Citat:
Ursprungligen postat av
jaugalt
Jag förmodar att Lisas pappa vände sig till polisen med det första han gjorde.
Jag hade anledning att göra samma sak för ett antal år sedan. Jag bad då polismannen, som tog upp min anmälan om den försvunne, att han till sina kollegor skulle gå ut med sådant som de framförallt skulle hålla ögonen öppna för. Tiden var knapp, det visste jag med stor säkerhet, och jag kunde också tydligt visa att så var fallet. Trots det nekades jag all hjälp: 'man skulle avvakta och se...', hette det, och jag fick även ordagrant höra 'att nu ska vi inte måla fan på väggen'. Tre dygn senare hittades personen, men då död, sedan ett dygn.
Det kvittar nog i stort sett hur beslutsför man är om man inte också har en del annat att lägga i vågskålen. Man skulle också kunna ta i och säga att det är skillnad på folk och folk, precis som det ju alltid har varit.
Ja, det är löjligt att påstå att det inte gör någon skillnad vem som gör anmälan. I normalfallet hanteras kanske en anmälan som i ditt fall på ren rutin. Men säg att anmälaren är känd inom totalförsvaret och kanske har olika övningar tillsammans med polibefäl och polischefer, då kan någon auktoritet omedelbart dra slutsatser om allvaret i anmälan, alldeles bortsett ifrån att man kanske kände personen i fråga och kanske t.o.m. hade träffat dottern vid några tillfällen.
Oftast handhas försvinnanden rutinartat eftersom erfarenheten säger att den försvunne brukar dyka upp efter en tid, men i fall som detta blir det aldrig fråga om oengagerad rutin.
Det finns ingen rättvisa när det gäller engagemang, den är något som inte kan institutionaliseras.