Somar Al Nahers genuint otrevliga text bör sättas i ett större sammanhang.
Tobbes medieblogg skriver bra om texten och efterspel på Facebook. http://tobbesmedieblogg.blogspot.se/2015/06/det-dar-med-tacksamhet.html
Jag har min egen lekmannateori om att en offermyt är under bildande och där passar Somars Al Nahers text in väl. Inom det utomeuropeiska invandrarkollektivet och dess efterlevande, så utvecklas en idé- och begreppsvärld som går ut på att man är offer för det svenska majoritetssamhällets göranden och tyckanden. Det är förortens intellektuella ickesvenskar, som med benäget bistånd från antirasismen, ges utrymme och positioner som inte matchar varken intelligens eller åsikter. Den kulturella tillhörigheten ger carte blanche att förfäkta vilka intoleranta eller oanständiga åsikter som helst. Naturligtvis är dessa människor paketerade i vänsterradikalt omslagspapper. Men, de är egentligen inte grundfästa i en vänsterpolitisk uppfattning eller tradition. Där den svenska arbetarrörelsen skapade ett ativt föreningsliv och bokstavligen byggde sig en bättre framtid, så ägnar sig Somar och hennes gelikar endast åt retorik. Något vi byggs inte i konstruktiv mening. Istället polariserar man och uppviglar bidragsproletariatet, samtidigt som man uppfostrar det till föreställningen att svensken är skyldig till deras olycka.
Den här utvecklingen är mycket farlig. Det enda som förenar dessa människor är en aversion mot det svenska. Persiskan Foujan Rouzbeh attackerar den svenska nationalstaten i direkt revolutionär retorik. Hon är välkommen i finrummen trots att hon vill avskaffa Sverige. Arabiskan Somar Al Naher kan med Aftonbladet som utgångspunkt, sticka spjutet i svensk offentlig sektor. Ja, just det. För det är den svenska offentliga sektorn - Aftonbladets skötebarn - som tagit emot, försörjt och slutligen omfamnat Somar Al Naher och hennes familj i en byråkratisk acceptans som kallas PUT och i förlängningen medborgarskap. En arab och en iranier i gemensam kamp mot de två fundamenten för svensk välfärd - nationalstat och offentlig sektor - verksamma med utgångspunkt i vänstermedia och den antirasistiska rörelsen. Ute i den historiska kylan är Nalin Pekgul. Den försmådde, svenskhatande förortsradikalen är den nya tidens melodi.
Om det enda man egentligen delar är en krypande oro i kroppen som driver på behovet av åsiktsradikalisering, samt avskyn inför det svenska, då kan bara utvecklingen bli en enda: Att hatet mot det svenska ökar, att retoriken skruvas upp, uppviglingen fortsätter och accelererar. Där är vi idag. I en självförstärkande loop. Den antisvenska retoriken kliver upp ett steg. Reaktionerna från svenskar blir de naturliga, mänskliga, lätt förutspådda. De reaktionerna tas till intäkt för att man i det förortsradikala lägret inte bara hade rätt, utan att det är ännu värre ställt med majoritetssverige. Så vrids allt upp ett snäpp till. Samtidigt ökar rekryteringsbasen i antal i takt med skäggbarnsinvasion, likaväl som från svenskarna skilda födelsetal.
Svenskar kommer inte att reagera på denna utveckling med medborgargarden. Inte på länge iaf. Det som kommer att ske är att den svenska solidariteten upphör. Politiken, likaväl som praktiken, kommer vridas mot ett ointresse för Somar och hennes vänners materiella vardag. Man kommer att rösta med fötterna. Välja politiker som sänker skatterna och därmed försörjningsstödet till Foujans rekryteringsbas. Samtidigt mal den demografiska kvarnen på och den dagen - närmare än vi vill tro och förstå - som det svenska folket understiger kolonisatörerna i antal, då kommer det att hända saker.
Tobbes medieblogg skriver bra om texten och efterspel på Facebook. http://tobbesmedieblogg.blogspot.se/2015/06/det-dar-med-tacksamhet.html
Jag har min egen lekmannateori om att en offermyt är under bildande och där passar Somars Al Nahers text in väl. Inom det utomeuropeiska invandrarkollektivet och dess efterlevande, så utvecklas en idé- och begreppsvärld som går ut på att man är offer för det svenska majoritetssamhällets göranden och tyckanden. Det är förortens intellektuella ickesvenskar, som med benäget bistånd från antirasismen, ges utrymme och positioner som inte matchar varken intelligens eller åsikter. Den kulturella tillhörigheten ger carte blanche att förfäkta vilka intoleranta eller oanständiga åsikter som helst. Naturligtvis är dessa människor paketerade i vänsterradikalt omslagspapper. Men, de är egentligen inte grundfästa i en vänsterpolitisk uppfattning eller tradition. Där den svenska arbetarrörelsen skapade ett ativt föreningsliv och bokstavligen byggde sig en bättre framtid, så ägnar sig Somar och hennes gelikar endast åt retorik. Något vi byggs inte i konstruktiv mening. Istället polariserar man och uppviglar bidragsproletariatet, samtidigt som man uppfostrar det till föreställningen att svensken är skyldig till deras olycka.
Den här utvecklingen är mycket farlig. Det enda som förenar dessa människor är en aversion mot det svenska. Persiskan Foujan Rouzbeh attackerar den svenska nationalstaten i direkt revolutionär retorik. Hon är välkommen i finrummen trots att hon vill avskaffa Sverige. Arabiskan Somar Al Naher kan med Aftonbladet som utgångspunkt, sticka spjutet i svensk offentlig sektor. Ja, just det. För det är den svenska offentliga sektorn - Aftonbladets skötebarn - som tagit emot, försörjt och slutligen omfamnat Somar Al Naher och hennes familj i en byråkratisk acceptans som kallas PUT och i förlängningen medborgarskap. En arab och en iranier i gemensam kamp mot de två fundamenten för svensk välfärd - nationalstat och offentlig sektor - verksamma med utgångspunkt i vänstermedia och den antirasistiska rörelsen. Ute i den historiska kylan är Nalin Pekgul. Den försmådde, svenskhatande förortsradikalen är den nya tidens melodi.
Om det enda man egentligen delar är en krypande oro i kroppen som driver på behovet av åsiktsradikalisering, samt avskyn inför det svenska, då kan bara utvecklingen bli en enda: Att hatet mot det svenska ökar, att retoriken skruvas upp, uppviglingen fortsätter och accelererar. Där är vi idag. I en självförstärkande loop. Den antisvenska retoriken kliver upp ett steg. Reaktionerna från svenskar blir de naturliga, mänskliga, lätt förutspådda. De reaktionerna tas till intäkt för att man i det förortsradikala lägret inte bara hade rätt, utan att det är ännu värre ställt med majoritetssverige. Så vrids allt upp ett snäpp till. Samtidigt ökar rekryteringsbasen i antal i takt med skäggbarnsinvasion, likaväl som från svenskarna skilda födelsetal.
Svenskar kommer inte att reagera på denna utveckling med medborgargarden. Inte på länge iaf. Det som kommer att ske är att den svenska solidariteten upphör. Politiken, likaväl som praktiken, kommer vridas mot ett ointresse för Somar och hennes vänners materiella vardag. Man kommer att rösta med fötterna. Välja politiker som sänker skatterna och därmed försörjningsstödet till Foujans rekryteringsbas. Samtidigt mal den demografiska kvarnen på och den dagen - närmare än vi vill tro och förstå - som det svenska folket understiger kolonisatörerna i antal, då kommer det att hända saker.
