Nordiska motståndsrörelsen tråden, allt om NMR

Som kritiker har jag rätten att gå igenom alla utrikespolitiska möjligheter och röra om ibland dem allteftersom jag upptäcker att de besitter tvivelaktiga sidor eller möjligheter. I egenskap av politisk ledare som vill skapa historia måste jag emellertid besluta mig för att slå in på en bestämd väg, även om den nyktra överläggningen tusen gånger om säger mig att även denna medför vissa faror och kanske inte heller den i slutändan för till något helt tillfredsställande mål. Jag kan inte avstå från möjligheten till framgång bara för att den inte är hundraprocentigt garanterad. Jag får heller inte underlåta att ta ett steg bara för att det kanske inte leder hela vägen till målet när det ställe jag befinner mig inom den allra närmaste framtiden med all säkerhet också kommer att bli platsen där jag dör. Jag får inte avstå från en politisk aktion bara för att den förutom att vara fördelaktig för mitt folk även är fördelaktig för ett annat. Ja, jag får inte ens göra detta om den nytta ett annat folk kan dra av den är större än den som kommer mitt eget folk till del, om samtidigt underlåtandet av denna aktion helt säkert leder mitt folk i fördärvet.

Det står mig idag klart att dessa människors rent kritiska betraktelsesätt i själva verket kommit att utgöra ett betydande hinder. Man inser att det ena eller andra skulle vara bra och riktigt, men man förmår trots det inte följa med eftersom det eller det fortfarande är betänkligt. Man vet att Tyskland och vårt folk kommer att gå till grunden, men man vägrar likafullt att ansluta sig till räddningsaktionen eftersom man även i denna har upptäckt något som åtminstone utgör en skönhetsfläck. Kort sagt, man konstaterar förfallet men förmår inte uppmana tillräckligt med kraft för att beslutsamt motverka det, eftersom man även i motståndet som sådant åter fått upp vittringen på något slags tvivelaktig möjlighet.

Denna sorgliga mentalitet har givit upphov till ytterligare ett missförhållande. Det finns idag många, och i synnerhet så kallade bildade människor, som, då de väl beslutat sig för att sympatisera med, eller rentav understödja, en bestämd handling först noggrant söker bestämma hur stor procentuell sannolikhet den har att lyckas, för att sedan avväga sin egen insats storlek alltefter denna procentsats. Det vill säga: i den mån exempelvis ett inrikes- eller utrikespolitiskt beslut inte är fullständigt tillfredsställande, och därför inte helt säkert förefaller kunna påräkna framgång, får man inte heller fullständigt och hängivet ställa sig bakom det. Dessa olycksaliga människor hyser ingen förståelse för att ett beslut, som i och för sig måste anses nödvändigt, men vars framgång inte helt och hållet kan garanteras, eller vars framgång endast delvis är tillfredsställande, tvärtom måste genomdrivas med ett ännu större mått av energi, att således en procentuell mindre sannolikhet för framgång måste motsvaras av ett större mått handlingsenergi.

Den enda fråga som måste besvaras är med andra ord om en situation fordrar ett definitivt beslut eller ej. Om ett sådant beslut befunnits nödvändigt bortom alla invändningar, och erkänts som sådant, måste det därefter genomdrivas med den mest brutala hänsynslöshet och med största möjliga kraftuppbåd, även om slutresultatet tusen gånger om skulle visa sig vara otillfredsställande, eller i behov av förbättringar, eller kanske rentav har så gott som all odds emot sig.

- Adolf Hitler (Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, kap IV. sid 62-63)