Invändningar mot anarkokapitalismen

Det är inte bara att inga individuella rättigheter kränks, utan det är också att rättsliga konflikter blir lösta via ett polycentriskt system där olika organisationer konkurrerar med varandra om att tillhandahålla konfliktlösningar (d.v.s. marknadslag).

Rättigheterna är rätten till kroppslig integritet (man får bestämma över sin egen kropp) samt rätten att förvärva oägd egendom från naturen genom att använda den (homesteading-principen). I de här två rättigheterna följer alla andra rättigheter - som näringsfrihet, yttrandefrihet och rörelsefrihet. Den allra viktigaste rättigheten, som jag ser det, är "rätten till exit"/rätten till frihetligt utträde, att kunna gå ur staten och leva efter de frihetliga reglerna.

Det finns olika härledningar av dessa rättigheter ifrån olika moraliska principer. Två av dessa är:

1) varje individ har rätt att söka sin egen lycka - och för det behöver man kunna få styra sitt eget liv och få behålla det man producerar

2) för att komma fram till vilket samhällssystem som fungerar bäst måste folk få tillåtas att testa sig fram, man måste få vara fri att skapa ett helt kommunistiskt samhälle eller ett samhälle helt utan skatter för att komma fram till vad som passar en själv och andra bäst. (Med detta finns också argumentet att det är de som tror på en ideologi som borde testa den och att de som inte tror på det skall slippa det.)

Jag kan tyvärr inte sammanfatta all praktisk tillämpning av dessa regler - det kräver nog en bok plus en massa artiklar, eller flera böcker. Eller att ha hängt på det här forumet ett bra tag och läst alla diskussioner.

Ja, man kan äga land. Man kan temporärt hyra bestämmanderätten över sin kropp till en annan, men man har alltid rätten att ta tillbaka den.

Har jag rätt att testa om jag kan bygga ett hållbart flygplan och utan utbildning testa om jag kan flyga över andra människor som kommer att bli lidande om det inte går som tänkt?

Eller tillämpa regelverk grundat på de som tidigare misslyckats och orsakat lidande?

Nej, man har inte rätt att utsätta andra människor för så stora risker. Däremot har man rätt att bygga sitt plan och flyga över ett område där det inte finns några - som någon skogs- eller ödemark, eller kanske över havet.

Ja, det är viktigt att inte glömma bort alla misslyckanden som gjorts. Nazismen, stalinismen, kolonialismen, maoismen, slaveri, jucheismen (Kom Jong Uns egna ideologi), förtrycket av barn, förtrycket av kvinnor, förtrycket av andra raser hör (eller borde höra) till historien. Men detta innebär inte att någon snarlik variant av, säg, kommunismen inte skulle kunna fungera för vissa individer - det kanske skulle kunna fungera under väldigt små förhållanden, vilket verkar ha varit fallet i några religiöst grundade samhällen i USA. Samma sak med nazismen - om den testades småskaligt utan att utomstående behöver leva under deras lagar, så skulle kanske de kunna leva ett så bra liv som de kan (samtidigt som de som vill samarbeta med dem via handel). Att testa ett fritt och öppet system gör det också enklare för folk att snabbare välja bort de dåliga ideologier som man kan se har misslyckats.

Men vem ska avgöra vad som är små eller stora risker när det gäller gifter, trafikbeteenden, arbetsmiljö, kirurgi, snöröjning, motorsport eller - som jag skrev - flygsäkerhet? Är inte det enklaste att de som skaffat sig kunskap får avgöra det istället för att alla försöker skaffa sig den kunskapen en gång till på egen hand - med återupprepade misstag som följd?

Det kanske låter som enklast att de som ser ut att ha kunskap skall kunna få bestämma, men det stämmer inte alltid att dessa har mest kunskap. I Sverige så har staten satt helt fel gränser när det gäller drogpolitiken - där alkohol bedöms vara mindre farligt än cannabis och de skapar många risker för invånare utöver de risker som redan finns för drogerna. Inom sjukvården har de gjort bedömningen att få skall riskera bli drabbade av beroende ifrån opiater, så därför är de väldigt snåla med att ge ut läkemedel, vilket många läkare protesterar emot. Många stater införde tvång på att arbetare skulle ha försäkring på arbetsplatsen, vilket ökade antalet olyckor i många industrier (tack vare Peltzman-effekten). När det gäller ekonomin så tänker de sig att de skall minimera riskerna för banker med regleringar och garantier, men ett flertal ekonomer menar att just dessa saker orsakar mer risker för samhället. Alltså, det finns ingen enad kår av experter som säger "Den här metoden för att lösa en viss risk är bra, den här är dålig".

Och även när det finns en sådan enad kår, kan de ha fel. Exempelvis trodde alla mainstream-makroekonomer att de hade löst problemet med konjunkturcykler innan 1970-talet, och så kom stagflationen och visade att deras keynesianska idéer var fel.

Det går inte att bara säga "De här sköter jobbet", utan det som behövs är en evig process för att skapa bättre kunskap. Därför är det bättre att, så långt som det är möjligt, låta individen själv bestämma vilka risker denne är beredd att utsätta sig för. Det blir praktiskt gångbart med fristäder, där varje stad kan ha en annorlunda riskpolitik än vad andra städer har. Och, med den politik vi i OFUSS förespråkar så innebär det inte heller att de som nu är nöjda med dagens stat måste ändra politik - utan det innebär bara att fler får friheten att själva välja vilken nivå av säkerhet de vill ha på deras liv. Detta ger ett verkligt test på vilka system som är bra på att minimera riskerna för individer och vilka som är dåliga.

Sedan finns det vissa områden där det inte går att alla följer olika politiska regler - som med flygplan. Vem skall avgöra vad lagen skall vara där? Det får bli en kompromiss mellan de inblandade parterna. För min del ser jag det som att de områdena är ytterst få (det går ofta att hitta en lösning som gör att båda kan komma nära sitt mål), men i de relativt få fall där det inte fungerar så får de olika parterna hitta en kompromiss.

Här är en kritik av anarkokapitalismens frihetsbegrepp. Om anarkokapitalismen är på en nivå högre eller åtminstone på samma höjd som idag finns det nämligen sätt som kan göra den till allt annat än ett frihetstillstånd. Alla vet att extremt smart exponering av en vara eller tjänst i låt oss säga reklam och dylikt kan försvåra rationella val (och visst, jag personligen är inte så extremt mottaglig för all reklam jag möter, men ibland kan nog ändå sådant påverka folk som inte alls är dummas val väldigt mycket). Om man då dessutom i exponeringen väver in egenskaper som varan och tjänsten egentligen inte har (för jag lovar, sådant händer hela tiden) försvåras det rationella handlandet ännu mer. Och visst om det är sådant som mobiler och dylikt kan man kanske bara stämma mobilhandlaren för att han har bedragit dig, men om det däremot är sådant som man inte bara kan lämna så där (låt oss säga en bostad som låt oss säga efter köpet visade sig vara en radonkåk) och därmed inte bara kan byta bort blir det nog inte lika enkelt. Om man sedan är i beroendeställning till den du fick varan eller tjänsten av blir det ännu svårare att lämna ett dåligt val. I små samhällen där alla känner alla och som är agrart är det nog inte så lätt att lura folk som i exemplet, men i större samhällen där man liksom inte bara kan vara expert på allt man köper (jag gissar till exempel att relativt få här kan förklara alla delar i en dators funktioner) blir det hela en allt större risk.

Eftersom du inte svarade på min tidigare fråga är det svårt att bemöta det du skriver. Men den här meningen tycker jag beskriver väl vad vårt samhälle lyckats med under de senaste 100 åren. Håller du med?

Och de som vill prova annan läkekonst, annan arbetsmiljö eller annan trafiksäkerhet har ju sin fulla rätt att tillsammans med andra föreslå det. Om majoriteten köper det så blir det mycket bättre än att du bestämmer.

Vad är det jag inte skall ha svarat på?


Inte i politiken - det stämmer däremot rätt bra i industrin (om än inte fullt ut). Problemet med staten som ett sätt att skapa information och att testa nya metoder är följande:

- alla måste testa det staten tror på; ett misslyckande blir därmed väldigt stort,
- det är väldigt svårt att ändra kurs på en statliga politik; man blir nästan tvungen att bygga vidare på det system som finns (som a-kassan eller sjukförsäkringen) istället för att skapa ett helt nytt, eller bygga på något system ifrån något annat land,
- all politik är kompromisser; den politiska lösning som blir till är aldrig exakt den politik som någon förväntar sig kommer fungera bäst,
- man kan inte jämföra olika politik parallellt med varandra; vi kan inte se hur sossarnas politik fungerar relativt moderaternas (i viss begränsad form finns det för kommuner, men de är tvingade att göra massa saker och kan inte ha andra lagar än de som riksdagen beslutar om)
- det krävs enormt mycket stöd för att ändra en politik och testa något annat; vi styrs i politiken av folket i mitten, vilka oftast inte är speciellt riskbenägna vilket gör att vi missar en massa bra politik som ser konstig ut, men som faktiskt är väldigt bra.

Så, demokratin tillåter en liten, oftast inspårad och långsam utvecklingsprocess. De föreslår att vi gör ett test utanjämförelser per år, när vi kan göra 1000 styck som kan jämföras med varandra.

Det jag föreslår är att var och en skall få bestämma över sig själv, inte att jag bestämmer. Om folk vill leva med härskare över sig, så får de göra det, men de får inte styra över andra.

Jag har aldrig skrivit att just ni personligen förespråkar barnförtäring, utan det jag har försökt få fram är att med ett strikt följande av anarkokapitalismens frihetsbegrepp på just denna situation skulle göra ätandet svårt att fördöma. Och visst, Rothbard försvarade kanske inte barnslaveri uttryckligen, men han ansåg däremot uttryckligen att man hade rätt att svälta ihjäl det. Jag citerar hans Ethics of Liberty
.
Så med det frihetsbegreppet och moralen, vad gör det då så mycket mera fel att frivilligt lämna sitt barn till en snubbe som vill äta upp det?

"Vem skulle vilja göra så mot barn, skulle du det? Nä! Dåså!" är väl det svaret du lär få av ankorna. Kudos att du orkar diskutera med dem iaf.

Jag skrev inte heller att du sa att vi förespråkar att äta barn, utan att du sa att vi förespråkar att man har rätten att göra det.

Rothbard försvarade inte heller barnslaveri implicit. Han menade att barnet, när som helst, har rätten att lämna sin familj - något dagens lagstiftning inte tillåter. Barnet har rätt att slippa bli uppäten, på samma sätt som denne har rätt att inte bli misshandlad eller utsatt för annat tvång. Inte heller försvarar han rätten att "svälta ihjäl" ett barn, han menar att man får inte ta några positiva handlingar som gör att barnet svälter (som, att hindra denne från att söka hjälp). Det skulle kunna öppna upp för att föräldrar skulle kunna se till att en ett-åring svälts ihjäl, om denne inte kan ta sig bort från sina föräldras hem, men för ett barn som kan röra sig så blir det inga problem, hen kan bara gå till någon annan för att få hjälp (att åka iväg med ungen till ödemarken och sedan säga "Nä, nu får du ingen mat" borde vara som ett överlagt mord enligt Rothbards teori, skulle kanske även gälla med ett-åringar).

Det är väldigt lätt att fördöma någon som äter ett barn, det är fel, helt enkelt. Speciellt för Rothbard, då det innebär att barnets rättigheter kränks. Att föräldrarna frivilligt ger bort barnet till en mördare spelar ingen roll - barnets rätt till frihet är absolut enligt Rothbard.

Sedan håller jag (och de flesta andra på forumet och många som fortsatt i Rothbards tradition) med om att Rothbard har fel i att man inte har rätt att inte ta hand om sitt barn, att man inte har positiva skyldigheter gentemot den man är vårdnadshavare till. Men oavsett det så menar jag att du har misstolkat honom.

Första meningen i #172 trodde jag tämligen klart efterfrågade de gemensamma besluten som behövs för att utvecklingen inte ska gå som när stater är svaga. Där är den svage alltid illa ute, det är bara att se sig om i världen idag