Citat:
Ursprungligen postat av
MAD
Problemet är att vi inte ens vet om personen jobbat på DN, vi vet ju ingenting.
Så länge som vi inte vem vem det är blir det enormt spekulativt.
Vi vet inte heller hur Orrenius tänkte använda sig av materialet.
Det enda vi vet är att JC känt sig trakasserad samt att Orrenius inte anser att han trakasserat.
Hur sen resonemanget går beror mest på vilken politisk åsikt som personen har, med undantag på ett par stycken som verkar se fler färger än svart och vitt.
Hela historien har tagit fullkomligt orimliga proportioner hos både de som försvara JC och de som försvarar Orrenius.
Jag blir seriöst mörkrädd när jag ser hur vissa resonerar i den här tråden.
Så fort något ens nuddar invandrarämnet försvinner all rim och reson och själva diskussionen slutar i för och emot. Vad hände med nyanserna?
(Det här är ingen kritik mot dig utan mer generellt)
Det brukar heta att tonläget är högt på Flashback, men diskussionen utanför är nästan värre. Det råder en närmast total oförmåga att se den andra sidan.
För allvarligt talat. Hur svårt är det att hålla mer än en tanke i luften? Ett försvar Julia Caesars rätt att få sitt privatliv respekterat går att kombinera med en öppenhet för att hon ÄR en maktfaktor och att det hon skriver förtjänar att granskas.
Det går att tycka att Orrenius/Hamrud agerade inom journalistikens ramar såväl som att de korsade en gräns. Det kan också hända att Orrenius ansåg att två besök (om än närgångna) inte var så farligt för att han inte fullt ut förstod hur rädd och hur upprörd Julia Caesar skulle bli då HAN i sin lilla journalistbubbla inte anar det obehag många av oss känner inför honom och hans kollegor med sina kopplingar till Researchgruppen.
Utanför Flashback är dock oförsonligheten närmast total och förmågan att tänka mer än en tanke samtidigt icke-existerande. Caesar lade ut sin text som en frontalattack och hon outade Orrenius telefonnummer fullt medveten om vad det skulle leda till. Kanske agerade hon proaktivt för att försöka förhindra en outning. Formgren släpper sin annars rätt återhållna stilism och uppmanar till bojkott på DN. Allt medan andra sidan går ut med ledare under rubriken "skäms Julia Caesar" och journalist efter journalist i denna TOXISKA twitterbubbla tävlar i att producera överord hur DE som kollektiv är utsatt för en attack - ytterst en attack mot det fria ordet.
... och det ger ringar på vattnet, Neo angrips för att Formgren sitter i redaktionsrådet och GP för att hon fick skriva en(!) krönika i somras och Bjurvald skriver i Mediavärlden om Formgren att hon är "den senaste i den nu skrämmande långa raden högerskribenter som visar sitt rätta, rädda jag." Hamrud passar på att lyfta fram en feministisk aspekt i att hennes lidande fått mindre uppmärksamhet än Orrenius samt att högerliberalerna inte kärleksbombat henne. Så har det fortsatt, så när Johan Ingerö skrev en artikel om
ett helt annat ämne, SVT:s vänstervridning så blev man inte det minsta förvånad när en fullständigt hysterisk och oförskämd Po Tidholm rycker ut och anklagar honom för att ta upp detta
"i ett krisläge".
Den enda som faktiskt legat lågt och INTE eldat på har varit Orrenius.
Så ... den här tråden har hållit en i jämförelse relativt sansad ton och lyft fram fler nyanser än vad som framkommer utanför Flashback.
Lyfter man blicken inser man dock att det pågår något otäckt och rätt så destruktivt. Den här utvecklingen startades inte av, men den har förstärkts av Caesars krönika. Vi har en journalistkår som inte mår särskilt bra. I en situation där allt fler vänder sig till alternativa media (mycket för att svenska journalister inte gjort sitt jobb) skälver marken under fötterna. Lojalitet krävs och den som avviker det minsta har en motreaktion att vänta. Revolutionen har börjat äta sina egna.
