örfil av mamma för längesen, kan ej släppa. Borderline & tvång.

Jag ska försöka uttrycka mig så pass neutralt och framföra det viktiga i det jag vill säga dig personligen så att det poängteras på ett sådant sätt att jag tar total hänsyn till din situation, så detta är ett svar till dig personligen.

Vi människor har två högar med arkiv som vi sorterar våra kännslor i, två st för varje person vi har en tydlig minnesbild av. Varje papper daterat med beskrivning. Din syn på dessa högar ligger låsta mellan dessa staplar av papper. Mycket tackvare att du fått dina diagnoser att luta dig mot. Du flyttar hej vilt papper från den ena högen till den andra, utan att veta överhuvudtaget att dessa högar med papper existerar då du förjämnan aktivt granskar det pappret du råkar ha i handen förtillfället vilket du av vana plockat upp från toppen på den ena högen och efter din granskning flyttar över till den andra. Du sorterar i blindo. Du har fått tydliga instruktioner på att det är så här du fungerar och jobbar, att det är något som inte kan ändras på. Personen som gjort detta beslut har format sitt egna beslut tackvare av din sinnestämning och hur du presenterar dina sorterings rutiner åt sagda person.

Detta leder till att du aldrig kan få en riktig överblick över hur dessa högar står och korresponderar till varandra. Du granskar ofta samma papper och flyttar den sedan i ren frustration över till den andra högen, du sorterar översta lagret nogrant, det som ligger överst är saker du känner har högst prioritering över ditt liv.

Ditt starka fokus på detta papper leder till att du inte ser din personen som sitter mitt emot. Hon suckar. Hon ser på, dag ut och dag in hur du flyttar från överst på högen, åter till överst i högen. Det enda som skiljer är vilken hög du just idag plockar ditt papper ifrån. Du skriker ut frågor i frustration när dom uppstår utan att för en stund lyfta blicken. Varje dag ser din hon dig sortera dessa högar och lyssnar förväntasfullt på dina frågor och besvarar dessa efter bästa mån möjligt, varannan dag samma sak. Du kastar ifrån dig pappret ena dagen så fort den kommer från den vänstra högen, hon suckar och håller andan, hon vet att näst kommande dag kommer du plocka upp den igen från högra högen med ett leende av belåtenhet för att sedan lägga över den tillbaka i den vänstra.

Hon fortsätter hålla andan, idag slapp hon dock frågorna. Du satt tyst och läste och för första gången på länge log du. Hon tackar för det enda välmående leendet hon sett på sin käraste gåva till detta liv med belåtenhet men hjärtat i henne skriker rakt ut åt och bönfaller dig att till sist se högarna med papper och lägga just denna i botten på den ena högen eller den andra, det har kommit till den punkten att det kvittar för henne, hon ser ditt beteendemönster. Samma mönster en främmande människa lyckats beskriva dig med utan att känna dig så det måste väl stämma, eller?

Om du är med mig så här långt så kan jag endast ge dig ett enda råd, lyft blicken. Se vem det är som verkligen sitter där framför dig, se vem som suttit där hela tiden under tiden dina högar med papper har växt. Utan att någonsin arkiveras. Redo att svara på dina frågor, dagligen. Redo att lägga sin egen sortering åtsidan, även denna persons högar växer, men du ser inte dessa över dina egna.

Lyft blicken ur denna forums post, för din egen skull. För till slut kommer du inse att det som finns kvar att skrika åt är en tom stol mittemot din egen. Rösten har slutat svara. Det varma leendet du svär på att engång suttit mitt emot dig har ersatts med en spegel som upprepar svaren med ett hånfullt leende. Du kommer riva i alla dina papper, kasta och sortera det lilla du lyckats arkivera i fatt på bevis över att denna person överhuvudtaget existerat. Förgäves. Papprena är vid det här laget skrynkliga och oläsliga, du kan inte längre tyda din handstil. Har du alltid varit ensam? När slutade svaren komma? Finns ingen kvar som kan svara, blott en kall spegelbild som blickar tillbaka mot dig med tom blick. Du ser plötsligt hur långt arkiven sträcker sig. År? ett tiotal? Du kan aldrig mer vara säker, datumen har suddats ut. Arkiven ligger tomma, rummet är vid det här laget fyllt till bredden ut med hög efter hög. Men inga svar finns att få, ordningen är bortglömd för länge sedan.

Men om du bara lyfter blicken min vän, så kommer du se det så tydligt, att än finns det tid. Du kommer se ett vackert ansikte le mot dig, och bemöta din blick med tacksamhet. Tacksamhet över att få se dig i ögonen för första gången sen du lärde dig tala, och du kommer kunna finna det i dig att kasta dina papper helt och hållet för att sedan börja hjälpa till att sortera alla dessa papper som sakta växt sig bakom dina som vid det här laget svajjar i sidleds i brist på översyn och du kommer att inse att du aldrig behövt sortera överhuvudtaget.

Om du riktar blicken upp från pappret jag skickar med denna forums post så kanske du ser att du setat framför en spegel hela tiden. Pappret du håller i var engång ett rotat träd som du aldrig uppfatta som ett hot innan du malt ner det och skrivit ner dina anteckningar över det färglösa pappret.

Så blicka upp min vän, så kommer du se.

Må väl, / Shantih

Du säger du har svårt att veta om du agerar och känner rätt eller fel. Jag tycker du ska se på resultatet och avgöra därefter. Leder din nuvarande strategi framåt eller är den en bromskloss i ditt liv? Du har redan svaret på dina frågor. Att vänta på att andra ska ändra sig är ofta slöseri med tid.

Ett inlägg på nätet räcker inte långt för att analysera någon, men jag kan ge dig intrycket jag fick.
Du vill inte nå kompromisser utan kräver fullständig kapitulation. Detta stjäl energi både från dig själv och andra, och leder till avståndstagande. En ond cirkel. Du kräver att andra ska se när du är sårad, men ser inte själv när du sårar dem.

Att få sig en örfil kan vara väldigt chockerande om man i övrigt levt ett skyddat liv. Det var fel av henne att slå dig, men något säger mig att det inte bara handlar om det. En sådan händelse är väldigt konkret och enkel för dig att fokusera på när du letar efter svar eller vill ge uttryck för din frustration. Att ha långvariga, eller kroniska, psykiska besvär kan vara påfrestande. Känner du att du fått stöd och förståelse för detta av din familj, eller känner du att de kunde ha gjort mer?

Mitt råd är som sagt att se mer till resultatet. Du har säkert läst orimliga kravprofiler på jobbannonser? Se över den kravprofil du lagt på din mamma och människorna omkring dig - är den rimlig eller omöjlig att uppnå?

Sorry men .. det handlar ju inte riktigt om det. Det handlar om mitt problem att släppa saker jag vill släppa.

T A C K för detta! Skriver till och med ut det.

Alltså.. inte samma sak.

Heavy shit.

Det här kommer jag tänka länge på utan att känna efter hur det faktiskt känns att läsa det.

Jag blev väldigt intresserad när jag läste det här och kan känna igen mig i det en hel del. Folk hävdar ofta att jag borde kompromissa mer. Problemet är att jag ofta hamnar i situationer som man inte bör kompromissa om. Bara som exempel, en våldtäkt. Jag vill inte ha sex alls och någon större och starkare har gett sig fan på att ha sex med mig. För mig är det då ganska självklart att inte ha sex. En kompromiss där jag utför oralsex är inte en kompromiss. Det är jag som blir utnyttjad på ett sätt som inte rätt. Det enda rätta i många fall är just fullständigt kapitulation, dvs inte ha sex.

I ts fall tror jag att det enda hon vill är att moden faktiskt skall förstå att hon gjort henne illa och inta bara håll på och försvara sig hela tiden. En kompromiss i detta fallet handlar ju bara om vilket lager av skitsnack/försvarsbeteende ts väljer att lyssna på. En fullständigt kapitulation från moderns sida är inte mer än en aha-upplevelse där hon inser att ts har rätt att känna något.

I dagens samhälle kan folk komma dragandes med hur puckade djävla förslag som helst och när man talar om för den hur fullständigt vansinnigt det är så kräver de att man skall kompromissa och hålla med om att de har rätt ändå bara för att de inte skall bli ledsna. Folk som gör dumma saker FÖRTJÄNAR ATT BLI LEDSNA. I ts fall kan det mycket väl vara så att både hon och modern förtjänar att bli ledsna men att det bara är ts som fattat det. Det är vad jag råkar tro.

Jag går igång rätt hårt på det här för jag känner igen mig. Jag kan ha fel men jag skriver lite om hur jag har tänkt om min mor.

Du känner empati och har förmåga att förstå din mor. Det är inte alls säkert att hon har samma förmåga. Förlåt för henne blir bara ett tomt ord som inte betyder mer än "håll käften". Det kanske tar emot lite mer att säga förlåt än att säga håll käften eftersom hon bara säger det som försvar när hon blir angripen.

Det du säger till henne är:

"Mamma, jag har lite känslor här. Jag mår dåligt på grund av hur du behandlat mig".

Det hon svarar är:

"Kommer du dragande med dina djävla känslor nu igen. Jag har också känslor. Skillnaden är att mina känslor faktiskt räknas och nu har ditt meningslösa djävla ältande gjort att JAG blivit ledsen. Dina känslor är som rövhål, något alla människor har men mina känslor som faktiskt räknas har kommit lite i kläm nu så så det här får du tänka över och be om ursäkt för. Dessutom har jag en taskig uppväxt att skyla på. Alla har inte haft turen att ha en lika perfekt mor som du.


Jag tycker det låter som att du kommit rätt långt. Det kan vara rätt svårt att acceptera att man aldrig kommer kunna prata med någon som betyder mycket för en.

Grejen är den att det inte är säkert att det handlar om att du måste släppa det. Som du skriver så poppar det ju bara upp en ny grej varje gång du släpper det. "Grejerna" kanske bara är symptom på något annat. Om du är trasig inuti så kommer det alltid att poppa upp nya grejer så länge du inte lagar det som är trasigt. Jag tror att det du fullt ut behöver inse är att dina känslor är lika viktiga som din mors. Att de faktiskt är värda att ta på allvar. Att du betyder någonting för dig själv även om du inte gör det för henne. Du kommer aldrig få den bekräftelsen från henne utan måste hitta en hos dig själv. En dålig lösning jan vara att skaffa egna barn att trycka ner. Tyvärr har jag inget förslag på vad den bra lösning kan vara. Jag jobbar på det själv.

Sen finns en stor risk att det jag skrivit handlar mer om mig än om dig. Jag försöker bara hjälpa till. Du vet bäst själv vad som stämmer överens på ditt liv.

Tycker båda era inlägg är lite röriga. Men ska försöka svara på det jag tror jag förstod
Eftersom jag har både tvång och borderline är det alltid allt eller inget som gäller för mig. Antingen förstår man mig eller så gör man det inte. Antingen ber man om ursäkt på riktigt och är jätteledsen eller så gör man det inte.. osv. Jag VET att jag ser saker på ett sånt sätt men tycker också att saker ibland ÄR på just det sättet. Vissa saker är bara dåliga och det som är rätt är att personen ifråga ber om ursäkt och ångrar sig. Men det är där jag tycker det är svårt att veta NÄR detta gäller eftersom jag, vanligtvis, ALLTID tycker att det gäller. Är otroligt noga med att folk ska veta och se att jag blir ledsen (får nästan panik om det inte framgår) och att dem ska be om ursäkt på rätt sätt och gärna oftare än vad andra hade förväntat sig osv. Så där håller jag med IngenViktig, ibland händer saker som inte behöver en kompromiss utan som egentligen bara har en rätt utväg (att personen som sårat den andre ber om ursäkt).

MEN,
Jag vill inte tänka mer på detta nu. Jag vill inte bli arg för det mer. Jag vill lägga mer tid på allt bra istället (det är som sagt 10-15 år sedan nu..). Det finns ingen som älskar mig som min mamma. Som stått ut med så mycket som hon gjort genom åren. Och där håller jag med Voxpopulis, jag ser hennes fel men inte mina. Det blir som att mina fel blir irrelevanta eftersom hon en gång gjorde ett fel. Jag förstår att det inte låter logiskt och jag vill inte ha skit för det, jag vill bara försöka komma ifrån det och synsättet. Det långa inlägget längre upp beskrev det hela otroligt bra.

Det måste vara fler av er som hamnat i bråk med föräldrar där ni kanske inte fått den ursäkt ni hoppats på. Hur släpper ni det? Jag har svårt att se att alla slutar ha en relation med sina föräldrar pga bråk som inte gick att "lösa". Men där är jag, i alla relationer, ett bråk och jag vill avsluta relationen. Spelar ingen roll om det är mamma eller bästa vän eller partner. Pangbom på två röda så försvinner allt bra de gjort och jag ser bara det dåliga.

Kanske ska nämna också att jag hade en liknande grej med mitt ex. Vi var inte ihop på ett par månader och lång story kort: han låg med en av mina bästa vänner och alla visste om det utom jag, ljög mig rakt upp i fejset (vännerna, hon, han..) etc. Jag fick reda på det, ville avsluta allt men slutade med att vi blev ihop igen. Tre månader senare fick jag reda på att det hänt fler gr och inte bara på fyllan som jag hört innan. Trots tre månader där jag gång på gång bad om att få korten lagda på bordet för att kunna börja om. Gjorde jag slut då? Nä, stannade givetvis ytterligare ett par år. MEN, gång på gång kom känslan "åh jag har förlåtit honom vad bra" och jag sa det till honom för varje gång tänkte jag att NU har jag kommit över det. Och varje gång tror jag att jag tänkte att han skulle reagera och be om ursäkt igen igen igen och på det sättet jag önskat. Det hela slutade med att det tog slut, av andra anledningar (men det blev aldrig riktigt bra efter det som hänt), men att jag, även efter att vi hade gjort slut kontaktade honom ang det (detta var typ två-tre år efter själva händelsen), kontaktade en vän som kontaktade tjejen ifråga osv osv osv. Kan fortfarande tänka på det.

Och det är det här jag menar. Med honom vill jag ju inte ha någon kontakt längre men när vi VAR ihop var det lite samma. Jag ville ju släppa det. Jag ville ju gå vidare osv. Visst, där handlade det kanske lite mer om att jag inte kunde förlåta 100% och komma över det. Men jag känner ändå att jag kan det här, med mamma. Jag känner inte att det är örfilen som är problemet (som det med pojkvännen var, alltså, händelsen i sig var problemet), utan att jag inte kan släppa det nu. Och är det inte örfilen är det något annat.

Jag gav mitt ex en örfil en gång. Tog ett tag för mig att komma över det men jag kom över det. Hade blivit galen om han tog upp det med mig gång på gång på gång. Så det är nog inte örfilen i sig som är problemet. Utan att jag inte kan släppa det, och släpper jag det byter jag ut det mot något annat. Aldrig lugnt i skallen. Aldrig får det vara bra och okej.

Jag förstår att du tänker så och jag tror det handlar mest om dig. Min mamma är INGEN elak person. Hon är däremot en sån som VISAR att hon är ledsen mer än hon SÄGER att hon är ledsen. Ger en små lappar, skickar vykort och presenter, ringer mycket osv. Jag kan alltid ringa mamma när det är något och det finns ingen som jag känner mig så trygg med som med just henne. Ingen har stannat så länge som hon. Tagit som mycket som hon. Så det är viktigt för mig att det framgår här, min mamma är en underbar mamma och detta hände en gång. Är hon dålig på att erkänna egna fel, ja, men hon är INTE en dålig person som trycker ner sina barn. Absolut inte. Skulle säga att hon sällan säger ifrån när andra är elaka mot henne också. Jag har inte vart en härlig och enkel dotter att ha att göra med direkt men hon förlåter mig alltid på två röda och gör allt för att jag ska må bra och vi ska ha det bra imellan oss. Jag är otroligt nära min mamma.

Som jag skrev, jag är inte intresserad av att höra hurvida det var bra eller dåligt, rätt eller fel. Jag är intresserad av vad jag kan göra nu för att kunna fortsätta ha en relation med henne utan att förstöra det genom att ta upp gammalt skit hela tiden när jag vet att det ändå inte kommer att gå att lösa. Och går det att lösa kommer jag med all säkerhet på något nytt. Jag gjorde såhär med mitt ex förut (var mkt svartsjuk t ex och gick igenom en tjej tusen gr och när jag till slut lyckades släppa henne var det bara att gå vidare på nästa osv) och när det tog slut gick jag över på mamma.

Jag kan prata med henne, men just detta argumentet kommer vi inte längre i. Då undrar jag hur vanliga människor gör för att släppa det man inser bara tar energi. Och då när man bestämt att man vill fortsätta ha en relation med personen ifråga.

När jag var ca. 16 kom det mesta upp till ytan, sånt man gått med sen tidigare och inte bearbetat.

Och visst, fanns sånt föräldrarna var inte villiga att ta till sig och medge "sina egna fel", hur deras sätt och val påverkade mig att jag t.ex. inte fick hjälp, när jag borde ha fått. Fanns mycket som de bara la locket på, genom att inte ta emot hjälp.

Blev svårt att kommunicera med de för det kom ofta in i mina då konversationer med de, nåt jag inte har problem med idag.

Tror att man måste helt acceptera att mamma och/eller pappa är inte "perfekta". De är precis som en själv mänskliga, och har gjort/gör fel, själva påverkats/påverkas av något t.ex. en dålig dag.

Det är inte hållbart att man håller på och håller varandra "gisslan" över sånt som har hänt för länge sen, bara för att någon har visat sig vara mänsklig. Tiden man har kvar och sånt man kan råda över idag är mer värdefullt, än nåt som inte längre finns förutom som ett minne. Men hur stor vikt är det värt att lägga på "ett minne" än allt här och nu?

Precis detta jag menar att jag vill ha hjälp med. Det hade vart en sak om relationen i övrigt var dålig och det är den verkligen inte. Därför jag vill ha hjälp med att fokusera på det. Det bra. För det är bra. Var grejen dålig, ja, men identifierar det henne? Nej. Därför vill jag släppa det osv.