Publicistklubben, samlingstråd

Startar en tråd om Publicistklubben som är tänkt att fungera som en samlingstråd för diskussioner kring denna förening, dess ledamöter och deras verksamhet.
Huvudverksamheten är att anordna debatter om aktuella publicistiska frågor. Mötena är endast öppna för medlemmar som kan ta med sig en gäst, men sänds direkt på webben samt kan ses i efterhand på föreningens hemsida.

Föreningens uppgift är enligt hemsidan att "slå vakt om yttrande- och tryckfriheten". Huruvida man verkligen gör det genom att arrangera debatter som går ut på att diskutera sådant som hur olika partier ska motarbetas i medier, eller om Lars Vilks går för långt när han målar rondellhundar, kan diskuteras.
Debatternas roll som värdemätare på och normerande för svensk media är unik och därför behövs denna tråd.
Vissa diskussioner är så signifikanta att de hellre bör diskuteras i egna trådar och forum, i så fal bryter mod ut dem och hänvisar dit.
Lite basfakta:
Hemsida: http://www.publicistklubben.se/
Styrelse: Publicistklubben är indelad en regionala kretsar, den viktigaste är PK Stockholm:

Vi börjar med en kommande debatt 17/2 om det är lämpligt att bluffa sig fram som journalist samt en intervju med Belinda Olsson om "Fittstim"

Debatten kan bli intressant, Dan Josefsson går rätt hårt åt psykoterapeuten Cajsa Lindholm i sin bok om hur en psykoanaytisk sekt kring Margit Norell skapade myter om bortträngda minnen kring övergrepp och rättsskandalen kring Sture Bergwall.
Susanne Osten har varit anhängare av Norells teser och lanserat dem i sin konstnärliga verksamhet, något som Magnus Ringgren lyfter fram i Uppsala Nya Tidning:




Med lite tur kan diskussionen bli en uppgörelse med de bisarra ideer om bortträngda minnen som fått stort inslag i kultur och media i Sverige, och som i oansvarig terapi hjärntvättat mängder av hjälpsökande till att tro att de utsatts för massiva övergrepp. Terapier som Cajsa Lindholm med andra fortfarande bedriver.

http://www.publicistklubben.se/2014/...m-arbetsmetod/
http://www.unt.se/kultur/tveksamma-k...r-2709499.aspx

PK-debatt om Thomas Quick. Väldigt bra.

https://www.youtube.com/watch?v=DO68IZ6qwrU

Referat från diskussionen med Dan Josefsson, Cajsa Lindholm, Susanne Osten och Ola Sigvardsson.
Leif GW Persson var utlovade men var indisponibel, och debatten föll delvis ihop med det. Nu blev det Dan Josefsson mot byket och en ytterst partisk debattledare

Diskussionen spårade snabbt ut i och med att Dan Josefsson och Cajsa Lindholm rykte ihop så stickor och strån flög åt alla håll anklagade Lindholm för att hålla på med en farlig, oseriös terapiform och hoppades på att hennes patienter skulle sluta.
Lindholm å sin sida anklade Josefsson för att ha lurat henne om syftet med intervjun, att hänga ut henne och även Hanna Olsson som gått i terapi.
Stina Dabrowski visade sig från sin sämsta sida som debattledare genom att ständigt avbryta Josefsson, som vid det här laget hade jobbat upp en ansenlig ilska, medan Cajsa Lindholm skrek: Kan ingen få tyst på honom!

Ola Sigvardsson gjorde ett helt omotiverat inhopp och påstod att han skulle fällt artiken om den varit införd i en tidning. Hävdade vidare att det var onödigt att ha med intervjuerna med Lindholm, Sven Å Christiansson och den andra terapeuten - "det hade blivit en bra bok även utan dem".

Susanne Osten var på en helt annan planet och svamlade om många olika sanningar, om när det var rätt att ljuga. I och för sig intressant på ett filosofiskt plan men helt utan kontakt med Josefssons bok och dagens debattämne.

Publiken var talrik och det hade tydigen kommit en mängd terapeuter av olika slag dit för att få någon slags uprättelse för de hemska anklagelser som Josefsson hade kommit med i boken.

Stina visade sig ytterst partisk genom att referera till Sven Å Christiansson, som hade blivit så ledsen över att hans personliga problem hade dragits fram i ljuset. Framför allt hade hans mamma tagit illa vid sig över att hennes lille gosse hade gått i terapi och visat sig ha en dålig relation till sin mor.
Seriöst! Här avslöjas århundradets rättsskandal där Christiansson spelar en ytterst central roll och det Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski klagar på är att hans mamma tagit illa upp!

Nej, trots det heta ämnet och den stora publiken var debatten ett förvirrad pajkastning. Frågan är om det är sista debatten om Quick-fallet på Publicistklubben? Något säger mig att vi inte hört sista refrängen där.

Vidrigt att se den där Cajsa be Dan Josefsson hålla tyst. Det hade aldrig Hannes Råstam accepterat. Nå, Dan är stark på sitt egna vis och håller Hannes kamp levande. En sak jag funderar över är: hur kommer det sig att en så övervägande majoritet av alla "psykoterapeuter" är kvinnor? I det här fallet tycks det vara närmast 100% kvinnor. Något måste det väl ändå säga?

Psykologi präglas av vetenskapligt kaos och det lockar nog till sig alla som vill hitta sina egna sanningar.

Märkligt när journalister måste ha en paneldebatt om man får ljuga eller inte i jobbet. I och för sig tror väl stora delen av allmänheten att dom alltid ljuger, men det roliga här var att dom inte själva kom fram till om det är rätt eller fel att bluffa och luras. Allt under ledning av en sliten Stina Lundberg. Pension snart?

Huvudlögnaren själv, Dan Josefsson, framstod som drygare än en vargavinter. Han kan inte vara bra för nån att ha på sin sida. PO Sigvardsson fullständigt ointressant och Suzanne Osten… vad hade hon i debatten att göra? Helt vilse i pannkakan. Det man minns av hennes flum var att hon efterlyste en moralfilosof. Herregud! Det var nästan så att psykoterapeuten med dom alllmänfarliga idéerna var förnuftigast.

Man förstår att mediefolket har uppförsbacke hos allmänheten när man ser denna tragikomiska happening. PK kan bara vara legitimt som ett sätt att bli full en måndag kväll.

Man får ljuga så mycket man vill fram till dess man börjar skriva artikeln. Det är OK att gangstra sig fram till ett intervjutillfälle, en kommentar eller en bild. Så ungefär är konsensus.
Sen fortsätter en del journalister att ljuga av bara farten.

En klassisk bluff för att lura till sig en intervju var en 15-årig skoltidningsredaktör som 1993 för Rekordmagasinets (vill jag minnas) räkning ringde upp dåvarande invandrarminister Georg Andersson och ställde frågor om hans syn på syster Marianne, som gömde flyktingar i källaren på sitt Alsike kloster.
Andersson hade vägrat kommentera men till "skoltidningen" sade han det bevingade orden:
"Syster Marianne är väl inget sanningsvittne".
Intervjun bandades och en pösande Jan Guillou kunde sända scoopet som allvarligt skadade Georg Anderssons rykte.

Satir eller..? Det kan ju inte vara möjligt att dom kan ljuga och bluffa fram till publicering? Det låter fullkomligt huvudlöst för mig som är oinvigd i arbetet, men allmänt medieintresserad.

Är det en erkänd arbetsmetod inom skrået kan man förstå att mediefolket har enorma problem med trovärdigheten i dessa nättider.

Ljugandet som accepterad arbetsmetod bör alltså bli ämne för nästa PK-debatt.

Intressant att läsa om hur de själva debatterar. Samma personer som kräver god ton av politikerna och ältar deras minsta misstag eller felsägning ad infinitum.

Bra referat, men du missar att Ola Sigvardsson sa att han var negativ som pressombudsman, och hade antagligen fällt artikeln, men han lät inte övertygande.

Det han sa av intresse var att om han hade varit på en tidning och fått detta scoop av en medarbetare så hade han publicerat!

Jag tycker boken är bra, och att det var nödvändigt att ha med huvudpersonerna!

Annars var debatten under all kritik för Stina Dabrowski hade ingen susning om vad detta handlar om och det enda hon är bra på är att avbryta och förstöra en debatt som kunde har varit intressant om hon låtit de andra tala till punkt. Det handlar om viktiga saker som nu avslöjats av Dan Josefsson, på en helt annan nivå än de andra inbjudna är vana att diskutera.

Jag tycker det är intressant hur man kan bli så kränkt av att bli avslöjad för det man säger själv och gör fortsättningsvis i terapin, när det är det man sysslar med och tror på. Och att sen gå så till attack som Cajsa Lindholm gjorde, när det är sanningen om denna terapis roll i rättsväsendets skandaler som avslöjas. Men det jag noterade är att de är arga för att sanningen avslöjats! De gillar inte kritik eller att man belyser offentligt vad de håller på med. Hon förnekade sin roll i Qvickhärvan och tog egentligen avstånd från vem hon är, i stället för att stå upp för sin sak.

Denna taktik har hon gemensamt med Lambertz och Sven Åke C som nu kommer med efterkonstruktioner. Debatten visade hur lätt det är att dupera publiken om att det skulle handla om olika uppfattningar, när saken handlar om att man ställt till det för så många människor som behövt hjälp av psykologin och fått dessa tokerier i stället. Det var väl på tiden att man belyser den terapi som skadat så många människor.

Det Jan Josefsson belyser främst i sin bok är hur man manipulerat rättsväsendet med vansinnig terapi som lett till att oskyldiga blivit dömda genom att man hittar på saker som man påstår har skett, men som den åtalade glömt, eller att folk förtränger brott de påstås vara utsatta för eftersom det är så hemskt att minnas. Saken var inte så enkel som damerna i debatten tyckte, eller ville ge sken av, eftersom en kommission ska undersöka hur Sture Bergwall som oskyldig kunde dömas för 8 mord, i en rättsstat.

Det har framförts i domstol av experter, att åtalade eller brottsoffer är förvirrade av minnena, eller att Sture Bergwall nekar till brott för att det är obehagligt att komma ihåg. Domstolarna har nöjt sig med psykologers övertygande vittnesmål om dessa teorier i stället för konkreta bevis, och dömt oskyldiga för påhittade brott.

Pressetik har inget med denna sak att göra om vi ska ha ett demokratiskt samhälle där man granskar det som pågår inom psykiatrin och rättsväsendet. För det blir löjligt när personer som begår övergrepp mot enskilda på jobbet vill ha skydd i någon etik, för att mörka det de håller på med som är allt annat än etiskt. Det är till och med olagligt att manipulera rättsväsendet så som denna sekt gjort, men p g a Lambertz agerande som JK, är brotten preskriberade.

Stina Dabrowski har som tidigare meddelats avstått från att kandidera som ordförande i Publicistklubben. Hon har hänvisat till den stora arbetsbelastningen som ingår i det oarvoderade uppdraget.

Till ny ordförande föreslås Björn Häger,Stockholm
Björn Häger är kanske mest känd från Kalla Fakta men även från många radioprogram, däribland Studio Ett och Ekot. Han har också varit ordförande i Föreningen Grävande Journalister.
Just nu aktuell med sina planer på att skriva en biografi över Carl Bildt.
För den politiskt intresserade Flashbackpubliken är Häger mest känd som författare till boken "Problempartiet" som behandlar olika redaktioners inställning till bevakning av Sverigedemokraterna. I boken lyfter han fram hur svårt många journalister har för att bevaka partiet på ett förutsättningslöst sätt.
Därmed är Häger att anse som en s k "frisk fläkt" i den kvalmiga ankdammen av mediafolk som annars kämpar med smutskastning och sagoberättande när de ska hantera partiet ifråga.

Stina Dabrowski har också gjort sig känd för att arrangera uppmärksammade men också välregisserade debatter på PK där olika sverigedemokrater har släpats fram för att kölhalas av debattledaren och en arme av inkallade fotsoldater från Expo och Interasistmen.

Riktigt så illa blir det nog inte med Häger som debattledare, även om man helt säkert kan utgå från att han anser sig vara motståndare till Sverigedemokraterna.

Björn Häger diskuteras flitigt på Flashback, se här: https://www.flashback.org/sok/bj%C3%B6rn+h%C3%A4ger
Twitter: https://twitter.com/bjornhager
Blogg: http://bjornhager.blogspot.se/

I förslaget till den nya styrelsen i övrigt noterar vi att stolpskotten
Mustafa Can och Negar Josephi inte finns med.

Förslag: http://www.publicistklubben.se/2014/...-pk-stockholm/
Gamla styrelsen: http://www.publicistklubben.se/konta...kholmskretsen/