Vilken film såg du senast?

Mja samhällssatir var kanske att ta i. I Lonely Islands fulla version så kommer det kanske fram bättre, men inte i de korta bitarna som presenteras i filmen.

Menade hela sekvensen där låten spelas, och inte bara låten i sig.

Jaha. Minns inte den i större drag.

Child 44

Skönt för omväxlings skull att se kommunismens ondska, straight from hollywood, och även att den riktiga förintelsen (av ukrainare that is, a.k.a holdomor) åtminstone nämns i början, synd att man inte fick se mer av den - som man knappt får höra om i skolväsendet.

Rätt bra film, trevligt att se lite smutsiga sovjetiska miljöer. Tror det är första gången jag ser Kinnaman i en "bad guy" roll, ingen sympati för hans karaktär i denna.

En intressant story som var spännande från början till slut. 3 "svenskar" i en och samma film också, missade innan när jag kollade upp filmen att Fares Fares var med också.

stark 3/5

Hot Tub Time Machine 2.

Seg "komedi"-film där det känns som att man försöker proppa in så många skämt som möjligt i en scen och också försöka dra ut på dem. Sen blev såklart slutet överdrivet. Ettan var helt ok om jag minns rätt. Tvåan var inte det.

Betyg: 1/5.

Jag gillar ofta äldre, klassiska filmer - men just filmer som är beroende av specialeffekter blev av naturliga skäl sällan bra före 1980-talet. Tekniken fanns helt enkelt inte. Det var så tydligt att "spöket" var en människa med ett lakan över sig, och ibland när föremål skulle flyga omkring i luften så kunde man till och med se trådarna... För att inte tala om att det är så uppenbart när det är backdrops och att personerna som "flyger plan" i själva verket sitter i en studio, eller när man har klippt ihop journalfilmer med t.ex. krigsscener eller vilda djur med klipp där man får se skådespelarnas reaktioner. Och det är uppenbart att de inte befinner sig på samma plats: filmklippen har olika färgkvalitet, terrängen är inte samma o.s.v.. På vissa sätt är de moderna filmerna skickligare gjorda!

Floundering (1994)

En lågbudgetkomedi med James Le Gros i rollen som en ung man besviken på människors hänsynslöshet. Medan han driver runt i Venice och faller djupare och djupare mot botten möter han säregna karaktärer i komiska och surrealistiska situationer. Filmen är proppfull av kända skådisar som John Cusack, Steve Buscemi, Billy Bob Thornton, Viggo Mortensen med flera. Jag gillar den. Stark 90-talskänsla. Och allteftersom utvecklar den sig till en riktig feelgoodfilm!

8/10

"Leave her to Heaven" från 1945. Obehaglig film om sjukligt svartsjuk kvinna - speciellt om man stött på typen i sin egen verklighet blir det läskigt... Välskrivet, välspelat, händelserikt, trovärdig psykologi, vackra människor och fina naturscener. Kanske lite långdraget - kunde med fördel ha kortats med en kvart. Filmen innehåller dock ett väldigt stort fel: jurister som arbetar vid domstolar har inte rätt att ta sig an mål där de är jäviga (och jag kan inte tänka mig att de fick det i USA vid denna tid heller, det är så grundläggande). Detta störde litet.

Ger den 8/10.

The longest ride med bl a Scott Eastwood, Allan Alda och Britt Robertson

Mycket bra dramafilm som trots att den är förutsägbar gick hem hos mig. Inte mycket till action men mycket bra skådespeleri från alla. Kan rekommenderas. 7 av 10 i betyg.

Osedda filmer i min fysiska samling

Jag har sett två Truffaut rullar de närmsta dagarna som båda handlat om det trasiga psyket hos en individ, påverkad av kärlek i galenskap.

L'histoire d'Adèle H (1975)

Berättelsen om Adele H (Victor Hugos dotter) och hennes jakt på den officer hon förälskat sig i.
En väldigt hjärtskärande berättelse där Adeles sjukdom utvecklas med jakten och desperationen kring den svarslösa kärlek hon har. De är nämligen så att officeren såg Adele som ett, med dagens språk, KK eller one night stand så gensvaret på kärleken är ju mycket tragiskt.
Adeles desperata jakt utvecklar/triggar "kärleken" ytterligare tills hon mot slutet blir trasig och sjuk i huvudet.

Jag gillar att man utelämnar hennes historiskt kände far nästan helt och hållet. Deras enda kontakt är genom oroliga brev där man på att smart sätt får känna till familjens oro för dottern på ett väldigt naturligt och icke förfinat vis. Truffaut väljer även att skippa hennes efternamn i titeln.
En av historiens först kända stalkers fick jag förklarat för mig av någon användare, rolig beskrivning som prickar in handlingen precis.

3/5

La chambre verte (1978)

Truffaut spelar själv huvudrollen här. Han spelar en journalist i tidigt 1900-tal som sörjer sin fru på ett mycket egendomligt vis. Han klarar inte av att släppa henne utan gör allt för att samla på hennes tillhörigheter och foton, försöker nästan återuppliva henne genom sin desperata jakt efter fruns materiella ting.
Filmen ifrågasätter den kristna kyrkans diktatur, hur katolicismens Frankrike behandlar de bortgångna som boskap att bara gräva ner och inte ta hand om, men också de sörjandes tuffa beslut att antingen gå vidare med sitt egna levande liv och fortsätta möta människor eller förfalla i det förflutna med vad som hänt.
Vår huvudperson träffar en kvinna i liknande sits fast men annan syn på "livet" eller just sorgen av en bortgången.
Fin, frågoväckande, patetisk men också väldigt förutsägbar egentligen. Men spelar det någon roll?

3/5

Adventureland var jävligt bra. 4/5

Mulholland Dr. (2001)
Av David Lynch

Ah. David Lynch, din sjuka, skumma, geniala människa. Det finns ingen bättre på att hitta det äckliga inom människan och inom samhället. Blue Velvet, Twin Peaks och hans kanske största skapelse Mulholland Drive delar en mjuk ljussättning och ett sammetslent utseende med varandra, men också något annat, något fel under ytan. Med Mulholland Drive är det showbiz som Lynch går på djupet med på sitt väldigt egna sätt.

Storymässigt vet jag inte alls vars man borde börja. Naomi Watts spelar en glad och något naiv ung skådespelare som flyttat in i sin mosters lägenhet för att söka en karriär i Hollywood. Hon träffar Rita, en kvinna som gömt sig i lägenheten efter att ha råkat ut för en bilolycka och tappat sitt minne. Tillsammans försöker de att lista ut vad som hänt. På sidan om utspelar sig en historia om regissören Adam som hemsöks av personer som vill tvinga in en kvinna i hans pågående film. Allt kastas omkull och återkommer i en sista del där

Det är en riktigt underligt strukturerad film. Jag minns att det fanns scener, och jag minns att vissa av karaktärerna i scenerna återkom med jämna mellanrum, men jag kan inte alls placera många av dem i något sammanhang. Jag vaknar upp till att en scen inte alls ledde nånvart, ungefär som när man läser en sida ur en bok och inte uppfattat något förrän man är beredd att vända blad. Helt plötsligt under ett möte, som verkar handla om något allvarligt, spottar en affärsman ut hela sin espresso på en servett, vilket leder till att alla stirrar varandra ilsket i ögonen. Ett gammalt par skrattar, klappar varandra på låren och ler demoniskt i en taxi efter att ha släppt av Naomi Watts karaktär på flygplatsen. Inget av detta gör mig klokare, men det är inget jag vill bli.

Mulholland Drive är en av Lynchs nyare filmer. Han har verkligen lärt sig ett och annat under de lärorika åren som obehagsskapare. Ta den ökända scenen på Winkie´s. Ni vet, den med mannen bakom hörnet, om ni inte känner igen det så ska ni verkligen se filmen. Två män sitter på ett kafé. Den ena beskriver en dröm om att de suttit just där och varit väldigt rädda. Resten vill jag inte berätta, men jag kan berätta att det är en av de kusligaste scenerna i historien. Han använder sig av små, små knep för att uppnå detta. Under en vanlig konversation med kameran som växlar mellan dem som pratar lyckas han göra allt lite off genom att sakta röra kameran upp och ner och från sida till sida i flytande rörelser. Det ger den där extra kicken av att något är riktigt snett.

Lynch har väldigt ofta visat tecken på en inspiration av Franz Kafka, som skrivit böcker som Processen och Förvandlingen. Hans böcker och den tryckande stämning som finns däri har myntat ett helt eget uttryck: Kafkaesk. Det beskriver något oförklarligt, förtryckande och oövervinnerligt som hänger över individen, och med Mulholland Drive och dess mystiska Cowboys, farliga organisationer och hemskheter bakom cafét bemästrar Lynch den känslan och gör det minst lika bra som författaren själv.

När jag ser film, och då menar jag all film från Alvin och Gänget till svåra art house-filmer av någon gubbe med polskt klingande efternamn, så antecknar jag frenetiskt små saker jag tänker på eller tycker om filmen. Det är faktiskt inte ett så ovanligt sätt att se film på. Det kan hjälpa till att skapa en poäng genom att peka på specifika händelser eller scener i filmen, eller ifall man tidigt snappat upp på något man stör sig på eller älskar. Med Mulholland Drive skrev jag inte ner ett enda ord. Jag visste helt enkelt inte var man ska börja. Jag lät filmen flyta på oavbrutet och jag älskade det.

Mulholland Drive är långt ifrån en film. Det är något man minns och ser tillbaka på med en rynkning på ögonbrynen. Det är något som dyker upp i en filmdiskussion och som alla känner att man inte behöver prata mer om. Det är något helt unikt och helt fantastiskt, en cirkus i det makabra, och jag kan ge den en Stark Rekommendation.