Publicistklubben, samlingstråd

Med risk för amatörpsykologisering (å andra sidan är det en journalistisk paradgren, så låt oss ge dem den egna medicinen) verkar Per Svensson rätt så ängslig och konsensussökande. Att han vill bli bekräftad av en alfakvinna som Åsa är rätt logiskt.

Man bör även tolka hans på sistone alltmer desperata ton i den kontexten. Det ängsliga och skuldpåläggande svenska debattklimatet under 90/00-talet har passat honom utmärkt, och han har både svårt att orientera sig och ser sin position hotad i det nya och bredare (eller om man så vill internationaliserade) åsiktsspektrat som syns över horisonten.



Per Svensson är på sin höjd socialliberal och är som andra förment borgerliga skribenter i sin generation (född 1956) formad av vad som bara kan beskrivas som en socialdemokratisk åsiktsdiktatur på 60/70-talen. Detta var klimatet när en uppburen vänsterdebattör på allvar och i överlägsen ton kunde säga att det inte ens fanns några högerintellektuella.

Svensson är mentalt präglad av vänsterns roll som debattens översittare och mobbare, och även om han kanske vågar ge igen ibland vill han ändå ha deras bekräftelse och är livrädd för deras vrede. I de flesta länder hade han inte ens räknats som höger, utan som den mittenvänster han är (ett annat exempel är generationskamraten Ola Larsmo).

Publicistklubben är den plats där journalisterna planerar mediakriget mot Sd.
Debattledaren är väldigt tydlig med det i sitt sätt att moderera.
Hur ska man göra för att motverka Sd? är den frågan som ständigt återkommer.

Gunnarsson sitter på material som SR vägrar publicera.

Åsa Linderborg: bara känslor: "vi måste lösa detta. vi måste skapa jobb. det måste gå."

Fast hon har ju rätt. Med vårt pensionssystem så behöver vi en växande befolkning. Det är dock en ekonomipolitisk fråga, och inte en immigrationsfråga. Men med den nuvarande ekonomiska politiken så har vi inga pensioner utan en växande befolkning, eftersom politikerna tog ett dåligt politiskt beslut för många, många år sedan.

Hon förstår bara inte att det inte kommer att gå med "vem som helst". Hon lever inte i nutiden.

Det där reflekterade faktiskt jag också över ikväll när jag satt och lyssnade så här en dag för sent.

Det behövs någon med Gudmundsons status som, i publicistklubben, går ut och säger "Hur kan vi som journalister gå ut och ha öppna debatter om hur vi ska motarbeta Sveriges tredje största parti? Vilka har vi blivit? Vill vi vara politiska åsiktsbildare eller vill vi vara oberoende journalister?"

Håller med, visst finns det en given koppling - men på 50-talet var det inte bara ändlös högkonjunktur, det var fölrmodligen få av politikerna som insåg hur mycket födelsetalen skulle sjunka på bara några årtionden, och att svenska par med tre, fyra gemensamma barn snart skulle bli ganska ovanliga.

Gudmunson är ju opinionsbildare som ledarskribent, men jag tror inte han tycker sig behöva konferera med publicistklubben för att driva sin linje på tidningen.

Höjdpunkten var sista frågan, av moderatorns kompis Katarina Gunnarstedt (tror jag?), som verkligen satte sitt finger på vad det handlar om. Hon ber indirekt journalisterna att börja ställa kritiska frågor. Sluta rapportera om vem som är vänsterextrem eller högerfascist, börja ställa politikerna mot väggen och kräv lösningar. Vad medias uppgift ses att vara om de ska leva upp till sin roll som tredje statsmakten. Och hon var väl den enda som bemöttes av hörbara applåder?

Hon heter Katarina Gunnarsson och har i många år gjort en lång rad utmärkta reportage i radions P1. En reporter som faktiskt ger sig ut i verkligheten och intervjuar folk i förorten.

En modig person. Redan kring 1996 stod hon ensam upp på Publicistklubben när mediebevakningen av de s k familjerna Sincari som uppgav att de var flyktingar från Iran eller Irak (de hette egentligen Gümüscü och kom från Turkiet) debatterades. Alla var rörande ense förstås utom Gunnarsson.
Publicistklubben spelar in sina träffar, men jag hittar inte den debatten i deras arkiv tyvärr.