. Jag antar att anhållan enbart var giltig inom Sverige.

Genom sin anhållan ska hon alltså ha bedömt att det fanns skäl för häktning, men ännu inte begärt av domstol att fatta beslut om häktning. Hon har gjort en (hemlig?) anhållan, och hotar med häktningsförhandling och efterlysning.

Den 27 september ska hon också ha tagit beslut om att DNA-testa Assange. På den punkten har hon underligt nog inte ändrat sig, trots att DNA togs av brittisk polis i december 2010.

Kan en anhållan sekretesskyddas fram till dess att den verkställs?

En anhållan gäller i tre dagar, sedan måste åklagaren bestämma sig för om personen ska häktas eller släppas fri. Just den regeln tror jag att de flesta åklagare följer rätt bra.
http://www.aklagare.se/Om-oss/Fragor-och-Svar1/Brottsutredningen/Hur-lange-kan-man-sitta-anhallen/

Kan en anhållan vara hemlig? Intressant fråga.
Kanske finns det någon juridiskt kunnig som kan svara på det.

Fem år sen: Lördagen den 4/9 2010

Palatsrevolutionen i Wikileaks fortsätter, där en del försöker minska Assanges roll och access till Wikileaks-resurser. The Daily Beast berättar.

Men för en anhållan i frånvaro så räknas de tre dagarna först från det att personen grips, om jag förstått saken rätt. En anhållan i frånvaro verkar alltså kunna gälla (långt?) mer än tre dagar.

... En misstänkt kan dock även komma att anhållas i sin frånvaro och då verkställs anhållningsbeslutet av naturliga skäl inte förrän ett tag efter det att beslutet fattats. En misstänkt får inte lov att vara anhållen under hur lång tid som helst. Åklagaren skall senast klockan tolv den tredje dagen efter det att anhållningsbeslutet skedde (alternativt när anhållningsbeslutet verkställdes, ifall det rör sig om olika tidpunkter) göra en så kallad häktningsframställning (begära att den misstänkte skall häktas) hos domstolen. Domstolen skall därefter utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan och besluta ifall den anhållne skall häktas eller inte.

http://www.lag24.se/a/frihetsber%C3%B6vande;-gripande,-anh%C3%A5llande-och-h%C3%A4ktning

Anhållningsbeslutet kan verkställas efter det att anhållningsbeslutet skedde, och då verkar det vara den senare tidpunkten som gäller.

Eftersom han var häktad i sin frånvaro, inte bara anhållen i sin frånvaro, när gripandet/överlämnandet i UK skedde i december 2010, så räknas nog detta inte som verkställande av en anhållan. Anhållan kommer alltså aldrig att verkställas eftersom den "övergick" till häktning i frånvaro och efterlysning? Och för häktning och utlämnande gäller tydligen lite andra regler.

Man ska inte glömma bort att en åklagare har flera alternativ att ta till. OM nu inte anhålla eller häktning skulle varit aktuellt just då, den 1 sep 2010 eller dagarna därefter. Återigen ur rättegångsbalken :

25 Kap. Om reseförbud och anmälningsskyldighet

1 § Om någon är skäligen misstänkt för ett brott på vilket
fängelse kan följa och det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan
omständighet finns risk för att han eller hon avviker eller
på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff men
det i övrigt inte finns anledning att anhålla eller häkta den
misstänkte, får han eller hon, om det är tillräckligt, i
stället
1. meddelas förbud att utan tillstånd lämna anvisad
vistelseort (reseförbud), eller
2. föreläggas att på viss ort och vissa tider anmäla sig hos
Polismyndigheten (anmälningsskyldighet).

Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller
anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den
misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig
lagföring eller straff.

Finns det skäl att häkta eller anhålla någon, men kan det
antas att syftet kan tillgodoses genom reseförbud eller
anmälningsskyldighet, får beslut om detta meddelas även i
andra fall än som avses i första stycket.

Reseförbud eller anmälningsskyldighet får åläggas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt
som den innebär för den misstänkte eller något annat
motstående intresse.


Så för att undvika att den misstänkte, även om det bara skulle handla om skäligen misstänkt, lämnade landet eller påverkade utredningen så borde eller rättare sagt skulle Marianne Ny belagt JA med åtminstone reseförbud. Detta måste varit en självklarhet med tanke på att hon själv återupptagit förundersökningen om våldtäkt och utökat AAs anmälan till att gälla olaga tvång och sexuellt ofredande. Med andra ord ganska allvarliga brott.

Dessutom saknar ju JA fast adress i Sverige, vilket i dom flesta fall automatiskt blir reseförbud för vilket skitbrott som helst. Kommer ihåg en händelse för några år sen. En italiensk familj var i Sverige på husbilsemester då herrn i familjen blev anklagad för stöld. Det slutade med att han och familjen var tvungna att stanna i Stockholm en vecka extra i väntan på att saken blev utredd. Utredningen visade att inget brott var begånget och möjligen fick han kanske en ursäkt, vad vet jag, men det blev en stor nyhet i italiensk media.

Fast då hade JA inte kunnat lämna Sverige och Marianne Ny varit tvungen att förhöra, och efter det besluta om nedläggning eller visa upp sitt fantastiska case för hela världen. Tror inte den tanken var speciellt lockande för NY.
Och hemska tanke, flyktfaran var borta, ingen efterlysning med "red notice", inget Interpol och inte heller några 5 år som häktad i sin frånvaro. Näääe det var inget som tilltalade överåklagare Marianne NY.

Till en början verkar det alltså som om Marianne inte velat ta till alltför kraftfulla medel, inte ens ett reseförbud. Kanske valde hon anhållan eftersom det var ett beslut hon kunde ta alldeles själv.

Enligt http://gymnasieinfo.se/yrke/435;jsessionid=DFCE10CF4B769E95B813530B085B4FE1 så är reseförbud och anmälningsplikt, liksom häktning, något åklagaren måste begära av en domstol att den ska godkänna. Anhållan verkar vara det enda (?) som hon alldeles själv, omedelbart och enväldigt kunde besluta om, vilket mycket väl kan vara skälet till hennes val av tvångsmedel.

Inför en domstol kan åklagaren begära att en misstänkt ska frihetsberövas (häktas) eller få reseförbud och anmälningsplikt hos polisen. Åklagaren kan också begära en husrannsakan hos en misstänkt för att säkra bevis. Domstolen beslutar om åklagarens begäran ska bifallas. Det beror på vad åklagaren framför till rätten och vad den misstänktes försvarare lägger fram.

När det sedan blev dags för häktning och efterlysning insåg nog Marianne att hon inte hade så mycket att komma med, så då fick hon skruva upp anklagelserna och göra saken sju resor värre för att ha en chans att få igenom ett domstolsbelut till hennes fördel. Det var ju trots allt ett fall som lagts ner av Finné.

Genomgående så har ju Marianne varit ganska ovillig att vilja få saken granskad av andra, vilket skulle vara en nödvändighet till exempel för nyttjandet av MLA. Men en anhållan kunde hon alltså besluta om alldeles själv. Den hemliga anhållan kunde dock aldrig verkställas. När blev den känd, egentligen?

Efter att anklagelserna skruvats upp för att få igenom ett häktningsbeslut i domstol så blev allt väldigt besvärligt eftersom hon inte hade grund för alla sina överdrifter, de som kommit till för att lura domstolen att säga ja till hennes önskemål. Därför har de nu i över tre års tid inte kunnat göra annat än skakandes på huvudena muttra Mon Dieu! till varandra. De ber intensivt om Guds ledning ut ur kaoset, men än så länge inget bönesvar. Vad annat kan de göra? Marschera sju varv runt ambassaden i hopp om att väggarna rasar? Allt är tydligen bättre än att under anständiga förhållanden nedlåta sig till att genomföra ett förhör. Mon Dieu!

Lurat domstolen? Med tanke på att detta har avhandlats ända uppe i HD så kan vi knappast prata om att domstolen blivit lurad. Sen är det så att det handlar om häktning, inte rättegång, så om det går vidare kan han givetvis både frias och fällas. Men under 5 års tid har han agerat på alla sätt och vis som om han har begått brotten.