Citat:
Ursprungligen postat av
gurkmajja
Rätten kan inte avvisa ett förhör med den tilltalade nej. Dock kan annan bevisning avvisas med stöd av rättegångsbalken 35:7, p. 5. Det är däremot i praktiken troligen uteslutet om det gäller bevisning till den tilltalades fördel. Åklagaren riskerar dock att få bevisning avvisad med stöd av detta lagrum om han åberopar bevisning överrumplingsvis eftersom förhandlingen då troligen måste ställas in.
I brottmål ställs det mycket större krav på åklagarsidans agerande i detta hänseende än det görs på den misstänkte och dennes försvarare.
Är dock intresserad av forumleringen i den punkt du hänvisade till.
"om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp
och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare".
Av kommentaren föreligger två förutsättningar att få bevisningen avvisad där fördröjningen endast är en del. Vilket framgår av följande utdrag från kommentaren (kursiverat av mig) "en
ytterligare förutsättning för att avvisning ska kunna ske är, som redan nämnts, att det bedöms att avgörandet inte bör fördröjas ytterligare."
För att bevisning ska kunna bli avvisad krävs således inte bara att avgörandet fördröjs utan även att beviset inte kan tas upp trots rimliga ansträngningar. Innebörden blir således att för det fall åklagaren sitter och håller på viss skriftlig bevisning till en bra bit in i huvudförhandlingen för att sedan ta upp det, så tas ju bevisningen de facto upp och avvisning bör inte ske (att skäligt rådrum ska ges är en annan sak).
Av kommentaren att utläsa tar lagrummet främst sikte på situationer där åklagaren (eller övrig part men främst åklagaren) under en förhandling t.ex. åberopar ett nytt vittne som inte kan höras samma dag utan höras först senare. I ett sådant fall kan ett vittne avvisas med stöd av 35:7 p. 5.
Nåväl, detta var ett möjligen onödigt utlägg. Men kontentan är att det i brottmål till skillnad från tvistemål inte finns lika klara regler för när bevisning som tas upp efter det att huvudförhandlingen börjat ska få avvisas.
Möjligheterna till överrumpling begränsas emellertid alltid av rätten till skäligt rådrum (se 32 kap.
1 § rättegångsbalken).