Citat:
Ursprungligen postat av
Hamilkar
Nejdå. Det finns massor med håll att rikta blicken utan att glo in genom ett fönster på vilket hus som helst. Det var ju inte ett glasat atriumhus där Orrenius med fotograf hade luftlandsatts i atriet. Att glo på folk genom en fönsterruta är ofredande. Man kan inte fria sig genom att hävda att huset "gick att se igenom". Sen kan ord stå mot ord, men om vi köper Caesars beskrivning om att hon flängt igen dörren för dem, och att de därefter hade stannat en längre stund på tomten och glott in i fönster, så är det hemfridsbrott och ofredande.
Sen har ju möjligen bloggerskan vissa problem med att bli sekretessklassad som målsägare om det skulle gå till åtal, vilket kan minska hennes benägenhet att köra det spåret i botten.
Realistiskt sätt är det svårt att helt undvika titta in i folks hus och lägenheter, t.ex. de som är på understa våningen.
Om man knackar på och ingen verkar öppna, så ser man att personen sitter vid datorn för att fönstret är precis bredvid, och signalerar "öppna?". Det finns liksom ingen domstol i världen som skulle betrakta det som ofredande.
Alltså, lagar är ju inte svartvita.
Vad gäller händelseförloppet tror jag att DNs beskrivningen är mer trovärdig än JC som har en tendens till att använda färgstarka ord.
Citat:
När jag kan röra mig igen drar jag för de gardiner som finns. Jag sitter i mörker, vågar inte tända några lampor. Vågar mig inte ut. Tankarna går i panikslagna cirklar: jag har i alla fall mat hemma så jag klarar mig en vecka om jag måste leva instängd i huset.
Inte förrän på natten vågar jag mig ut, försiktigt. Det är alldeles tyst i trädgården. Som efter en belägring. Mitt hus känns besudlat, min trädgård är besudlad, min altan är besudlad, min dörr och mina fönster är besudlade. Allt som är mitt hem och min trygghet har rivits sönder av inkräktare. Igen.
I detta andra påhälsningen flängde hon inte igen dörren.
I första däremot:
Citat:
Han frågar om jag har tid att prata en stund. Jag säger nej och smäller igen dörren. Jag är så chockad att jag glömmer att ta ur nyckeln. De kan hur lätt som helst vrida om den och tränga sig in i huset. Det gör de inte. De är antagligen väl medvetna om att gränsen för hemfridsbrott går just vid tröskeln till en annan persons privata bostad.
Istället står de kvar på trappan och bankar på dörren och skriker mitt namn högt. Gång på gång. I en evighet. Jag gömmer mig inne i huset och försöker andas. Jag är alldeles darrig i kroppen.
Notera att hon inte ens bad dem att gå. Hon sa bara att hon inte hade tid att prata.
Jojo, det går bra för JC att skriva om alla andra journalisters beteende....
Men när någon på ett trevligt sätt vill ställa henne några enkla frågor kallar hon det trakasserier och gömmer sig i garderoben.