Citat:
Ursprungligen postat av
Artilleriet
Jag vill fortfarande veta ett motiv. Det kan finnas hundra anledningar till varför den häktade deltog i sök och uppträdde konstigt.
Killen som kidnappade en tjej i Göteborg gick med MP i söket, tillsammans med den lilla tjejen och han uppträdde varken konstigt eller avvikande. Där var det slumpen som fällde honom.
Det har skrivits flera ggr i tråden att bröderna arbetade bra, slet som djur och var allmänt trevliga/skötsamma. Ett tecken på det är väl att de har fått återkomma flera år och även om det inte är ett bevis på att de är guds bästa barn så är jag tveksam till att någon av dem får en fix idé att mörda en ung tjej.
Jag vill så gärna ha en annan GM, fråga mig inte varför.
Men jag kan svara åt dig istället. Eller snarare: Du gör det ju själv i din karaktärsanalys av bröderna ovan. Det är dessa fåtaliga fakta om bröderna (trevliga, skötsamma och arbetsamma, inte dömda för brott) som tillsammans med omständigheterna runt brottet och offrets ålder, kön och utseende i allt väsentligt är förklaringen till det stora intresset för fallet.
Det finns många paralleller till Vatchareeyamordet där det också fanns rätt många som långt före FUP och åtal var övertygade om att den fridsamme autisten som enligt far sin inte kunde rensa en fisk en gång absolut inte kunde vara den skyldige. Trots blod från mordoffret i bakluckan på hans bil och på en tejprulle i hans lägenhet och en hel del andra indicier.
Det är en naturlig reaktion och i grunden riktig - de flesta mördare är av en annan typ. Samtidigt måste man komma ihåg i detta läge att ingen vet summan av den häktade mannens hela personlighet. Några positiva omdömen från arbetsgivare och grannar och ett rent straffregister är inte tillräckligt för att göra en karaktärsanalys.
Det viktigaste att komma ihåg är dock att i slutändan - om det blir åtal - är det bevisningen som är det centrala, inte karaktärsanalyser. Här menar jag och många med mig att det var exakt på den punkten åtskilliga skribenter gick vilse i just Vatchareeyamordet. Man kunde inte släppa föreställningen om den stackars snälle autisten och den ondsinte karatetränaren, trots att all bevisning som fanns pekade mot den dömde och inte tvärtom.
