Citat:
Ursprungligen postat av
micro113
Det spelar inte så stor roll, för det vittnen och den bevisning som talar mot åklagarens sakframställas skall inges före rättegången.
En advokat kan alltså inte samla material utan att delge åklagaren - så det som händer i rättegången är att advokaten då står lika oförberedd som åklagaren i huvudförhandlingen.
Och att det som den tilltalade säger endera leder till att båda får tid på sig att kalla vittnen, lägga fram bevisning etc -- eller att rätten går på åklagarens linje och anser det vara icke trovärdigt babbel.
Det senare är det vanliga scenariot som uppstår, sen har parterna på sig att samla stöd för sin sak fram till Hovrättsförhandlingen.
Lite rättsvetenskaplig forskning kring åklagarens fördel
Citat:
I domarna hänvisar domstolen som regel till målsägandes och den tilltalades berättelser i samband med domens motivering. I många domar framgår dock inte hur domstolen har bedömt parternas trovärdighet och utsagornas tillförlitlighet.11
Sammanfattningsvis ger resultaten så här långt en indikation om att den tilltalades teoretiska överläge inte motsvarar dennes faktiska situation i rättegången. En del av förklaringen ligger i den tilltalades defensiva agerande. Dels i form av hela eller delvisa erkännanden, dels genom att inte någon större utsträckning söka motbevisa åtalet med hjälp av vittnesbevisning. Sådant agerande gynnar åklagarens sak.
En annan del av förklaringen ligger i åklagarens offensiva agerande, som leder till bevismässigt överläge. Det är framförallt åklagaren som initierar vittnesbevisning, och använder denna för att exempelvis stärka trovärdigheten hos målsägandenas utsagor.
Även utan sakkunnigbevisning är sannolikheten för fällande dom hög, men den ökar ytterligare när åklagaren använder sakkunnigbevisning i skriftlig form. Detta gäller däremot inte när åklagaren använder expertvittne. En förklaring kan vara att experten exponeras för försvarets frågor i förhöret inför domstol.
... har åklagaren tilldelats särskilda processuella befogenheter (Ekelöf et al, 2011b, 73). På detta område samlas således gynnande villkor för åklagaren, och missgynnande för den misstänkte.
Ett gynnande villkor för åklagaren är att denne leder förundersökningen, och därmed också bestämmer hur undersökningen ska bedrivas. Genom sin ledningsfunktion får åklagaren också en bättre överblick av informationen i ärendet än vad den misstänkte har och kan kontrollera informationsspridningen.
Ett andra gynnande villkor för åklagaren är de processuella tvångsmedel som står till dennes förfogande, bland annat häktning och anhållanden, telefonavlyssning samt husrannsakan. Det kanske mest ingripande tvångsmedlet är frihetsberövandet (RB 24 kap.), eftersom den misstänkte isoleras från omvärlden (jfr Ekelöf et al, 2011 b, 72 f).
Lösningen på problemet, enligt den svenska modellen, är en ackusatorisk process med inkvisitoriska inslag (ibid., 637). Förundersökningen kännetecknas av ett inkvisitoriskt utredande och sanningsletande som leds av åklagaren, som också beslutar om åtal ska väckas (ibid., 632). Under huvudförhandlingen är förfarandet i huvudsak ackusatoriskt, innebärande att den utgår från å ena sidan parter och å andra sidan domstolen som en från dessa oberoende instans (JK, 2006, 35, se också Ekelöf et al, 2011b, 70). Eftersom även domstolen har ett ansvar för utredningen gällande ansvarsfrågan, och än tydligare i påföljdsfrågan, har förhandlingsförfarandet också inkvisitoriska inslag (Lindblom, 1999, 632 f). Processens funktioner kan därför beskrivas som brottsbekämpande under förundersökningen, medan huvudförhandlingen har både brottsbekämpning och rättssäkerhet som mål
De processuella reglerna för huvudförhandlingen implicerar åklagarens och försvarets retoriska argumentation (jfr Ekelöf et al, 2011a, 192 f), vilket aktualiserar användandet av metodbundna villkor. Resultaten indikerar att den tilltalade oftast intar en defensiv och passiv position under rättegången, och därför inte heller använder sina metodbundna villkor på ett effektivt sätt.
Det är således inte endast åklagarens offensiva bevisföring, utan också den tilltalades passivitet som kan förklara den höga andelen fällande domar.
Sammanfattningsvis innebär det sagda att den tilltalade, till skillnad från åklagaren, ofta inte använder de möjligheter som följer av den kontradiktoriska principen och de processuella reglerna. Detta ger negativa avtryck i domstolen bevisvärdering, som oftast utfaller till förmån för åklagaren.
Denna förundersökning präglas nog i hög grad av "expertbevis" medan försvaret kan anföra noll expertbevis än så länge.
